Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Canada, Kanada - Författning, förvaltning och rättskipning - Vapen och flagga - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
389
Canada
390
provinserna samt, under vissa förutsättningar,
mellan dessa inbördes. Från den kan vädjas till
Privy Council i England, utom i brottmål.
Exche-quer court (”kammarrätt”) har uteslutande
doms-rätt i mål om penningfordran på kronan el. dess
ämbetsmän och är en kolonial överdomstol i
sjömål. Varje provins har en överdomstol (superior
court) och i allm. även grevskapsdomstolar
(county courts). — Nordvästterritorierna
(Northwest territories) och Yukonterritoriet äro styrda
av delegerade, biträdda av råd.
Vapen och flagga. Sedan 1921 är vapnet:
skölden 2 gånger delad och övre delen till 2/s
av längden kluven. i:a, 2:a och 3:e fälten äro
lika med motsvarande i Storbritanniens vapen,
4:e fältet blått, belagt med 3 franska liljor
(guld), 5:e fältet guld, belagt med tre lönnblad
(grönt). Skölden, som hålles av ett lejon (guld)
och en enhörning (silver) med fanor, har hjälm
och hjälmprydnad. Under skölden band i blått
med devisen ”A mari usque ad mare”. —
Flagga (sedan 1946) = Storbritanniens
flagga, belagd med ett lönnblad.
Historia. De första koloniserings försöken i C.,
vars östkust blivit känd i Europa genom
upp-täcktsfararna Giovanni Cabot, Gaspar och
Mi-guel Cortereal m. fl., gjordes för Frankrikes
räkning 1518 av baron de Lery och 1524 av
florentinaren Giovanni da Verrazano, men C:s
verklige upptäckare var fransmannen Jacques
Cartier, som lade grunden till ett franskt välde
i n. Amerika. Koloniserings försöken vilade sedan
i 60 år, tills Samuel de Champlain 1603 företog
sin första resa dit. Denne C:s förste guvernör
anlade 1608 staden Quebec, som alltsedan varit
den franska kulturens medelpunkt i landet.
Kardinal Richelieu förmådde 1628 ett med
handelsmonopol utrustat sällskap att förlägga sin
verksamhet till C. 1663 lades C. under Franska
Västindiens förvaltning men fick 1674 av Colbert
egen regering. Fransmännens välde i
Mississippi-dalen stängde för de engelska kolonisterna i
Nordamerika utvecklingen västerut, och det 1670
grundade Hudsonbay-kompaniet låg i ständig
fejd med franska pälsjägare. Guvernörerna efter
Champlain voro icke lämpade att höja C:s
makttillväxt; ett undantag var greve de Frontenac,
som lade in all sin energi på landets utveckling.
De långvariga krigen med England 1688—97 och
1701—13, som slutade med att detta rike kom
i besittning av de förra franska kolonierna
Newfoundland, Nova Scotia (Acadie) och
Hudson-bay-länderna, samt irokesernas allt vildare
härjningar hämmade mycket utvecklingen. 1755
samlade William Pitt Englands resurser till en stor
kraftansträngning mot fransmännens välde.
Genom freden i Paris 1763 kom hela landet under
brittisk överhöghet.
C:s befolkning vid den brittiska erövringen
utgjorde omkr. 65,000 inv. De nya herrarna
tillförsäkrade landets franska inv.
religionsfrihet, och landets förhållanden ordnades 1774
genom Quebec act på ett för dessa fördelaktigt
sätt. C. blev England troget under de äldre
koloniernas oavhängighetskrig, och efter freden
1783 slogo sig över 35,000 flyktande ”lojalister”
från Förenta staterna ned i Nova Scotia, New
Brunswick och nuv. Ontario. Det nytillkomna
engelska elementet åstadkom 1791, genom Canada act,
en tudelning av C. i Nedre C., el. Quebec, och övre
C,, el. Ontario. Fransmännen utgjorde största
antalet i det förra, engelsmännen i det senare.
Vardera provinsen fick sin folkrepresentation och
sin guvernör. Förenta staternas krig mot England
1812—15 bidrog att ena de skilda nationaliteterna i
C. Ett växande missnöje med regeringen i både
övre och Nedre C. och tillbakasättandet av
fransmännen framkallade dock 1837 öppet uppror i
Quebec. I övre C. utbröt uppror på grund
av den anglikanska kyrkans stora jordförvärv
och det aristokratiska ämbetsmannaväldet. De
båda upproren kvävdes emellertid inom kort.
Genom den av engelska regeringen utsände
guvernören Lord D u r h a m s kloka uppträdande
återinträdde snart lugnare förhållanden, ordnade
genom Re union act 1840, varigenom övre och
Nedre C. sammanslogos, fingo gemensamt
parlament, en inför detta ansvarig, vid guvernörens
sida ställd ministär och egna provinsförsamlingar
för lokala ärenden. En mängd reformer, rask
folkmängdstillväxt och en kraftig
uppblomst-ring av handel och industri utmärkte de närmast
följ., årtiondena. En del inre motsatser i C.,
härflytande från nationaliteternas skiljaktigheter,
löstes slutligen 1867 genom British North America
act. Denna skapade Dominion of
Canada, som till en början bestod av Quebec,
Ontario, Nova Scotia och New Brunswick.
1869 förvärvade det nya statsförbundet
Hudson-bay-kompaniets förut täml. avstängda område,
och därav bildades efter några oroligheter bland
halvindianerna provinsen Manitoba och
Nordvästterritorierna. 1871 tillkom provinsen British
Columbia och 1873 Prince Edward Island. Först
1949 införlivades Newfoundland med ö. Labrador
som tionde provins med C. 1870 och 1885
ut-bröto i C. uppror bland ättlingarna av fransmän
och indianer, men båda gångerna blevo upprorerr
med lätthet kuvade. 1903 avgjordes den sista
gränstvisten med U. S. A., då gränslinjen
mellan British Columbia och Alaska uppdrogs.
Efter tillkomsten av Dominion of Canada
innehade de konservativa länge den politiska makten
under J. A. Macdonald (premiärminister 1867—
73 och 1878—91). Efter några år följde en
lång liberal regeringsperiod under A.
Macken-zie och W. Laurier. Den sistnämnde
(premiärminister 1896—1911) störtades genom den misstro,
som väcktes av hans planer på vittgående
ekonomiskt närmande till U. S. A. Hans konservative
efterträdare R. Borden var en ivrig anhängare av
den brittiska riksenhetstanken och verkade
energiskt för ett kraftigt kanadensiskt deltagande i
1 :a världskriget. Under detta uppställdes i C.
595,000 man, mestadels genom frivillig
rekrytering (allmän värnplikt under kriget beslöts först
mot slutet av 1917). Kanadensiska trupper togo
ärofull del i striderna i Frankrike 1915—18. Ett
tecken till den nya ställning inom riket, som C.
liksom övriga dominions småningom åt sig
stad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
