Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Čapek, 2. Karel - Capella - Capelle, Eduard von - Capelle, Jan van de - Capello, Bianca - Cape of Good Hope - Capet - Cape Town - Cap Haïtien - Capistranus (Capistrano), Johannes - Capita - Capital ships - Capitano - Capitant, René - Capite censi - Capitis deminutio - Capito (Köpfel), Wolfgang - Capitolinus, Marcus Manlius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
413
Capella—Capitolinus
414
liv”, 1934), vars huvudperson är en enkel
tjänsteman, bilda en trilogi. C., som var livligt
politiskt intresserad, hade tagit starka intryck
av Masaryks humana demokratism och utgav de
samtal han under årens lopp haft med sin
mästare (”Hovory s T. G. Masarykem”, 3 bd, 1928
—35> ty- och eng. övers.). Mot tidens
strävanden att mekanisera och uniformera gick han
energiskt till attack i den med lysande stilkonst
genomförda satiren ”Välka s mloky” (1935; sv.
övers. ”Salamanderkriget”, 1936), som i främsta
rummet vänder sig mot dikaturstaterna, och
samma inställning låg till grund för hans senare
dramatik, skådespelen ”Bilä nemoc” (1937;
uppfört i Sverige under titeln ”Lavinen” 1938) och
”Matka” (1938; framfört i svensk radio under
titeln ”Modern” 1943). — C. spelade en stor
roll i sitt hemlands teater liv icke blott som
dramatiker utan också som medarbetare vid
nationalteatern i Prag och som chef för en egen
teater, där han utom inhemska pjäser även
uppförde utländska, bl.a. av Ibsen, Strindberg och
G. Hauptmann. C. publicerade en rad
reseskildringar, vanl. illustrerade av honom själv.
Personligt hållna äro C:s böcker ”Zahradniküv rok”
(1929; sv. övers. ”Ett år med min trädgård”,
1934), och ”Däsenka” (1933; sv. övers. ”D. En
hundvalps levnad”, 1936). Den tyskorienterade
regim, som upprättades i Tjeckoslovakien 1938,
förbjöd uppförandet av C:s dramer. — C., som
genom sin produktion i hög grad bidragit till
att utforma det moderna tjeckiska
litteraturspråket, räknas som sitt lands förnämste författare
under 1900-talet och vann internationell
ryktbarhet.
Cape’lla, den ljusstarkaste stjärnan i Kuskens
stjärnbild, av 1 :a storleken. C. är en
spektro-skopisk dubbelstjärna med en omloppstid av
104 år.
Cape’lle, Eduard von, tysk sjömilitär
(1855—1931). Han blev 1876 underlöjtnant vid
marinen, där han 1906 blev konteramiral och
1913 amiral. Han började 1891 sin tjänstgöring
i riksmarinministeriet. Sedan amiral v. Tirpitz
1897 blivit statssekreterare i ministeriet, blev
C. hans verksamme medhjälpare vid flottans
nydaning och utnämndes 1914 till
understatssekre-terare. I mars 1916 efterträdde han v. Tirpitz
som sjöminister. I denna befattning kvarstod
han till 7 okt. 1918 och genomdrev därunder
tillgripandet av det oinskränkta u-båtskriget.
Capedle, Jan van de, holländsk målare,
se Cappelle.
Cape’llo, B i a n c a, storhertiginna av
Tosca-na (d. 1587). C., som tillhörde en venetiansk
adelsfamilj, rymde med en handelsbetjänt, Pietro
Buonaventuri, till Florens, där de gifte sig.
Francesco de’ Medici tog henne till älskarinna och
lät senare (1570) mörda hennes man. Francesco,
som 1574 blivit storhertig, blev 1578 änkling och
äktade 1579 offentligt Bianca. Francesco avled
plötsligt 1587 och Bianca följande dag under
misstänkta omständigheter. — IP. Hallströms drama
”B. C.” (1900) är C. huvudpersonen.
Cape of Good Hope [kéi’p av god håu’p].
1) Udde v. om Afrikas sydspets, se Goda
Hoppsudden. — 2) Provins i Sydafrikanska unionen,
se Kapprovinsen. ,
Capet [kapä’], se Hugo Capet och Kapetinger.
Cape Town [kéi’p tau’n], engelska namnet på
Kapstaden.
Cap Haitien [kap aisjä’] (lokalt: Le Gap),
hamnstad på nordkusten av republiken Haiti,
dess andra stad; omkr. 20,000 inv. Säker och
tillgänglig hamn med export av kaffe, kakao,
kampeschträ m. m. Var under franska tiden
koloniens huvudstad; förstördes 1842 av en
jordbävning.
Capistränus (Capistra’no), Johannes,
italiensk predikant (1386—1456). Han inträdde
1416 i franciskanorden, slöt sig till observanterna
och tog verksam del i ombildandet av den mest
rigorösa gruppen av franciskanerna till en
särskild kongregation. C. gjorde sig känd för askes
och vältalighet och kämpade kraftigt mot
kättarna. C. uppgavs redan under sin livstid ha
gjort många underverk; han kanoniserades 1690;
åminnelsedag 23 okt.
Ca’pita, lat., plur. av ca’put (se d. o.).
Capital ships [kä’pitl JTps] (eng., eg.
förnämsta fartygen), sjökrigsv., gemensam
benämning på slagskepp och slagkryssare.
Capita’no, it., anförare, kapten. — I den
italienska commedia delbarte var c. en stående
manlig figur, en storskrävlande soldat.
Capitant [-tä’], René, fransk jurist och
politiker (f. 1901), doc. i Strasbourg 1929—41,
prof. 1941—44 i Alger i internationell rätt.
Under 2:a världskriget blev C. en av de Gaulles
främsta medhjälpare i motståndsrörelsen mot
tyskarna och vichymännen. C. organiserade denna
i Nordafrika och spelade en betydande roll vid
de allierades landstigning där 8/ii 1942. 1943—46
tillhörde han som undervisningsminister de
Gaulles provisoriska regeringar och har sedan
fungerat som en av dennes främsta och mest
talangfulla förespråkare.
Ca’pite cénsi, lat., egentl. ”efter huvudet
(endast för sin person) skattade”, de romare, som
icke hade nämnvärda tillgångar. De voro fria
från skatt och före Marius’ tid från krigstjänst.
Ca’pitis deminütio, lat., eg. ”huvudets
förminskning”, betydde i romerska rätten förändring
av en persons allmänna rättsställning genom
förlust av rättslig behörighet i ett el. flera
avseenden. Rättslig behörighet i allmänhet betecknas
av romarna med ordet caput (”huvud”).
Ca’pito (eg. Köpfel), Wolfgang, tysk
reformator (1478—1541), ledde som präst i
Strassburg jämte M. Butzer reformationsverket
där, författade tills, m. denne ”Confessio
tetra-politana” samt den s. k. ”Berner-synodus”, en
ordning för lära och liv inom den reformerta
kyrkan i Bern.
Capitolinus, Marcus Manlius, en
romare, som 390 (el. 387) f. Kr. skall ha hindrat
gallernas stormning av Kapitolium, i det han,
väckt av de heliga gässen, nedstörtade den
främste gallern. Senare säges han som ledare
för en farlig resning (el. såsom en för de skuld-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
