Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Caviglia, Enrico - Cavite - Cavling, 1. Henrik - Cavling, 2. Viggo - Cawnpore - Cavos, Catterino - Cavour, Camillo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
529
C a vite—C avo ur
530
skickligt det ömtåliga uppdraget att tvinga G.
d’Annunzio i Fiume till underkastelse. C. blev
s. å. armégeneral och 1926 marskalk av Italien.
Cavi’te, stad på Luzon, vid Manilabukten;
38,000 inv. God hamn; skeppsvarv. 1898—1941
var C. U.S.A:s förnämsta flottstation i asiatiska
farvatten. Vid C. förstördes spanska eskadern
1 maj 1898 av nordamerikanske amiralen Dewey.
Cavling [käu’-]. 1) Henrik C., dansk
tidningsman (1858—1933). Som anställd vid
Politiken från 1885, chefredaktör 1904—27, verkade
C. epokgörande både med sin penna, särsk. som
reporter, och som organisatör, framför allt genom
att införa den amerikanska presstekniken i
Danmark. Han utgav bl. a. ”Det danske Vestindien”
(1894), ”Fra Amerika” (2 bd, 1897; sv. övers.
1898), ”Paris” (1899; sv. övers. 1900), ”östen”
(2 bd, 1901—02), ”London” (1904; sv. övers.
1905), ”Efter redaktionens slutning” (1928),
”Journalistliv” (1930).
2) Viggo C., den föreg:s son, publicist och
författare (1887—1946). C. blev 1908 fast
medarbetare i Politiken; från 1922 redigerade han
tidn:s söndagsbilaga Magasinet. Han utg. bl. a.
”Ludvig Feilberg og hans levelære” (1915),
”Schopenhauer” (1920) och ”Fællesaanden”
(1924); tillika har han skapat baletter.
Cawnpore [kånpå’], stad i n. Indiska unionen,
på Ganges’ högra strand; 485,000 inv. Som stad
är C. av sent datum och har utvecklats mycket
snabbt. Det är en viktig järnvägsknut samt har
mångsidig läderindustri, berömd yllefabrikation,
bomullsindustri och mekaniska verkstäder.
Lant-bruksinst. — C. är historiskt bekant genom den
massaker, som Nana sahib under
seapoysuppro-ret juli 1857 här lät anställa på den avtågande
engelska besättningen på 400 man jämte lika
många kvinnor och barn.
Ca’vos, Catterino, italiensk-rysk
tonsättare (1776—1840), f. i Venedig. Han kom 1797
som dirigent för en italiensk operatrupp till
Petersburg, där han 1832 blev direktör för alla
kejserliga orkestrar. Han komponerade bl. a.
operorna ”Rusalka”, ”Hjälten Ilja”, vari för första
gången ryska folkmelodier kommo till
användning, och ”Ivan Sussanin” med samma ämne, som
Glinka senare behandlade i ”Livet för tsaren”.
Cavour [kavo’r], Camillo Benso di, greve,
italiensk statsman (1810—61). Född i Turin
och tillhörande en gammal piemontesisk
adelssläkt, inträdde C. 1826 som underlöjtnant i
Sardiniens armé, som han dock lämnade redan
1831. Sedan ägnade han sig åt skötseln av
familjens egendomar, företog flera resor till
Frankrike och England och studerade särsk. det
engelska samhällsskicket. Missnöjd med den rådande
reaktionen i konungariket Sardinien, uppsatte C.
1847 jämte meningsfränder tidningen II
Risorgi-mento (Uppvaknandet), som kämpade för liberala
idéer och Italiens enhet samt fick stort
inflytande. C. var en av upphovsmännen till
Sardiniens fria författning av 5 mars 1848. 1848 hade
han invalts i deputeradekammaren, där han blev
en av högra centerns ledare; han föll
igenom i jan. 1849 men återvaldes i juli och repre-
senterade sedan Turin till sin död. I okt. 1850
inträdde han som jordbruks-, handels- och
marinminister i d’Azeglios kabinett och blev 1851
även finansminister. I nov. 1852 blev han
konseljpresident.
C:s mål var Italiens enhet, men detta kunde
ej nås utan genom stark ledning och en
främmande makts hjälp till att driva ut österrikarna
ur Italien. C.
genomförde därför en rad
reformer i Sardinien och
utvecklade armé och
flotta. Samtidigt drev
C., som 1855
övertog utrikesdepartementet, en energisk ehuru
ofta ränkfull yttre
politik och genomdrev
1854 i kamrarna
Sardiniens deltagande i
Krimkriget.
Därigenom vann han
västmakternas sympati och
kunde på
fredskon
gressen 1856 peka på kontrasten mellan det fria
Sardinien och de övriga italienska staterna.
Förhållandet till Österrike blev emellertid
alltmera spänt. I juli 1858 hade C. med kejsar
Napoleon en sammankomst i badorten
Plom-bières, varvid C. fick löfte om Frankrikes hjälp
mot österrikarna, dock mot vederlag: om
Sardinien finge Lombardiet och Venedig, skulle
Frankrike få Savojen och Nizza. Sardinien bedrev nu
omfattande rustningar och efterkom icke
Österrikes fordran att ställa sin armé på fredsfot,
varför Österrike förklarade Sardinien krig i
april 1859. Frankrike kom till Sardiniens hjälp,
österrikarna blevo slagna vid Magenta och
Sol-ferino, invånarna i de mellanitalienska
fursten-dömena reste sig och valde Viktor Emanuel till
konung. Napoleon började emellertid frukta, att
Sardiniens välde skulle bli för stort, och avslöt
med kejsar Frans Josef fredspreliminärerna i
Villafranca (12 juli 1859), varigenom Österrike
blott avträdde Lombardiet till Frankrike, som i
sin ordning överlät det till Sardinien. C.
protesterade, utträdde ur ministären men tog 20 jan.
1860 åter makten som konseljpresident. I mars
s. å. förenades Parma, Modena, Romagna och
Toscana med Sardinien, men Savojen och Nizza
avträddes till Frankrike. Genom samverkan med
folkhjälten Garibaldi och dennes friskaror, som
C. officiellt ogillade, befriades Sicilien och
större delen av Neapel från bourbonerna; Viktor
Emanuels här besatte Markerna och Umbrien,
förenade sig sedan med Garibaldis trupper, och
i febr. 1861 var hela Italien, med undantag av
Venedig och Rom med närmaste område, förenat
till ett rike. 14 mars 1861 utropades Viktor
Emanuel till Italiens konung; C. blev landets
förste konseljpresident och utrikesminister. Kort
därefter avled C. Han hade då i det närmaste
nått sitt mål; Venedig införlivades 1866 och
Kyrkostaten 1871 med Italien.
Litt.: Monogr. av bl. a. W. de la Rive (1862),
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
