Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Chile - Höjdförhållanden och vattendrag - Geologi - Klimat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
741
Chile
742
resp. 3,970 m; tunnel för järnvägen till Buenos
Aires), Planchon (knappt 3,000 m) och Perez
Ro-sales (1,000 m; handelsväg till Nahuelhuapisjön).
Norra C. är ett av i ö.-v. riktning löpande, sällan
vattenförande dalar sönderskuret högland av
utpräglat ökenartad natur. Genom prov.
Antofa-gasta och Atacama sträcker sig här den
avlopps-lösa Atacamaöknen med sina talrika saltlaguner.
S. om tvärrigeln Cuesta de Chacabuco på 33°
vidtager den omkr. 950 km långa, uppodlade
längsdalen, som mynnar i Reloncavigolfen.
Fortsättningen bildas av det mycket natursköna
kanalområdet, som, endast på ett ställe avbrutet,
sträcker sig till Eldslandet. Djupa och smala
fjordarmar (sänkta floddalar), där strida älvar
och i s. även mäktiga jöklar mynna, kransade av
ständigt gröna skogar, tränga djupt in i
högfjällen. Kustkordilleran blir s. om 220 tydlig och
framträder s. om 330 som en självständig
bergskedja, vars höjd sällan överstiger 2,000 m och
avtar i s. Åtskilliga floder rinna från Andernas
huvudkedja över längsdalen och genombryta
kustbergen. Dessas fortsättning bildas av den stora
ön Chiloé och den söder därom liggande
skärgården.
ökenområdets floder äro obetydliga och utsina
vanligen, innan de nå kusten. S. härom märkas
Limari, Aconcagua, Maipo (Santiagodalen),
Maule, Biobio, landets viktigaste flod, samt
Valdivia, de tre sistnämnda segelbara. De
västpatagoniska älvarna äro talrika och
mäktiga; störst är Rio Baker, 440 km lång.
De mottaga genom transandina
genombrotts-dalar vattnet från flera av de stora ö. om
Anderna belägna sjöarna, av vilka några helt el.
delvis tillhöra C. Denna sjöregion utmärkes av
storslagen skönhet. Mellersta C. är fattigt på
sjöar; först i södra delen av längsdalen uppträda
större dylika (Lago Ranco, Lago Llanquihue).
Geografiskt märkliga äro de genom
landsänkning till havsarmar förvandlade Otway- och
Sky-ringvattnen i Sydpatagonien, vilka genom trånga,
flodliknande sund stå i förbindelse med havet.
Geologi. Grundmassan av Anderna i C. bildas
av äldre eruptiver och starkt uppveckade
meso-zoiska avlagringar, men även yngre eruptiver ha
stor betydelse, åtminstone ned till 450
(Central-kordillerans andesiter och basalter). Den
pata-gonisk-eldsländska huvudkedjan består till sin
övervägande del av mesozoiska bildningar.
Kustbergen, som äro äldre än Centralkordilleran,
uppbyggas i n. mestadels av urberg, graniter och
skiffrar, de senare tilltagande mot s. och bildande
huvudmassan av berggrunden ned till
Penasbuk-ten. Här vidtaga åter äldre graniter, vilka så gott
som ensamma bilda den patagonisk-eldsländska
skärgården. Vid kustbergens fot finnas
mångenstädes tertiära lager, viktiga genom förekomsten
av goda brunkol. Innanför kustbergen i prov.
Tarapacå och Antofagasta ligga de berömda
lagren av natronsalpeter. Längsdalens botten är
utfylld av lösa kvartära avlagringar. I s.
vidtager ö. om Anderna Patagoniens och Eldslandets
tertiär; istidsavlagringar ha här dämt upp fler-
Jubæa spectabilis, det chilenska fastlandets enda palmart.
talet av dalsystemen och tvungit deras vattendrag
att söka sig avlopp till Stilla havet.
Klimat. Till följd av landets ofantliga
utsträckning i n. och s. bjuder klimatet på de mest skilda
typer. Nordchile tillhör det ekvatoriala
ökenbältet : temperaturen är emellertid tack vare den
kalla kustströmmen icke hög och skillnaden
mellan årets varmaste och kallaste månad blott
omkr 50. Ingen del av C. är tropisk till sin natur.
Innanför kustbergen råda mera kontinentala
förhållanden, och vinterkölden är i högfjällen
mycket betydande. Vid kusten är medeltemperaturen
i Arica omkr 190, Iquique 18,5°, Caldera omkr.
i6°. Dessa trakter äro så gott som alldeles
regnlösa, men dimmor tillföra dock även kustzonen
någon fuktighet. Innanför det absolut torra
salpeterbältet uppträda, ehuru högst nyckfullt,
häftiga sommarregn. Området mellan 300 och 370
har varma, torra somrar (årsmediet 12—140)
och utpräglade vinterregn (Coquimbo 135,
Val-paraiso 500, Concepciön 1,300 mm). I Anderna
uppträda lokalt betydande jöklar. Den tredje
zonen har regn alla årstider och sträcker sig till
Kap Horn. Somrarna äro här svala, vintrarna
milda (årsmediet i Valdivia 11,5°, på
Evangelistas-öarna 6,5°). Nederbörden är stor: Valdivia 2,700,
Melinca 3,300, Evangelistas 3,000 mm. Snögränsen
sjunker här under 1,000 m, och Anderna visa en
isbetäckning, som ingenstädes utanför
polartrakterna har någon motsvarighet. Synnerligen
frufe-tade äro de västliga stormarna i Sydchile. Ö. om
Anderna råder ett torrare fastlandsklimat. (
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
