Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Cowper, William (politiker) - Cowper, William (skald) - Cowperska körtlarna - Cox (styrman) - Cox, James - Coxa - Coxie, Coxcie, Michiel - Coxitis - Cox’ orange, Cox’ pomona - Coyet, släkt - Coyet, 1. Peter Julius - Coyet, 2. Gustaf Wilhelm - Coyet, 3. Sten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Cowper—Coyet
123
blev 1705 sigillbevarare, tog 1706—07 ledande
andel i förhandlingarna om engelsk-skotska
unionen och blev 1707 Storbritanniens förste
lordkansler. Han avgick jämte övriga whigministrar
1710, var 1714—18 ånyo lordkansler och visade
stor rådighet vid det jakobitiska upprorsförsöket
I7I5-
Cowper [ko’pa], William, engelsk skald
(1731—1800). Från barndomen skygg och
nervös, var C. ur stånd att ägna sig åt ett yrke,
ehuru han utbildats
till jurist. Delvis på
gr. av
religionsgrub-bel och olycklig kärlek
föll han i djup
melankoli, som stegrades till
periodisk sinnessj
uk-dom. Han mottog
litterära impulser av
Lady Anne Austen.
Under hennes påverkan
författade han
balladen ”John Gilpin”, en
av mild humor
uppfylld dikt, och det
didaktiska ”The task”
(1785). C. utgav två diktsamlingar, 1782 och
1785, samt verkställde översättningar av
”Ilia-den” och ”Odysséen” på orimmade jamber
(1791). Som skald är han en förbindelseled
mellan Pope och Wordsworth. Hans samlade verk
utgåvos 1833—37 och 1905, brev av C. 1904,
1912 och 1925. — Litt.: Biogr. av G. Smith
(1880, 1909) och G. Thomas (1935).
Cowperska körtlarna [kö’perska- el. [-kau’-perska-],-] {+kau’-
perska-],+} två ung. ärtstora körtlar, som hos
mannen baktill i urinrörets svällkroppsdel utgjuta
ett glasklart, segt slem. De äro uppkallade efter
den engelske anatomen William Cowper
(1666—1709), som först beskrev dem
noggrannare i en 1702 utg. avh.
Cox [kåks], eng., styrman, särskilt i
kapproddbåtar.
Cox [kåks], James Middleton, amerikansk
politiker och tidningsägare (f. 1870). Han
tillhörde 1909—13 kongressens representanthus
(demokratiska partiet) och var 1913—15 samt 1917
—21 guvernör i sin hemstat, Ohio. Som sådan
genomdrev han en rad sociala reformer, särskilt
inom arbetarskydds- och skollagstiftningen. C.
utsågs 1920 till demokraternas presidentkandidat,
men vid valet i nov. s. å. valdes republikanen
Harding med stor majoritet.
Coxa, lat., höft.
Coxie, Coxcie [kå’ksi], Michiel, flamsk
målare (1499—1592), lärjunge till B. van
Or-ley, vidare utbildad under mångåriga studier i
Italien, där han (i Rom) utförde
monumentalmålningar i anslutning till Rafaels stil; 1539
återvände han hem samt var sedan bosatt i
Mechelen och omkr. 1543—62 i Bryssel. I
hemlandet ansågs han vid sidan av Frans Floris
som sin tids bäste målare.
Coxitis (av lat. coxa, höft), höftsjuka (se
d. o.).
124
Cox’ orange [kåks åra’uj], Cox’ pomona
[-påmå’na], se Äpple.
Coyet [kåjä’t], släkt, härstammande från
Bra-bant. G i 11 i s C o i j e t (d. 1600) kom för
re-ligionsförföljelses skull till Stockholm omkr.
1569 som guldsmed och blev 1576 kungl.
myntmästare. 1649 adlades hans sonsöner Peter
Julius C. (se C.i) och Fredrik C. (d. 1689),
som blev holländsk ståthållare på Formosa och
vars gren utgick 1782. En son till C.i),
Wilhelm Julius C. (1647—1709), blev svenskt
sändebud i Danmark 1682, hovkansler 1705 samt
frih. 1706. En ättling till C.i), hovmarskalken
Gustaf Julius C. (1775—1862), blev 1815
friherre men slöt själv sin ätt; han innehade
bl. a. Torups gods i Skåne, vilket genom
testamente tillföll en brorsons son, sedermera
hovmarskalken Gustaf Johan C. (1853—1924),
g. m. friherrinnan Henriette Cederström
(1859—1941), som inlade stora förtjänster om
återuppblomstringen av skånsk textilslöjd.
1) Peter Julius C., diplomat (1618—67).
Han blev 1647 referendarie i svenska kansliet.
Envoyé till England hösten 1654, verkade C.
mars 1655—56 där för ett närmande mellan Karl
Gustav och Cromwell, vars ynnest han vann.
Vid sidan av Appelboom hade C. 1657 särskilt
uppdrag i Holland. C. deltog i underhandlingarna
i Vordingborg febr. 1658 före Roskildefreden,
förhandlade sedan jämte Sten Bielke om
fredsexekutionen, var icke utan ansvar för
fredsbrottet s. å. och skrev en lång försvarsskrift för
detta. Aug. 1659 sändes C. åter i särskild
mission som envoyé till Holland men lyckades ej
hindra holländskt fredsbrott med Sverige. C.
fick titeln hovråd 1659 och blev kansliråd 1666.
Ambassadör s. å. till kongressen i Breda, dit
han sändes jämte Jöran Fleming och Chr. von
Dohna, avled C. där.
2) Gustaf Wilhelm C., frih., militär
konspiratör (1678—1730), son till W. J. C., se
släktöversikten. Han blev 1699 kapten vid E.
Sparres regemente i Frankrike och 1700 vid
skånska ståndsdragonerna (hans journal 1702—04
tr. i ”Karolinska krigares dagböcker”, X, 1914),
tog avsked 1705 men gick 1709 åter i
krigstjänst. Han utmärkte sig vid Hälsingborg 1710
och blev överste för Upplands
tremänningsinfan-teriregemente 1712. Generalmajor 1719, var C.
ministre plénipotentiaire vid fredskongressen med
ryssarna på Åland s. å. Boksynt och spirituell
men äregirig och ivrig anhängare av hertig Karl
Fredrik av Holstein, inlät sig C. i Köpenhamn
med bl. a. en avskedad norsk amtman, Povel
Juel, i en plan att med rysk hjälp till Karl
Fredriks förmån lösrycka Norge med biländer
från Danmark. Planen röjdes febr. 1723, Juel
halshöggs, och C. sattes i fängelse på
Köpenhamns kastell, där han dog.
3) Sten C., den föreg:s bror, frih., politiker
(1688—1755). Han gick i krigstjänst 1703, blev
fången vid Perevolotjna 1709, hemkom efter
fredsslutet 1721 och fick s. å. avsked ur
krigstjänsten som överstelöjtnant. Från 1738 till sin
död bevistade C. alla riksdagar, vid de flesta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
