Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Cronstedt, 4. Axel - Cronstedt, 5. Johan - Cronstedt, 6. Olof
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
163
Cronstedt
164
4) Axel Fredrik C., den föreg:s kusin,
bergmästare (1722—65). 1742 ingick C. som
auskul-tant i Bergskollegium i Stockholm och blev
1758 bergmästare i öster- och Västerbergslagen.
Han var en mycket duglig bergsman. Sin största
berömmelse förvärvade C. dock såsom kemist och
mineralog. Kemien riktade han bl. a. med
upptäckten av metallen nickel, som han påvisade
i malm från Los’ koboltgruvor i Hälsingland.
Han får anses som den egentlige grundläggaren
av blåsrörskemien. På mineralogiens område
märkes hans ”Försök til mineralogie, el.
mineralrikets upställning” (1758 utg. anonymt; övers,
till flera utländska språk). C., vars arbete
betecknar en vändpunkt i mineralogiens historia,
gör här för första gången upp ett verkligt
mineralogiskt system, rensar bort fossilen ur
mineralogien och uppdrar den riktiga gränsen
mellan mineral och bergarter.
5) Johan Adam C., son till C.3), greve,
militär (1749—1836). Han nådde under kriget
mot Ryssland 1788—90 överstelöjtnants grad
1790 och blev 1793 överste, 1802
generaladjutant samt 1806 chef för Savolaksbrigaden. Efter
krigsutbrottet 1808 samlade C. brigaden vid
S:t Michel, varifrån han enligt order snabbt
retirerade norrut. Vid Uleåborg förenades hans
brigad med huvudarmén och deltog i dennas
marsch söderut. Vid Revolaks vann C. seger
genom sin egen och sina soldaters tapperhet. Han
blev därpå i juli generalmajor. Vid Alavo (17
aug.) blev han svårt sårad men kunde i mars
1809 övertaga befälet över de kring Umeå
förlagda trupperna. 22 mars slöt han en
oförmånlig konvention med Barclay de Tolly. C., som
fortfarande var sjuk av sin blessyr, nedlade
därefter befälet. Han blev 1809 generallöjtnant och
1810 landshövding i Östergötlands län; 1817 tog
han avsked.
6) Carl Olof C., brorson till C.4), militär,
kommendant på Sveaborg (1756—1820). Han
blev 1774 löjtnant vid arméns flotta och efter
tjänstgöring i eng.
flottan major 1783 och
överstelöjtnant 1788.
Han sändes 1789 till
Stralsund att leda
utrustningen av den
”tyska eskader”, med
vilken arméns flotta
skulle förstärkas.
Först i slutet av juni
1790 hann C. med sin
förstärkning fram till
krigsskådeplatsen. [-Efter-] {+Ef-
ter+} ”Viborgska [-gatloppet”-] {+gat-
loppet”+} (3 juli) [-förenade-] {+för-
enade+} han sig med
arméns flotta under Gustav HI:s befäl,
och då denna efter få dagar höll på att
bliva innestängd i Svensksund beslöt konungen
att våga batalj. C., som ensam av de högre
svenska officerarna ej var nedtryckt av de
ut-ståndna olyckorna under ”Viborgska gatloppet”,
utsågs till konungens flaggkapten. Som sådan
torde han ej kunna frånkännas en betydande del
i den stora segern vid Svensksund *h—10/7 1790.
Tolv dagar efter slaget blev C. överste och
generaladjutant samt 26 okt. statssekreterare för
sjöärendena. Konungens död ändrade hans
inflytelserika ställning. Han råkade i onåd hos
hertig Karl och återgick till sitt befäl över
Sveaborgs eskader.
När Gustav IV Adolf som myndig tillträtt
regeringen, kallade han C. till ”generaladjutant
för flottorna” och föredragande av sjöärenden
(juni 1797). Under de följ, åren användes C.
i många förtroendeuppdrag och syntes stå i hög
gunst. När Nelson 1801 hotade de nordiska
flottorna, utnämndes C. till vice amiral av blå
flaggan och överbefälhavare i Karlskrona. Sedan
faran för svenska flottan avvärjts genom det
väpnade neutralitets förbundets upplösning, återvände
C. till Stockholm och föredragningarna i
konseljen. I dec. 1801 erhöll C. plötsligt order att
övertaga befälet på Sveaborg, sannolikt på gr.
av meningsskiljaktigheter med konungen i frågan
om örlogs- och skärgårdsflottornas relativa
styrka.
Så snart budskapet om det snart förestående
ryska infallet över gränsen (1 febr. 1808) nått
fram till Finland och order till kommendanten
att sätta Sveaborg i försvarstillstånd
expedierats, började C. att med största nit, om ock ej
alltid med önsklig urskillning, utföra dessa
order. C. behärskades emellertid redan vid
krigsutbrottet av brist på förtroende till de svenska
vapnens framgång och av oro beträffande
möjligheterna att försvara fästningen. C. avslog de
första kapitulations förslagen, men efter några
dagars overksamt ryskt bombardemang —
svenskarnas förluster utgjorde 6 döda och 32 sårade,
varjämte några tak skadats — lovade C. 6/4
efter att ha hört krigsrådet att uppgiva fästningen
3/s, om ej dessförinnan en undsättning av 5
linjeskepp ankomme från Sverige, vilket med hänsyn
till isförhållandena var praktiskt taget omöjligt.
Även den i fästningen liggande
skärgårdseska-dern, vilken C. hade uttrycklig order att i sådant
fall bränna, skulle överlämnas åt ryssarna. Mot
mångas förväntan höll C. kapitulationen, vilken
kan sägas ha avgjort kriget. Att C:s beteende
måste kallas landsförrädiskt, kan ej förnekas,
ty de av honom anförda skälen: att garnisonen
var för liten — den var till antalet överlägsen
fienderna! — och att förråden voro otillräckliga,
äro oriktiga. Visserligen kan det ej bevisas, att
C. tagit mutor, men hans nära släktskap och
förbindelse med Anjala-männen och deras
an-hang — A. J. Jägerhorn var kusin med C., och
hans bror, överste A. F. Jägerhorn, utövade ett
stort och ödesdigert inflytande på C. på
Sveaborg — ha säkerligen gjort honom benägen att
anse Finlands försvar utsiktslöst och så fört
honom till förräderiet. C., som genast blev
avskedad och sedan dömd till döden, stannade i
Finland men användes ej av ryssarna. — Litt.:
A. Munthe, ”Svenska sjöhjältar”, 7:4, 6 (1917
—23); G. Cronstedt, ”Amiral C. O. C. och
Sveaborgs fall” (2:a uppl. 1914).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
