Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Cykel, krets, kretslopp - Cykel, velociped
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
215
Cykel
216
gression av haven. — Bland c. av mindre
omfång kunna nämnas:
sedimentationscy-k e 1, den periodicitet vissa geologiska
avlagringar visa därigenom, att en viss sedimentföljd
regelbundet upprepas; geomorfologisk c.,
landskapets utveckling från dess ungdom till dess
ålderdom. — Litt.: V. M. Davis, ”The
geogra-phical cycle” (i Geographical Journal, 1899).
2) I tideräkning nyttjas ordet c. om en serie
av år, efter vars slut vissa kronologiska
förhållanden åter inträda i samma lägen som förut
(nymånarna infalla på samma datum o. s. v.).
I kronologien förekomma solcykeln (i
julianska kalendern 28 år), efter vars förlopp
veckodagarna åter inträffa på samma månadsdagar,
måncykeln (19 år), efter vars slut månens
faser återkomma på samma månadsdagar och
indiktionscykeln (15 år). Sådana c.
anordnades främst för att underlätta
bestämmandet av de kyrkliga högtidsdagarna.
3) Sago- el. diktkrets (jfr Kykliska skalder).
Cy’kel, velociped, tvåhjuligt fordon med
hjulen anordnade i samma plan. Till c. räknas
även 3-hjuliga, pedaldrivna fordon av öppen typ.
Uppfinningen av c. tillskrives fransmannen de
Sivrac, som 1790
tillverkade sin första
célérifère el.
véloci-fère, d. v. s.
snabblöpare, vilken bestod
av två efter varandra
ställda trähjul,
förenade med en
träkropp. Man gav
åkdonet fart genom
att växelvis sätta
fotterna i marken.
Hjulen voro fasta,
varför apparaten icke kunde styras. Det
vridbara framhjulet infördes 1816 av den tyske
baronen v. Drais. (fig. 1). — En ny epok i c:s
historia inleddes 1862, då en ung tysk, M. Fischer,
anbragte pedaler på framhjulet. Oberoende av
Fischer gjordes något år härefter samma
konstruktiva förbättring av fransmannen Michaux
(fig. 2). Pedalmaskinen, som den
kallades, infördes 1867
bl. a. till Sverige,
där några exemplar
1869 tillverkades vid
Hultby bruk i
Småland. Vid början av
1870-talet
igångsattes i Amerika en
avsevärd tillverkning
av Michauxcyklar,
varvid
konstruktionerna genom insatser
av bl. a. W. F. Reinolds och J. A. Mays
utvecklades i flera avseenden. Bl. a försågos
hjulen med tunna, massiva gummiringar och blevo
utrustade med stålekrar. Vidare kommo kullager
f. f. g. till användning på c. Även i England
gick utvecklingen vidare, parallellt med den i
Amerika, varvid namnet Starley sättes i för-
bindelse med införandet av stålekerhjul 1874.
För att åstadkomma ökad körhastighet gjordes
sedan framhjulet mycket stort, c:a 1,5 m i diam.
Olägenheterna, som voro förenade med denna
typ, kunde något reduceras i och med
tillkomsten omkr 1882 av den s. k. kängurun
(fig. 3), som kännetecknades av ett något mindre
framhjul, till vilket ledde en kedjeutväxling från
tramporna. 1879 erhöll engelsmannen Lawson
patent på
anordningen att medelst en
kedja från i
ramverket placerade
pedaler driva cykelns
bakhjul,
varigenom bägge hjulen
kunna göras
jämförelsevis små i diam.
Denna idé, som i
annan form går
tillbaka till en
konstruktion av engelsmannen
Macmillan 1843,
upptogs 1885 av Starley, som gav den nya typen
namnet ”Rover”, den första egentliga ”s ä k e
r-hetsvelocipeden” (fig. 4). Ett nytt steg
togs 1890, då den stora engelska velocipedfirman
Humber & Co. utsläppte sin ”Diamond”-modell,
vid vilken ramen var tillverkad helt av metall
med användande av raka stålrör. Ännu var
likväl c. rätt obekväm på gr. av de skakningar,
som de massiva
gummiringarna
förmedlade. Lösningen
på problemet gavs
bl. a. av den
engelske veterinären J.
B. Dunlop (1888),
som nämnda år tog
sig för att på sin
sons velociped ersätta
den massiva ringen
med en gas-s 1 a n g,
som bandagerades
fast vid fälgen medelst tygremsor och därefter
pumpades upp. Redan 1889 igångsatte Dunlop
tillverkning av pneumatiska ringar, bestående av en
inre luftslang och ett med tyginlägg förstärkt
gummidäck. I och med att f r i h j u 1 e t infördes
1895 kan c:s utveckling i stort sett anses avslutad.
Sedermera tillkomna förbättringar ha endast
berört detaljkonstruktioner, huvudsaki. av
fabriks-teknisk art. — Utväxlingen hos en c.
räknas sedan gammalt i engelska tum och
definieras som bakhjulets diam, (i tum) multiplicerad
med kedj eutväxlingens omsättningstal. Är t. ex.
ytterdiam. 27" och omsättningstalet (=
kuggför-hållandet) 3, blir utväxlingen 81". — Moderna c.
kunna inrangeras i ett fåtal huvudtyper: 1)
promenadcykel (fig. 5), c. av ordinär typ
i herr- el. dammodell, ofta med ballongringar och
i regel med pakethållare och parkeringsstöd; 2)
tur ist racer, lätt, för tävlingar användbar c.
med lågt styrstångsläge; 3) h e 1 r a c e r, extra
lätt tävlingscykel, vanl. med klena ringar, lågt
Fig. 4. Säkerhetsvelociped.
Fig. 1. Sparkcykel av
Drais’ typ.
Fig. 2. Michaux’ pedalmaskin.
Fig. 3. Känguru.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
