Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dąbrowski, Ignacy - Da capo - Dacca - Dacer - Dachau - Dachauermoos - Dachel - Dachsbrack - Dachsteingebirge - Dacia - Dacien - Dacit - Dacke, Nils
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
243
Da capo—Dacke
244
gripande romanen ”Smierc” (Döden, 1892) om
en lungsiktig, filosoferande student inför döden.
Da ca’po, it., ”från början”, förk. D. C.;
betecknar, att ett stycke skall omtagas från början.
— Da capo al fine, ”från början till (ordet)
fine”. — Al segno, ”till tecknet”,
fullständigare Da capo al segno, från början till tecknet
betyder, att en musikalisk sats skall omtagas
blott så långt, till dess tecknet för Fine möter.
Dacca, stad i Gangesdeltat, Pakistan,
huvudstad i prov, östbengalen; 215,000 inv. C. har ett
1921 stiftat univ., tillverkning av prydnads- och
textilartiklar. Genom Kalkuttas uppsving och
konkurrens från engelska fabriker förföllo
staden och dess industri men ha på senare tid
ånyo repat sig. Från 1600-talet, då D. var
Bengalens huvudstad, kvarstå betydande
muhammedanska byggnadsruiner.
Da’cer (lat. Daci), invånare i rom. provinsen
Dacia (se d. o.).
Dachau [da’kau], stad i Bayern, i8kmn. v. om
München vid Amper; 18.000 inv. I D. grundade
målaren L. Dill 1897 en konstnärsskola, som
under åtskilliga år besöktes av landskaps- och
figurmålare, även svenskar (E. Norlind, A. Törneman
m. fl.). — Vid D. fanns under nazistregimen ett
stort koncentrationsläger.
Dachauermoos [da’kauarmå’s], vidsträckt
högmosse n. v. om München, längs floden Amper,
nu till större delen utdikad.
Dächel, oas i Egypten, se Dakhla.
Dachsbrack [da’ks-], se Hundraser.
Dachsteingebi’rge [da’k/täin-], alpmassiv i
Salzburgalperna; högsta topp, Hoher
Dach-stein, 2,996 m.
Däcia, lat. 1) Romersk provins (Da c ien,
D a k i e n) från 107 e. Kr., ung. motsv. nuv.
Transsylvanien och Gamla Rumänien. Dacerna,
en trakisk stam, besläktad med geterna,
besegrades av Trajanus, varefter talrika romerska
kolonister slogo sig ned här bland de dacer,
som ej utvandrade. Området uppgavs av
Aure-lianus, som vid nedre Donau inrättade provinsen
D. ripensis (”D. vid stranden”). — 2) Medeltida
namn på Danmark. — Provincia Daciae
el. D a n i a e: a) beteckning för vid Paris’ univ.
studerande danskar under medeltiden; b) provins
av dominikanorden, omfattande Skandinavien.
Däcien, se Dacia 1).
Dacit, vanligt namn på kvartsförande andesit.
Dacke, Nils, ledare av det farliga
småländska bondeupproret 1542—43, den s. k. D a
c-k e f e j d e n (d. 1543). — D. var bosatt i Konga
härad i Värend. Vid en tvist om ett hemman i
Blekinge menade han sig ha lidit orätt av en
fogde, som han fördenskull sköt ihjäl. D. dömdes
till döden. Han gick nu fredlös i Blekinges
skogar men erhöll 1538 nåd mot erläggande av
böter. Från 1539 bodde D. som kronobonde i
Rödeby socken. Missnöjet med kung Gustavs
styrelse hade i hög grad skärpts under den s. k.
tyska regimen. Av stor betydelse var, att Gustav
Vasas handelspolitik riktades mot
smålänningarnas traditionella inkomstbringande handel söderut.
I maj 1542 framträdde D. som ledare för ett mot
kungliga fogdar och adel riktat uppror, som från
Konga och Södra Möre hastigt utbredde sig
över ö. Småland och ända in i Östergötland.
Gustav Vasa sökte genom underhandlare återföra
de upproriska till lydnad men begärde samtidigt
väpnad hjälp från sin nyförvärvade
bundsförvant Kristian III i Danmark och förordnade om
sammandragning av det svenska frälseuppbådet
i Jönköping. Underskattande upprorsmännens
styrka, drog Gustav Olsson (Stenbock) ensam
direkt från Västergötland in i Småland med en
mindre truppstyrka, men han tvingades av D.
att taga sin tillflykt till det fasta Bergkvara, och
ett stillestånd slöts, varpå Gustav Olsson tågade
tillbaka. Stilleståndet godkändes av kung Gustav
(5 aug.), men denne planlade dock nästan genast
ett nytt krigståg till Småland.
Den kungliga huvudhären under Lars
Sigges-son (Sparre) lyckades tränga fram till närheten
av Växjö, där den stämt möte med en dansk
hjälptrupp under Peder Skram. Härens
reträttlinje hotades emellertid, då konungens folk i
Östergötland under tiden lidit ett allvarligt
nederlag vid Kisa. Huvudhären räddades genom ett nytt
stillestånd i Växjö i slutet av sept. D :s skaror
trängde därpå fram ända till Linköping, och där
ingicks i nov. 1542 ett för ett år gällande
stillestånd. D. framträdde nu som Smålands faktiskt
erkände hövding. Hans egentliga syftemål torde
ha varit att även för framtiden bereda sig en av
konungen legitimerad självständig ställning i sitt
landskap. Han gjorde allvarliga försök att
återinföra lugnet och att ordna styrelsen och de
kyrkliga och ekonomiska förhållandena enligt sitt
sinne. För att trygga sig mot nya anfall knöt
han förbindelser med utländska furstar, som
eftersträvade Sveriges krona. Tidigare försök av D.
att vinna konungen av Danmark hade
misslyckats, men pfalzgreve Fredrik, understödd av
kej-sar Karl V, och hertig Albrekt av Mecklenburg
brevväxlade med D. och gynnade hans företag.
Kung Gustavs kungadöme och protestantiska
system tycktes stå på spel. D. företog i jan. 1543
med stor raskhet en offensiv mot Östergötland,
vilken dock misslyckades (slag mellan Skrukeby
och Mjölby). Därefter igångsattes de kungliga
härarnas offensiv. Från Västergötland tågade
Gustav Olsson in i v. Småland. Svante Sture
inföll i Tjust. Huvudhären under Lars Siggesson
och Johan Turesson, som tågade mot upprorets
centralhärd, sammanstötte i mitten av mars på
sjön Hjorten (vid gränsen mellan Virserums och
Stenberga socknar) med D., som led nederlag och
svårt sårad måste föras ur striden. Därmed hade
avgörandet fallit, och upproret stillades utan
större svårighet. Sedan D. blivit återställd från sin
sårskada, sökte han ånyo upptaga kampen, dock
utan framgång. Han tvangs att fly inåt Blekinge,
och i Rödeby skog vid gränsen blev han i aug.
s. å. ihjälskjuten.
D. var utan tvivel en begåvad man, och han
har i sin kamp för det, som var ”gammalt och
fornt”, säkerligen icke saknat idealitet.
Dacke-f ej den betecknar det slutliga nederlaget för
land-skapspartikularismen gentemot rikstanken.
Sam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
