Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dagsverke - Dagsverkspenningar - Dagsås - Dagtingan - Dagtraktamente - Daguerre, Louis Jacques Mandé - Daguerreotypie - Dagugglor - Dagunderofficer - Dagussa el. korakan - Dagvakt - Dagvatten - Dagvattenbrunn - Dagvind - Dagvisa - Dagväxel - Dagö - Dagösvenskarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
261
Dagsverkspenningar—Dagö
262
dagsverkspenningar. De avskrevos här
med grundskatterna vid 1800-talets slut. I
Danmark och Skåne utgjordes d. länge — där kallat
hoveri — av landbönder till enskilda
godsägare men har nu allmänt upphört.
Dagsverkspenningar, se Dagsverke.
Dagsås, socken i mellersta Halland, ö. s. ö.
om Varberg; Faurås härad, Hallands län;
i6,4o km2, 264 inv. (1950). Bygden omges av
branta bergsplatåer; på gränsen mot n. och ö.
en samling småsjöar. 544 har åker. Egendomar:
Klev och öströö. Kyrkan är uppf. 1914, delvis
av byggnadsmaterial från den medeltida kyrkan.
Ingår i Sibbarps och D. pastorat i Göteborgs
stift, Falkenbergs kontrakt; tillhör storkommunen
Tvååker.
Dagtingan, eg. förhandling vid till viss dag
utsatt möte rörande fördrag, fred, förlikning
o. dyl. I överflyttad bemärkelse brukas ordet
bl. a. i uttrycket d. med sin plikt, med sitt
samvete. D. i betydelsen överenskommelse om att
giva sig (på vissa villkor) brukas numera nästan
blott i historisk framställning.
Dagtraktamente, efter dag uträknad
kostnadsersättning, som tillerkännes dels ämbets- el.
tjänstemän vid s. k. extraförrättningar, dels
medborgare i allm. för fullgörande av offentligt
uppdrag, dels ofta i enskild tjänst anställda, t. ex.
handelsresande. För förrättning i statens ärende
utgår ersättning enl. allmänt resereglemente.
Daguerre [-gä’r], Louis Jacques
Man-d é, fransk konstnär och uppfinnare (1787—1851).
Han var först
upp-bördstj änsteman, blev
senare
dekorationsmålare och ledde 1822
—39 det av honom
uppfunna och
konstruerade dioramat. D.
sysslade därjämte
träget med fysikaliska
studier, i synnerhet om
ljuset och dess
verkningar, och gjorde
försök att på kemisk
väg fixera bilden i
camera obscura. 1829
förenade han sig med
N. Niépce, vilken även sysslat med liknande
försök, och till dennes död (1833) arbetade de
gemensamt med försök att fixera ljusbilden.
1839 offentliggjordes D:s upppfinning, efter
honom kallad dagerrotypi (se d. o.). Franska
regeringen köpte, på förslag av F. Arago och
L. J. Gay-Lussac, mot en årlig livstidspension
av 6,000 frcs, D:s uppfinning och lät den bli
”en gåva åt hela världen”.
Daguerreotypie [dagäråtipi’], fr. se
Dagerrotypi.
Dagugglor, se Ugglor.
Dagunderofficer, se Dagbefäl.
Dagu’ssa el. ko rak än, Eleusine coracäna,
ett i Gamla världens tropiska och subtropiska
länder odlat sädesslag, som även på mager mark
ger ganska rik skörd. Av det något bittert
sma
kande mjölet bakas ett slags bröd, som särsk.
i stora delar av Afrika utgör befolkningens
viktigaste föda.
Dagvakt, vakten kl. 4—8 f. m. ombord på
fartyg.
Dagvatten, den på åker el. annan kultiverad
mark fallande nederbörden, som ej tränger ned
i jorden, utan antingen avrinner ytledes el. blir
stående i avloppslösa svackor.
Dagvattenbrunn avser att avleda dagvatten.
Då dagvatten ofta är bemängt med slam, förses
d. i regel med ett mindre slamrum samt ofta
också med vattenlås. D. gives i regel 0,3—0,4 m
diam., och avloppet ordnas på frostfritt djup
under markytan. För att hindra, att större
föremål falla ned i d., förses den med betäckning
av järn med öppen rist. I gator och vägar
anordnad d. benämnes rännstensbrunn.
Dagvind, se Vind.
Dagvisa, en sång, som i trubadurpoesien och
den tyska minnesången skildrar de älskandes
skilsmässa vid dagens inbrott, alltså motsatsen
mot serenaden.
Dagväxel, växel, varpå betalningstiden
angi-ves till en bestämd dag.
Dagö (estn. Hiiumaa), ö i Östersjön, utanför
Estlands v. kust; 960 km2, omkr. 17,000 inv.
Utgör en del av n. Estlands silurkalkslätt och
skiljes från fastlandet av Moonsundet samt i s.
från ösel av det 4 km breda Söelasundet.
Huvudorten Kertell (Kärdla) med hamn och
textilindustri ligger på nordkusten. Heltermaa på ö.
sidan har reguljär båtförbindelse med Hapsal.
Längst i v. framspringer Dagerorts udde, ett
höglänt och kuperat dyn- och moränområde
(59 m ö. h.). S. delen av ön är fruktbar och
tätt bebyggd; det inre upptages av stora mossar
och sandfält. I allm. har ön en nästan jämn yta;
kalkstenen ligger ställvis blottad. Mindre än io°/o
av arealen är åker; främst odlas höstråg och
potatis. Fårskötseln är omfattande. Skog
förekommer rikligt i n. v. och utnyttjas bl. a. till
tjärbränning. Fiske och skeppsfart äro viktiga
näringar.
Sedan D. erövrats av de kristna (på
1200-talet), hörde ena hälften därav till Tyska orden,
andra hälften till biskopen av ösel. 1436 avträdde
biskopen sin andel till orden, vilken innehade hela
D. till 1563, då det erövrades av svenskarna.
Danmark, som gjorde anspråk på ön, avträdde
den formellt först 1645. Ryssarna, som 1710
erövrade ön och genom freden i Nystad (1721)
fingo den i sitt våld, betraktade den som
krono-egendom. 1920 kom ön till Estland, varefter den
1941 med detta land inkorporerades i
Sovjetunionen.
Dagösvenskarna bebodde sedan medeltiden
n. delen av D. med byarna Kärdla och Reigi.
Enl. skilda inhemska traditioner skola de
härstamma från Gotland, från Dalarne, från
”röt-spikana” (ev. = rospiggarna) el. från Finland.
Äldsta historiska beviset för svenskarnas närvaro
på D. är av 1470. Enl. en med Tyska orden s. å.
ingången, sedermera förnyad överenskommelse
blev den svenska befolkningen där, mot förbin-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
