- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Fjärde upplagan. 5. Colonia - Dram /
295-296

(1951) [MARC] - Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Daladier, Édouard - Dala-Finnhyttan - Dala fornsal - Dala hundare - Dala—Hälsinglands järnväg - Dalai lama - Dalai-nor - Dalakolonien i Jerusalem (Svensk-amerikanska kolonien)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

295

Dala-Finnhyttan—Dalakolonien

296

uppgift blev att sanera republiken efter
Stavisky-skandalen. Han misslyckades emellertid, och efter
de blodiga kravallerna i Paris 6 febr. s. å.
nödgades han avgå (8 febr.). Efter folkfrontens
stora seger vid valen 1936 blev D. v.
konseljpresident och krigsminister i Blums
socialistisk-radikalsocialistiska regering juni s. å.—juni 1937
och behöll krigsministerportföljen i de följande
folkfrontsregeringarna Chautemps, juni 1937-—•
mars 1938, och Blum, mars—april 1938. Som
krigsminister under den tyska upprustningens år
måste D. genomföra vissa motåtgärder, syftande
att stärka det franska
försvaret. Trots att
dessa — som
framtiden skulle visa —
ingalunda voro
tillfyllest, ansträngde de
hårt den franska
budgeten; mellan
radikalsocialisterna och
socialisterna {+och socia-
listerna+} svalnade
vänskapen märkbart. Även
D. avlägsnade sig trots
sin långt gående
radikalism från Blum och
hans parti. I april
1938 avbröts
sam

arbetet, och D. blev konseljpresident och
krigsminister i en centerregering, vilka poster han
innehade till mars 1940. I regeringen Reynaud
var han krigsminister mars—maj 1940 och
utrikesminister 18/ö—5/e s. å. — D. är en av
förgrundsgestalterna i förspelet till 2:a världskriget
och under dettas tidigaste skede. Man kan
knappast säga, att han var vuxen sina vanskliga
uppgifter. Hans ställning som regeringschef
försvårades särskilt 1938—39 av inre motsättningar
inom kabinettet, där utrikesministern G. Bonnet
var beredd till stora eftergifter för Tyskland
och i det längsta strävade efter en
samförstånds-lösning, medan andra, ss. Reynaud, önskade en
politik efter rakt motsatta linjer. D. lyckades
icke utstaka en självständig fransk kurs under
krisen utan följde helt den engelske
premiärministern Chämberlain. Då läget efter
Godesberg-konferensen i sept. 1938 syntes hopplöst, lät D.
utarbeta en plan för Sudetområdets avträdande
till Tyskland, vilken gick längre i tillmötesgående
mot Hitler än ett samtidigt utarbetat engelskt
förslag. Efter Münchenkonferensen, vari D.
deltog, följde han liksom tidigare den engelska
politiken, men han intog en mer avvisande
hållning mot Italien än Chamberlain och
tillbakavisade i skarpa ordalag de inofficiellt framförda
italienska kraven på franska områden. De
samtidiga tyska försöken att närma sig Frankrike
avvisade han icke och lät Bonnet i dec. s. å.
underteckna en fransk-tysk vänskapsdeklaration.
Efter tyskarnas erövring av Tjeckoslovakien och
den polska krisens utbrott i mars 1939 förde D.
liksom Chamberlain en ändrad politik gentemot
Hitler, och då denne 25/s personligen vädjade till
honom att undandra Polen Frankrikes stöd,
vägrade han detta och föreslog förhandlingar mellan

Tyskland och Polen. Under de sista
överläggningarna i Paris före krigsutbrottet intog D. en
fast hållning gentemot Bonnets försök att
genomdriva nya eftergifter. Efter krigets utbrott
förblev D. regeringens ledare, varvid denna
ombil-dades så, att de defaitistiska elementen trängdes
tillbaka, men han störtades, innan de tyska
fientligheterna ingått i sitt aktiva skede. Efter
det franska sammanbrottet häktades D. 1940 och
anklagades 1942 i Riom-processen för att ha
visat oduglighet vid förberedandet av den
allmänna mobiliseringen, vid genomförandet av
upprustningen m. m. men försvarade sig med kraft.
1943 fördes han till Tyskland, återvände efter det
tyska sammanbrottet och invaldes i franska
nationalförsamlingen av sitt gamla parti,
radikalsocialisterna.

Dala-Finnhyttan, samhälle i Garpenbergs sn
i Dalarne.

Dala fornsal i Falun, kulturhistoriskt museum,
inrymmande samlingar, som tillhöra Dalarnas
fornminnes- och hembygdsförbund, sedan 1926
inrymt i Wallmanska gården.

Dala hundare, se Dalarne, historia.

Dala—Hälsinglands järnväg, (spårvidd 1,435
m), 121,1 km lång, förbinder medelst sin
huvudlinje (118 km) Orsa och Bollnäs. En sidobana
(3,1 km) utgår från stationen Göringen till
Dalfors. Sträckan Bollnäs—Voxna öppnades 2 nov.
1899, Voxna—Orsa 15 jan. 1900 och sidobanan
12 nov. 1902. Banan förstatligades 1927.

Da’lai la’ma, namn på översteprästen i Tibets
lamaistiska kyrka, vilken tillika är landets
världslige härskare. Titeln gavs först av Altan kan
av Tumed till huvudlaman i Lhasa 1576, och den
gavs postumt till föregående fyra storlamaer
av den ”gula” sekten fr. o. m. dennas grundare,
Tsongkhapa (omkr. 1400). D. anses vara en
reinkarnation av bodhisattvan Avalokiteshvara.

Da’lai-nor (nu off. Kulun-nor), stäppsjö i
n. v. Manchuriet, nära sibiriska gränsen,
avrinner genom Amurs källflod Argun. I D.
utmynnar Kerulen.

Dalakolonien i Jerusalem, eng. American
Colony (även kallad Svens k-a merikanska
kolonien), uppstod 1881 som en urspr.
amerikansk koloni, bestående av några från Chicago
kommande personer, som där bildat ett samfund
”med idealet att i livet göra verklighet av Jesu
lära och med valspråket: älska sin nästa såsom
sig själv” (stiftarna av detta samfund voro
makarna Spafford). 1894 reste ett par av medl.
över till Chicago och kommo där i förbindelse
med en svensk f. d. sjöman, O. H. Larsson,
som bildat ett religiöst samfund av
svensk-amerikanare. Hans hustru var från Nås sn i
Dalarne, där även hon hade åstadkommit en religiös
väckelse. Larsson och hans samfund beslöto att
flytta över till samfundet i Jerusalem, och efter
ett besök i Sverige av Larsson och makarna
Spaffords adoptivson, J. E. Spafford, kommo
även en del av trosfränderna från Nås dit 1896.
I kolonien råder egendomsgemenskap efter
ur-kristen förebild med vidsträckt kärleksverksamhet
bland barn, fattiga och sjuka, f. ö. bedriver man

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 19:14:58 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nffe/0182.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free