Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dalin, Olof von
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
321
Dalin
322
Målning av J. H. Scheffel. Krageholm.
kungl. bibliotekarie, och 1738 års riksdag beviljade
honom extra lön.
Under 1730-talet fortsatte D. sin vittra
verksamhet på skilda områden. Bland hans dikter
må nämnas den av Voltaire påverkade mästerliga
satiren ”April wärk om wår härliga tid” (1737),
ett av hans populäraste skaldestycken. Dessutom
diktade han förträffliga visor, stundom i
herdekostym och med satirisk el. erotisk anstrykning.
Bland de herdakväden, som avgjort tillhöra
denna tid, märkes dikten om ”Celadon”, skriven till
en omtyckt dansmelodi. Dessutom odlade D. en
älskvärd och ofta lekfull sällskaps- och
ordens-poesi. För den 1737 nyinrättade Kongl. svenska
skådeplatsen författade D. en prosakomedi, ”Den
afundsjuke” (1738), en fransk-klassisk
karaktärskomedi med ledig, verkligt dramatisk dialog, och
sorgespelet ”Brynilda” (s. å), skrivet på
alexan-driner, Sveriges första betydande tragedi i den
fransk-klassiska smaken. Ämnet är hämtat ur
de fornnordiska sagorna om Sigurd. Han fortfor
också att odla prosan. ”Korta Påminnelser wid
Swenska Skalde-Konsten” (1755) visar D. som
övertygad fransk-klassiker; i den utmärkta
prosasatiren ”Arngrim Berserks förträffelige tankar
öfwer et fynd i jorden” gisslar D. det
rud-beckianska forskningspedanteriet.
1739 begav sig D. på en utländsk resa
tillsammans med sin förre lärjunge H. G. Rålamb.
Resan gick till Paris, där han vistades ett halvt
år. Tessin, då svensk ambassadör där, förde
honom in i Parissocieteten och i vittra och lärda
Pariskretsar. Efter hemkomsten (sommaren
1740) skrev D. sitt främsta prosaverk, den
mäs-NF V — n
terliga ”Sagan om hästen”, som skildrar
Sveriges öden alltifrån Kalmarunionens dagar. Sverige
framställes under bilden av en häst, Grålle, vars
olika ryttare beteckna de svenska konungarna;
med frisk berättarkonst har D. i sagans form
givit ett folkligt epos, som fick många
efterbild-ningar.
D., som tidigare stått de unga hattarna nära
men icke varit någon krigsivrare, tycks efter
hemkomsten snarast ha varit partilös men med
lutning åt mösspartiet. Flera små satiriskt
politiska poem om tronföljarvalet, dalupproret och
partistriderna röja inflytande från fransk
chan-son- och epigramdiktning. En tidsdikt var även
”Svenska friheten” (1742); den talar frihetens
sak och riktar sin udd mot partisplitet. Denna
dikt, för samtiden D:s mest betydande
skaldestycke, är skriven med Voltaires ”Henriade”
som förebild. I övrigt fortsatte D. sin
älskvärda visdiktning och annan alstring av täck
småpoesi (”Engsövisan”, ”Vårvisa”, ”Skatan sitter
på kyrketorn” m. fl.); flera av dikterna äro
skrivna i kämpavisornas stil och blanda lustigt
medeltida föreställningar med rokokoelement.
Mot mitten av 1740-talet var D:s utveckling
som vitter författare i det väsentliga avslutad;
hans diktning tjänade sedan blott till
sällskapsnöje. Däremot ägnade han sig åt författandet
av ”Svea Rikes historia” (I 1747, II 1750, III
1760—62), som skildrar vår forntids och
medeltids samt Gustav Vasas och hans söners historia.
D., som närmast slöt sig till Rollin och Voltaire,
byggde sin tideräkning på den s. k.
vattenminsk-ningsteorien, vilket framkallade protester såväl
från prästerligt som från rudbeckianskt håll.
Han förkastade i anslutning till Wilde den gamla
regentlängden från Magog och ställde sig
kritisk mot den föregående tidens fantasterier. I
historiens juridiska och kamerala element brast
det honom insikter. Hans framställningssätt står
mycket högt; hans skildring äger dramatiskt
liv, och han söker psykologiskt tolka motiven
för personernas handlingssätt.
1750 kom D. i beröring med det unga hovet,
då Tessin anställde honom som kronprins Gustavs
lärare. Efter att ha övervunnit Lovisa Ulrikas
motvilja mot hans person blev han hennes
tillgivne tjänare, en omtyckt lärare för hennes
son, sekreterare i hennes vitterhetsakademi samt
sällskapspoet och rolighetsminister vid hennes
hov. 1751 blev D. adlad, 1753 fick han titel
av kansliråd, 1755 blev han rikshistoriograf.
Emellertid medförde hans vistelse vid hovet för
honom stora faror. I de s. k.
”kalottpredikningarna”, som han författade för ett vid hovet
inrättat ”kalottregemente”, vars stormästarinna
var drottningen, gycklade han med tidens
predikosätt och parodierade i ord, åtbörder och röst
vissa samtida medlemmar av det högvördiga
ståndet. ”Kalottpredikningarna” framkallade
redan vid 1751—52 års riksdag en skrapa från
prästeståndet till hovet. Därtill kom, att D. 1755
av Lovisa Ulrika begagnades för att med en
fransk lärd, Dangeul, som stod i förbindelse
med franska hovet, underhandla om konunga-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
