Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dalin, Olof von - Dalius, Sveno - Daljunkern - Dalkarlsberg - Dalkarlsbergs järnväg - Dalkarlshyttan - Dalkarlsåsen - Dalkullor - Dalköpinge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dalius—Dalköpinge
323
maktens utvidgning. Dessa underhandlingar
röjdes, och ständerna beslöto förvisa D. från hovet
(i759). 1761 upphävdes förvisningsdomen, och i
mars 1763 utnämndes han till hovkansler.
D. har haft ett stort inflytande som den
främste representanten för upplysningstidens
äldsta skede, som målsman för en mera folklig
riktning i motsats till den lärda skråandans
pedanteri, vidare som på en gång representant för
den samtida moralsatiriska prosalitteraturen, för
den fransk-klassiska riktningens drama och epik,
för den lättare sällskapsdikten, preciös’ poesi i
rokokodräkt, vislyriken och för en populärt
hållen hävdateckning i anslutning till främmande
förebilder. Han förstod att leda dessa utländska
strömningar in i en svensk fåra. På alla
områden var han en nydanare och en
folkuppfostrare. D. var visserligen ingen djup ande el.
storslagen personlighet, ingen originell tänkare el.
moralist samt kall i sina känslor, men han är
dock en av våra förnämsta
kulturpersonligheter.
D:s ”Vitterhetsarbeten i bunden och obunden
skrifart” utgåvos 1767 i 6 bd, hans ”Poetiska
arbeten” i 2 bd 1782—83. Jfr K. Warburg,
”O. D.” (i ”Sv. akadzs handl. ifrån år 1796”,
d. 59, 1884); M. Lamm, ”O. D.” (1908); N. O.
Dyberg, ”O. D. och tidsidéerna” (1946).
Dälius, Sven o, rimmare (1604—93),
officer i trettioåriga kriget. Hans dikter (omtryck i
Hanselli, ”Svenska vitterhetsarbeten”, IX, 1869)
äro naiva, knaggliga och prosaiska. Både
Stiern-hielm och O. v. Dalin gycklade med D:s poesi.
Daljunkern, den vanliga benämningen på en
av de farligaste upprorsmakare Gustav Vasa som
konung hade att bekämpa. Han utgav sig
falske-ligen för att vara den avlidne riksföreståndaren
Sten Sture d. y:s och Kristina Gyllenstiernas
äldste son, Nils Sture, och redan på nyåret
1527, då denne ännu levde och vistades vid
konung Gustavs hov — han avled fjortonårig i
slutet av april el. början av maj s. å., trol. i
Uppsala —, var bedragaren i Dalarne under Nils
Stures usurperade namn sysselsatt med
stämp-lingar mot Gustav Vasas krona. I hans
omgivning befann sig en f. d. Sturetjänare, Peder
Grym, vars försäkringar om D:s identitet med
Nils Sture kraftigt bidrogo att tillvinna honom
förtroende hos de av gammalt Sturevänliga
dalamännen. Man beskyllde konungen för att plundra
kyrkor och vilja införa lutherdomen samt
klagade över de dryga skatterna. Inom kort hade
D. förvärvat ett betydande anhang i Dalarne,
framför allt i de övre bondsocknarna men även
på sina håll i bergslagsbygden. Sedan
upprors-rörelsen under loppet av ett par månader
vunnit fast fot i Dalarne, försökte man utbreda den
till angränsande landskap, dock utan framgång.
D. beslöt även att utnyttja Dalarnes och
Sture-vännernas gamla förbindelser med norska
kretsar. I sept. 1527 infann han sig i Tröndelagen,
där han välvilligt mottogs av fru Inger
Ottes-dotter på östråt, som nyligen beskyddat Peder
Sunnanväder. Han kom även i beröring med
hennes svärson, det dåtida Norges mäktigaste
324
man, ståthållaren på Bergenhus, Vincents Lunge,
och med dennes broder danska riksrådet Ove
Lunge. Alla voro övertygade om att han var
den verklige Nils Sture. Efter någon tid blev
den förmente arvingen till Sveriges rike förlovad
med fru Ingers dotter jungfru Elin Nilsdotter.
När så ett rykte nådde Nordnorge, att Gustav
Vasa avlidit, blev D. av sina aristokratiska
norska gynnare och tilltänkta fränder utrustad
för en formlig erövringsexpedition till Sverige.
När D. ungefär vid årsskiftet 1527—28 inträngde
i Dalarne, hade emellertid konung Gustavs
bearbetningar och hotelser hunnit kraftigt försvaga
befolkningens iver för D:s sak, och han måste
med oförrättat ärende återvända till Norge. När
så oron i Dalarne slutligen kvävts genom Gustav
Vasas blodiga straff expedition till Tuna (febr.
1528), fann sig Vincents Lunge till följd av
föreställningar från dansk-norske konungen
Fredrik I :s sida nödsakad att sända ned D.
till konung Fredrik för prövning av hans
identitet med Nils Sture. Under resan, som
anträddes i maj 1528 (från Marstrand sjöledes),
undkom D. till Rostock, där han mottogs som den
högbördige ädling han utgav sig för att vara.
Sedan emellertid konung Gustav låtit tillställa
de rostockska myndigheterna ett av Kristina
Gyllenstierna för ändamålet utfärdat intyg, vari
hon förnekade D:s uppgivna börd, blev denne i
sept. 1528 som förbrytare insatt i stadshäktet,
dömd till döden och (trol. 26 sept.) genom
halshuggning avlivad på stadens torg. — Vem D.
i själva verket var är och lär väl alltid förbli
en olöst gåta. Enligt uppgifter av Gustav Vasa
skulle han ha varit en simpel stalldräng av lägsta
börd och rätteligen ha hetat Jöns Hansson, men
det senare påståendet är bevisligen oriktigt och
beror på förväxling med annan person. Av allt
att döma var D. av hög börd. — Litt.: G.
Carlsson, ”Wulf Gyler i svensk tjänst” (i Hist.
Tidskr. 1922); S. Samuelsson, ”Daljunkern och
Värmland” (i ”Värmland förr och nu”, 1925);
F. Lindberg, ”D.” (i ”Hist. studier tillägnade
Sven Tunberg”, 1942); I. Svalenius, ”Gustav
Vasa” (1950).
Dalkarlsberg, järngruvfält i Vikers socken,
Örebro län, omkr. 15 km s. v. om Nora. D.
antages ha varit bearbetat redan på 1200-talet.
Malmerna, rika svartmalmer och blodstenar,
hålla 54—59% järn, 0,05% fosfor och 0,002—
0,02% svavel. 1935—39 uppfordrades i medeltal
25,000 ton malm per år. Största djupet är 480 m.
D. tillhör sedan 1934 Stribergs grufve-ab.
Dalkarlsbergs järnväg, se Nora bergslags
järnvägar.
Dalkarlshyttan, bruk i Linde kommun i
Örebro län. Tillhör D:s ab., grundat 1898.
Järnhanteringen, som började på 1500-talet, nedlades
1930, varefter verksamheten inriktades på
bearbetande av brukets kalktillgångar.
Dalkarlsåsen, se Enköpingsåsen.
Dalkullor, se Bulleblomster.
Dalköpinge, socken i s. v. Skåne, vid
Östersjön, omedelbart ö. om Trelleborg; Skytts härad,
Malmöhus län; 3,88 km2, 195 inv. (1950). 313
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
