Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dalmanitesserien - Dalmatien - Befolkningen - Näringar - Historia - Dalmatika - Dalmatiner - Dal Monte, Toti
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
327
Dalmatien—Dal Monte
328
Dalmanites socialis.
kalkstensfacies, motsv.
övre delen av d. i
Skåne, liksom i
Dalarne, där kalkstenen
delvis är revartad. Inom
Jämtland företrädes d.
huvudsaki. av
kvart-siter. D., som tidigare
kallades
brakiopod-skiffer och fördes
till ordovicium, har
benämnts efter ett par
däri uppträdande arter
av släktet Dalmanites.
Faunan är i regel
ganska fattig.
Dalmatien, landskap
utmed ö. kusten av
Adriatiska havet, sedan
1919 del av Jugoslavien,
tidigare österrikiskt kronland; 12,835 km2, c:a
700,000 inv. Omfattar en fastlandsdel mellan
kroatiska kustlandet i n. och Montenegro i s. samt
Dalmatiska öarna. Fastlandet är
berg-och platåland. Utmed inre gränsen gå Dinariska
alperna, som i Troglav på bosniska gränsen nå
1,913 m. Kusten är brant och rik på
inskärningar, ss. Sibenik- och Cattarof jordarna. öarna äro
i n. låga och jämna, i s. bergiga, dock av ringa
höjd (600—800 m). De äro de över havet
stigande delarna av sänkta kedjor och skiljas
sinsemellan och från fastlandet av farbara, dock
icke djupa kanaler. Berggrunden är övervägande
kalk (krita och tertiär) och stora delar av det
inre öde karstland; odling och bygd äro samlade
i insänkningarna i berggrunden, s. k. doliner. De
viktigaste i dagen flytande floderna äro Krka
och Cetina samt Neretva (Narenta). Kusten och
öarna ha medelhavsklimat; n. om Punta Planka
skärpes vintern genom den från bergen
kommande, ofta våldsamma boran. I det inre råda stränga
vintrar. Nederbörden är eanska riklig, störst
kring Cattarofjorden (4,848 mm per år).
Om geologi, växtvärld och djurliv se
Jugoslavien.
Befolkningen utgöres till sin huvuddel av
ser-bokroater, men i
kuststäderna och på
öarna bo italienare.
Längst i s. samt i
det inre av n. D. är
religionen
grekisk-ortodox, f. ö.
romersk-katolsk.
Näringar.
Huvudnäring är åkerbruk.
Den odlade jorden
intar 17% av hela
arealen, och av
densamma äro 2/s
vingårdar. Av
ekonomiskt värdefulla
mineral förtjäna
nämnas brunkol och
bauxit i Krkas
flod
Dal matisk bonde.
område. Av floderna ge särsk. Krka och
Cetina riklig vattenkraft. En stor del av
befolkningen lever av fiske och sjöfart.
Den sönderskurna kusten uppvisar talrika
naturliga hamnar, vid vilka redan tidigt
uppväxte sjö- och handelsstäder. På gr. av den
besvärande bristen på naturliga
kommunikationsleder med kulturländerna i n. ö. kring Sava,
Donau och Morava sakna dessa städer uppland och
ha därför icke kunnat nå samma utveckling som
sina konkurrenter Venedig och Trieste. Endast
två viktigare järnvägar förbinda inlandet med
den dalmatiska kusten, näml, från Kroatien till
Split (Spalato) och från Bosnien till Dubrovnik
(Ragusa). Goda hamnar ha vidare Sibenik,
Cat-taro och det tidigare italienska Zara. En
ekonomisk faktor att räkna med i det natursköna
D. är turisttrafiken.
Historia. D. är uppkallat efter en illyrisk stam,
Dalmatae, erövrades efter långvariga strider av
romarna 34—33 f. Kr. och utgjorde därefter s.
delen av prov. Illyricum. D. lydde senare under
västromerska riket, 481—535 under östgoterna,
därpå under Bysantion; på 600-talet togo kroater
och serber en stor del av D. i besittning, varvid
den romerska befolkningen tillbakaträngdes till
några kuststäder. Ungrarna erövrade på 11
ootalet norra D. Landet var under några hundra
år ett tvisteämne mellan grannstaterna, varvid
Venedig fick överhanden i kusttrakterna; under
1400-talets senare hälft kommo turkarna; de
in-togo efter slaget vid Mohåcs 1526 större delen
av D. Turkarnas erövringar tillföllo efter
frederna i Karlowitz 1699 och Pozarevac 1718
Venedig. Då staten Venedig 1797 upphörde, kom
D. utom Ragusa till Österrike, avträddes 1805
till Frankrike, som 1808 även tog Ragusa, varpå
D. fr. o. m. 1809 bildade kärnan i de Illyriska
provinserna. Genom Wienkongressen 1815
tillföll D. Österrike; under 1800-talets senare del
sökte dess slaviska folkmajoritet förgäves
förening med andra sydslaver under Österrikes spira
till ett konungarike. Detta politiska mål
förverkligades genom fördraget i Rapallo 1920,
varigenom hela D. fördes till Jugoslavien med undantag
av Zara och en liten enklav kring denna stad,
som fördes till Italien. Vid Tysklands invasion
av Jugoslavien april 1941 erhöll Italien större
delen av D. och ockuperade i aug. återstoden.
Då Italien kapitulerade sept. 1943, införlivades
D. formellt med Kroatien, reellt med Tyskland.
Efter 2:a världskrigets slut uppgick D. i den
jugoslaviska republiken.
Dalmätika (lat. dalma’tica’), fotsid vit skj
ort-liknande rock, liknande tunikan ehuru
praktfullare. D. infördes från Dalmatien till Rom på
1 oo-talet e. Kr. och brukades mycket av de
förnäma. Den har bibehållits som liturgisk klädnad.
Dalmatmer, dalmatisk hund, se Hundraser.
Dal Monte, Antoinetta (T o t i) Meneghel,
italiensk operasångerska (f. 1899), debuterade 1916
vid La Scala-operan i Milano i Zandonais
”Fran-cesca da Rimini” och har sedermera förvärvat
rykte som en av vår tids främsta italienska
koloratursopraner. D. är huvudsaki. verksam vid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
