Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Danmark - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
395
Danmark
396
vecklingarna bidrogo att göra kristendomen känd
i D. och där åt den vinna anhängare; en
tronpretendent Harald lät t. ex. för att vinna
fran-kiskt bistånd 826 döpa sig. Fr. o. m. 700-talet
verkade misionärer i D. Den mest kände är
Ansgar. — De inre striderna fortforo, och omkr.
900 bemäktigade sig utifrån kommande vikingar
olika delar av landet. En svensk hövding, Olof,
tog den viktigaste delen av D., landet kring
Hedeby, och en svensk ätt härskade här i 2 el.
3 generationer. Av dessa svenska kungar i D.
utkämpade Gnupa strider med kung Henrik I av
Tyskland; Gnupa besegrades, och hans välde kom
sannolikt att indragas i det tyska riket som en
mark. Även n. om ”svenskväldet” i Jylland
upprättade en efter allt att döma norsk ätt ett
motsv. rike; till denna ätt hörde Gorm, som
berättas ha varit fientlig mot kristendomen. Även
detta rike kom under tysk överhöghet, och 948
indelades Jylland från tyskt håll i
biskops-dömen. Det var först Harald Gormsson,
som lyckades bryta detta övervälde och åt sig
vinna hela D. Han var därjämte herre över
Norge. Kort efter 950 lät han döpa sig. Störtad
genom ett uppror, efterträddes han av sonen
Sven Tveskägg (reg. omkr. 986—1014),
som bragte de danska vikingatågen till
avslutning genom Englands erövring 1013. Han
följdes av sönerna Harald (reg. 1014—18) och
Knut den store (reg. 1018—35). Den
sistnämnde var tillika och i främsta rummet
konung av England, därtill från 1028 konung
av Norge. Hans son Hardeknut (reg. 1035
-—42) var från 1040 också engelsk konung, men
vid hans död upphörde förbindelsen mellan D.
och England. D. tillföll nu Norges konung
Magnus den gode (reg. 1042—47).
Senare lyckades Knut den stores systerson Sven
Estridsen (reg. 1047—76) efter hårda
strider med Harald Hårdråde vinna konungamakten.
Från hans tid härrör den danska kyrkans första
indelning i biskopsdömen. 1104 upprättades
ärke-biskopsdömet i Lund. Sven följdes av fem söner
efter varandra: Harald Hen (reg. 1076—
80), Knut den helige (reg. 1080—86),
Olof Hunger (reg. 1086—95), Erik
E j egod (reg. 1095—1103) och Nils
Svensson (reg. 1104—34). Av dessa sökte Knut,
som dräptes under uppror, och Erik våldsamt
hävda krav på ökad makt och större inkomster
för konungadömet och kyrkan, medan de tre
andra mera föllo undan för böndernas motstånd
mot dessa krav. Det dråp Nils’ son Magnus
1131 förövade på Erik Ej egods son Knut
Lavard vållade inbördeskrig (slaget vid Fotevik
i Skåne 1134), och riket tillföll en bror till den
sistnämnde, Erik Emune (reg. 1134—37).
Efter Erik Lam (reg. 1137—46) följde nytt,
långvarigt inbördeskrig med det resultat, att
riket övergick till Knut Lavards son
Valdemar den store (reg. 1157—82), som
följdes av sina söner Knut VI (reg. 1182—1202)
och Valdemar Se jr (reg. 1202—41).
”Valdemarstiden” blev en glansfull tid. Under
ledning av den store ärkebiskop Absalon kuvades
venderna, vilkas sjöröverier varit en plåga för
D. Huvudhändelserna i dessa strider voro Rügens
erövring 1169 och en stor dansk sjöseger över
hertigen av Pommern 1184. Valdemar Sejr
utvidgade ytterligare D:s makt söder om
Östersjön och erövrade dessutom Estland 1219;
emellertid lössleto sig de underkuvade
tysk-ven-diska områdena redan under hans livstid.
Inrikespolitiskt sett, betecknar Valdemarernas epok
en omvandling av samhället. Kungamakten, som
främst stödde sig på kyrkan, ökades betydligt.
De kungl. ämbetsmännens antal växte. Ur
odalböndernas klass utsöndrades ett skikt av
herremän, fria från skatt men skyldiga att göra
krigstjänst. De första stående skatterna infördes.
Lagarna upptecknades under denna tid. Landet
öppnades för tyska adelsmän och borgare, vilket
bl. a. betingades av den roll skånemarknaderna
började spela. — Valdemar Sejr följdes av
sina tre söner efter varandra: Erik
Plogpenning (reg. 1241—50), Abel (reg. 1250
—52) och Kristofer I (reg. 1252—59).
Efter den sistnämnde regerade 1259—§6 hans son
Erik Klipping (el. G 1 i p p i n g), därpå
dennes söner Erik Menved (reg. 1286—
1319) och Kristofer II (reg. 1319—26 och
1330—32); den sistnämndes regeringstid var
avbruten av en period med hertig Valdemar
av Sönderjylland som konung (reg. 1326—-30).
Kronan hade under dessa tider att utkämpa
hårda strider med kyrkan och med adeln; båda
fingo skattefrihet för all sin egendom. 1282
måste Erik Klipping utfärda den första danska
hand fästningen, ”D:s Magna charta”, varvid han
lovade att dela makten med ett ”parlament” av
stormän (danehof). Ur detta avsöndrade sig
snart ett riksråd, som blev den egentliga
representationen för folkets intressen gentemot
konungen. En lättsinnig utrikespolitik, som gick ut på att
återupprätta danskt herravälde över
Nordtyskland, förde riket till upplösning, emedan det blev
nödvändigt att pantsätta stora delar av landet,
särsk. till de holsteinska grevarna. Från 1332
fanns det under några år överhuvud ingen
konung i D., och riket låg helt under holsteinskt
välde. Då dödade Niels Ebbesön 1340 greve
Gerhard (Gert) av Holstein, och därmed banades
väg till tronen för Kristofer II:s son
Valdemar Atterdag (reg. 1340—75), som åter
samlade det danska riket och 1361 dessutom
slog under sig Gotland under kamp mot
hanse-städerna. Han följdes av dottersonen Olof
(reg. 1376—87), som 1380 ärvde Norge efter sin
fader och som själv stod under
förmyndarregering av sin moder, Margareta, vilken efter
hans död hyllades som rikets ”fuldmægtig frue
og husbond” (1387—1412). Hon befäste rikets
enhet genom att kuva adeln och vann Sverige
1389, varefter en plan för de tre nordiska
rikenas styrelse uppgjordes genom avtal på ett
möte i Kalmar 1397 (den s. k. Kalmarunionen).
Hennes systerdotters son Erik av Po
m-mern (reg. 1412—39) kämpade särskilt för
att till kronan indraga Sönderjylland, vilket som
danskt län först innehafts av konung Abels
släkt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
