Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dantan, Jean Pierre - Dante Alighieri
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
438
•437
som porträttskulptör och ej minst genom sina
karikerande statyetter. — Hans son J o s e p h
Édouard D. (1848—97) blev målare och
utförde, jämte porträtt, historie- och genrebilder.
Da’nte Alighieri [-giä’-], italiensk skald (maj
1265—1321 W9); f. i. Florens. Han tillhörde en
gammal adlig familj. Hans föräldrar dogo tidigt.
D:s ungdom och studietid äro föga kända. Man
vet blott, att han som sin lärare räknade den
ryktbare lärde Brunetto Latini. Med tidens
vetenskap var han förtrogen, och den skolastiska
teologien och filosofien hade han tydligen ägnat
■ett ingående studium. — D:s litterära
verksamhet börjar redan under hans ungdomsår. Hans
första viktigare arbete är ”Vita nuova”, en
självbiografisk prosaskildring med inlagda dikter.
Innehållet utgöres av en framställning av D:s
kärlek till en ung kvinna, Beatrice, som trol. är
identisk med en florentinska vid namn Beatrice
Portinari, vilken avled 1290. D. avslutar skriften
med berättelsen om en vision, efter vilken han
beslöt att ej vidare orda om föremålet för sin
kärlekslängtan, förrän han om Beatrice kunde
”sjunga så, som ingen någonsin sjungit om en
kvinna”. Häri kan ligga en antydan om att han
redan vid denna tidpunkt börjat planlägga sitt
livs huvudverk, Komedien.
Mot slutet av 1200-talet fingo florentinerna
uppleva oroliga tider, och partistriderna utbröto
i full låga. Inom det segrande guelfiska partiet
uppstod en ny partibildning, neri (”de svarta”),
i spetsen för vilken stod adelns flertal, som
sökte stöd i stadens lägre, lösa befolkning, och
bianchi (”de vita”), som utgjordes av
borgarklassen och dess anhängare. Till detta senare
parti hörde D., och man får antaga, att han
tidigt blev en verksam medlem därav. För att
få ett slut på partislitningarna beslöts nu att
landsförvisa de mest framskjutna medl. av
neri-partiet. Dessa tydde sig till påven Bonifatius
VIII och utverkade, att den franske prinsen
Karl av Valois fick i uppdrag att med
härsmakt begiva sig till Florens för att där skydda
deras rätt. Med hans tillhjälp kom neripartiet
till makten, och i sin tur landsförvisades nu, i
jan. 1302, bianchipartiets främsta ledare; bland
dem var D., som sedan aldrig fick återse sin
födelsestad utan var dömd att tillbringa de tjugo
sista åren av sin levnad som landsflykting.
Om D:s enskilda liv under denna hans
politiska period vet man föga. Dock är det känt,
att han före 1296 trädde i äktenskap med
Gem-ma de’ Donati och att han med henne fick fyra
barn, av vilka sonen Pietro kommenterat sin
faders stora dikt ”Commedia”.
Till en början slöt D. sig till sina olycksbroder
och gjorde med dem fruktlösa bemödanden att få
återvända till Florens. Men han vantrivdes i
deras sällskap och började snart ensam ett
kringirrande liv, under vilket han tydligen besökt många
olika trakter av Italien, enär han i en ofulländad
latinsk skrift, ”De vulgari eloquentia”, med
verklig sakkännedom har karakteriserat
italienskans dialektförhållanden. På inbjudan av greve
Guido da Polenta begav sig D. omkr. 1320 till
Dante Alighieri
Ravenna, där han fick sammanträffa med två
av sina barn, sonen Pietro och dottern Beatrice.
Att han tidigare en längre tid vistats i den lärda
universitetsstaden Bologna anses som säkert, och
troligt är att han sträckt sina irrfärder ända
till Paris.
Som landsflykting utan fast hemort var D.
avstängd från sådan kommunal verksamhet, som
mot slutet av vistelsen i Florens tagit hans tid
och intressen i anspråk. Med rikt tillfälle att
ägna sig åt lärda studier förvärvade han snart
en vidsträckt beläsenhet.
Omkr. 1306 började han en vidlyftigt planlagd
skrift, ”11 Convivio” (Gästabudet), vari han
ämnade meddela fjorton av honom författade
can-zoni, av vilka var och en skulle beledsagas av
en vägledande encyklopedisk kommentar. Arbetet
förblev dock ofullbordat, och ehuru det i sitt
fragmentariska skick bildar en rätt stor volym,
omfattar det blott inledningen och tre canzoni
med därtill fogad kommentar.
Till politiskt skriftställarskap föranleddes D.
av sin okuvliga längtan att få återvända till sin
fädernestad. Han insåg, att han icke kunde nå
detta mål på annan väg än genom att framkalla
en opinion till förmån för ett starkt kejsardöme,
som i Italien kunde bilda motvikt mot påvens
egennyttiga politik och det franska inflytandet.
Kraftigt och verksamt omfattade han den
åsikten, att Italiens intressen bäst tillgodosåges
genom att man förmådde tyske kejsaren, Henrik
VII av Luxemburg, att i spetsen för en här bege
sig till Rom för att där krönas. I sådant syfte
författade D. en politisk skrift, ”De monarchia”,
vari han utreder och försvarar den skolastiska
uppfattningen, att världen bör i högsta instansen
ledas av två överhuvud, påven för de andliga
angelägenheterna och kejsaren för de världsliga.
-— Henrik VII kom verkligen till Italien, och
D. hälsade i honom den store befriaren. Men
hans förhoppningar gäckades grymt genom
Henriks ringa framgångar, och då denne furste 1313
bortrycktes av döden, återstod för D. endast full
visshet att nödgas sluta sin levnad i landsflykt.
Han blev nu enbart hänvisad till sina studier
och sina dikter.
Om hur D. fått uppslaget till ”Divina
commedia” vet man intet, ej heller känner man, hur
arbetet fortskridit. Nämnas må emellertid, att
diktens form, visionen av helvete, skärseld och
himmel, var mycket vanlig inom medeltidslitteraturen.
D:s dikt består av tre stora avdelningar,
”cantiche”, en för vart och ett av andevärldens
tre riken: helvetet {Inferno), skärselden
{Pur-gatorio) och de saligas boningar {Paradiso).
Helvetet bildade en under jordskorpan befintlig
trattlik gruva. I kretsar runt helvetestrattens
väggar pinas de fördömda. Nederst i trattens djup
befinner sig Satan själv. Då han i sitt fall
nalkades jorden från den mot vår hemisfär
motsatta sidan, drog allt fastland sig undan och
hopade sig till ett högt berg, beläget på s.
halvklotet. Detta av ett ändlöst hav kringflutna berg
utgör reningsberget, skärselden, Purgatorio.
Purgatorioberget bildar upptill en ljuvlig
hög
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
