Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dardanellerna - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
451
Dardanellerna
452
av sunden, vilka icke fingo befästas. På begäran
av Turkiet reviderades Lausannetraktaten genom
Montreuxkonventionen (1936), som avsågs gälla
20 år. Enl. denna fingo örlogsfartyg principiell
rätt till genomfart under ett krig, i vilket
Turkiet är neutralt, samt på villkor att sammanlagda
tonnaget icke överstiger 30,000 ton. Dock skulle
krigförande makts fartyg få passera endast i
överensstämmelse med förpliktelser enligt N. F :s
akt el. för att bistå en stat, som blivit angripen
till följd av en ensidig biståndspakt, vari Turkiet
är part och som ingåtts inom ramen av N. F.
Turkiet fick rätt att åter befästa sunden, och
den internationella kommisionen avskaffades.
1945 uppsade Sovjetunionen 1925 års
vänskaps-pakt med Turkiet och lät under hand förstå, att
som villkor för förnyande av densamma bl. a.
sattes en genomgripande revision av
Montreuxkonventionen. Vid Potsdamkonferensen s. å.
beslöts, att U.S.A., England och Sovjetunionen
var för sig skulle preliminärt dryfta
sundsfrå-gan med Turkiet. Ett amerikanskt förslag utan
väsentliga avvikelser från
Montreuxkonventionen antogs av Turkiet som diskussionsgrundval.
I aug. 1946 preciserades de ryska önskemålen
officiellt. De inneburo, att Sovjetunionen och
Turkiet gemensamt skulle organisera försvaret
av sunden, d. v. s. ett faktiskt krav på ryska
baser i sundszonen. Med starkt diplomatiskt
stöd av U.S.A. och England vägrade Turkiet,
som hävdar sin suveränitet över sunden och
understödes häruti, särsk. sedan våren 1947, då
Trumandeklarationen utfärdades, av U.S.A., som
numera har en permanent flottstyrka i
Medelhavet.
Med Turkiets deltagande i 1 :a världskriget
trädde Dardanellernas militära betydelse i
förgrunden. De yttre forten vid sundets mynning,
Kum Kalesi på asiatiska kusten samt Sidd
el-Bahr på Gallipolihalvöns sydspets, beskötos av
engelsk-franska sjöstridskrafter 3 nov. 1914.
Turkarna skyndade nu att under tyska
instruktörers ledning förstärka befästningarna. 19
febr. 1915 företogo engelska och franska
pansarfartyg av äldre typer ett bombardemang,
varvid yttre fortens artilleri tystades, så att
fartygen kunde gå in i yttre delen av sundet. De
allierade flottcheferna beslöto att på öarna
Lemnos och Tenedos anordna en flottbas och senare
söka forcera sundet med starkare krafter.
Under tiden hade den tanken gjort sig gällande
inom ledande engelska kretsar att de allierade
borde rikta ett större företag mot Dardanellerna
för att kunna besätta Konstantinopel och vinna
därmed förenade fördelar. I enlighet därmed
fattades beslutet om Dardanelloperationen, och
till befälhavare för landstridskrafterna utsågs
10 mars 1915 generalen Sir lan Hamilton. För
företaget avsågos från engelsk sida huvudsakligen
de trupper, som efter hand samlats i Egypten,
bl. a. de från Australien och Nya Zeeland
anlända, nyuppsatta trupperna; dessa utgjorde en
kår, kallad A n z a c. Sammanlagt uppgick den
engelsk-franska styrkan till omkr. 120,000 man.
De engelska och franska krigsfartygen företogo
18 mars ett våldsamt bombardemang mot de
turkiska befästningarna. Forceringsförsöket
leddes av engelske amiralen de Robeck. I
bombardemanget deltogo bl. a. 16 slagskepp. En häftig
strid uppstod, under vilken tre slagskepp, därav
ett franskt, blevo sänkta. Forceringen kunde ej
fullföljas, och de allierade inriktade sig nu på
att betvinga försvaret från landsidan.
Turkarnas försvarsåtgärder mot den befarade
landstigningen leddes från 25 mars av den tyske
generalen Liman von Sanders. Till sin
disposition hade han omkr. 90,000 man. Landstigningen
påbörjades 25 april av engelsmännen på
Galli-polihalvön. De franska trupperna landstego på
asiatiska sidan vid Kum Kalesi men måste snart
draga sig tillbaka. Engelsmännen vunno, om än
under stora förluster, fast fot dels vid halvöns
sydspets, dels vid Ari Burun (Ari Burnu;
omedelbart n. ö. om Kaba Tepe), men de betydande
terrängvinster, vilka man hoppats göra genom
anfallstruppernas överraskande uppträdande,
ute-blevo. Den närmaste tiden efter landstigningen
utvecklade sig ett ställningskrig, som icke gav
västfrontens strider efter i bitterhet och
intensitet och vilket kostade kolossala offer. Stridens
brännpunkter voro terrängen s. v. om Krithia
och höj dpartiet Achi Baba vid halvöns sydspets
samt den kuperade terrängen vid Anzacområdet
v. om bergpartiet Sari Bair. 12 juli skedde ett
sista resultatlöst försök att nå Krithia;
förstärkningar måste nu avvaktas. Läget för de
anfallande blev kritiskt också därigenom, att tyska
u-båtar uppträdde inom stridsområdet. I slutet
av maj sänktes två äldre slagskepp. Under
loppet av juli och början av aug. förstärktes
ex-peditionsstyrkan med omkr. 80,000 man,
varigenom den uppbringades till omkr. 150,000 man.
Styrkan på turkisk sida torde ha uppgått till
ungefär samma antal.
6 aug. inleddes den nya offensiven, vilken
karakteriserades dels av anfall på de förra båda
stridsfronterna, dels av landstigning av en stark
grupp vid Suvlabukten (n. om Anzacområdet).
6—10 aug. sökte den förstärkta Anzac-gruppen
förgäves sätta sig i besittning av Sari
Bair-partiet; det väntade stödet av Suvla-gruppen
uteblev. Denna hade landsatts natten till 7 aug.
och ryckt något framåt. Men truppernas
stridsduglighet hade nedsatts på grund av hetta och
vattenbrist, och frammarschen på den mellan
Kütschük och Böjük Anafarta liggande höjden
fortsattes ej 8 aug. Detta uppskov blev
ödesdigert, ty denna dag skyndade turkiska trupper
i ilmarscher till Anafartafronten, och
engelsmännens anfall 9 aug. slogos tillbaka.
Sedan Hamilton ännu en gång gått till anfall
på de nordliga fronterna 21 aug. men
misslyckats, måste han uppgiva sina planer på att vinna
ytterligare terräng. Tyngdpunkten av intresset
vid Egeiska havet flyttades efter hand från
Dardanellerna, där utrymningstanken alltmer gjorde
sig gällande, till Saloniki. Hamilton, som ej
kunde gå med på företagets uppgivande, ersattes
i slutet av okt. 1915 med general Monro. Lord
Kitchener reste själv ned till krigsskådeplatsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
