Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Daudet, 3. Léon - Daug, Herman Theodor - Daugaard-Jensen, Jens - Daugava, Daugavgriva, Daugavpils - Daumier, Honoré - Daumont - Daun, Leopold Joseph von - Daunou, Pierre Claude François - Dauphin (titel) - Dauphiné
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
471
Daug—Dauphiné
472
1930, då han benådades av republikens president,
vistades han i Bryssel. Under 1930-talet
fullföljde D. sin kritik av de franska förhållandena,
samtidigt som han uttalade sin sympati för de
under mellankrigstiden framväxande
antidemokratiska rörelserna i och utanför Frankrike. D.
utvecklade en frodig produktivitet. Bland hans
övriga politiska och litteraturkritiska arbeten
märkas ”Etudes et milieux littéraires” (1927),
”Ec-rivains et artistes” (8 bd, 1927—29),
”Flam-beaux” (1929), ”Les nouveaux chåtiments” (3 bd,
1930), ”Les effondrements sociaux” (4 bd, 1930
—31), ”Panorama de la HIe république” (1936)
och ”Le drame franco-allemand” (1940), där han
försökte utreda orsakerna till 2:a världskriget. —
Litt.: E. Mas, ”L. D.; son oeuvre” (1928); M.
Clavière, ”L. D., ou le contre-courant d’une
décadence” (1943).
Daug, Herman Theodor, matematiker
(1828—88), från 1867 prof, i matematik i
Uppsala. I sina skrifter behandlade han företrädesvis
geometriska frågor.
Däü’gaard-Jensen [-går-], Jens, dansk
ämbetsman (1871—1938). Han inträdde i Den
kgl. grönlandske handel 1894, blev 1900
inspektör för Nordgrönland och 1912 dir. för
Grönlands styrelse med ledning av landets förvaltning,
handel, kyrka, skola och rättsväsen. Med hänsyn
till den infödda befolkningens intressen
försvarade han handelsmonopolet och landets avstängning
från allmän samfärdsel.
Dåu’gava, Dåu’gavgnva, Dåu’gavpils,
lettiska namnformer för resp. Düna, Dünamünde,
Dünaburg.
Daumier [dåmje’], H o n o r é, fransk
konstnär (1808—79). D. var en av den franska
1800-talskonstens främsta och mest inflytelserika
märkesmän, i livstiden
erkänd uteslutande som
satirisk tecknare,
medan hans målningar
först under det nya
seklet blivit tillbörligt
uppskattade.
”Karikatyrens Michelangelo”,
som han blivit kallad,
förföljde i en mängd
litografiska teckningar
samhällets väktare, de
politiska ledarna i
parlamentet, domare,
advokater, jurymän samt
envar, som för honom
representerade dumhet, feghet, hyckleri, egoism
och skurkaktighet. Utförandet av
teckningarna var storslaget, i monumentala linjer.
1900 och 1902 slog D. fullt igenom även som
målare och vann rykte som en av det gångna
seklets heroer inom det franska måleriet. I
linjernas storhet äro de ej underlägsna hans
teckningar, och här tillkommer dessutom en målerisk
styrka av rent av monumental art. Även helt
små målningar — t. ex. ”Tvätterskan”, som
leder sitt barn uppför en trappa vid Seinekajen —
utmärkas av linjernas kraft och av storhet i
massornas fördelning. I bilder som
”Marknads-brottarna” el. ”Dramat” (åskådarna på en folklig
teater) är f igurkar akter istik liksom totalstämning
uttryckt med genialisk styrka. Småbilder som
”Le malade imaginaire”, ”Don Quijote på
även-tyrsjakt” (flera olika), ”De båda tjuvarna i
slagsmål om åsnan” äro både som typskildring och
som målning utsökta. Advokatscenerna
”Oskuldens försvarare” och ”De båda augurema” äro
mästerverk av frän uttrycksfullhet. D. utförde
även en och annan skulptur: reliefen
”Flyktingarnas tåg”, statyetten ”Ratapoil” — en hånbild av
den återuppståndna bonapartismen. Förutom i
Louvren är D. väl representerad som målare i
Glyptoteket i Köpenhamn. — Litt.: R. Escholier,
”D.” (1923, 1934); E. Fuchs, ”Der Maler D.”
(1927). Om D:s arbeten i nordisk ägo se R.
Hoppe, ”H. D., Gustave Courbet, två
mästare” (1929)-
Daumont [dåmå’], se å la Daumont.
Dåun, Leopold Joseph, greve von,
österrikisk fältmarskalk (1705—66). Han deltog i
fälttågen mellan 1718 och 1739 samt därefter i
österrikiska tron följdskriget 1741—48. D. blev
1745 fälttygmästare och 1754 fältmarskalk. Efter
freden 1748 arbetade han ivrigt på att höja
soldaternas krigsduglighet och grundade
militärakademien i Wiener-Neustadt. Under sjuåriga
kriget blev han efter slaget vid Prag 1757
befälhavare för de österrikiska trupperna och
besegrade s. å. Fredrik II vid Kolin. Senare s. å. blev
han slagen vid Leuthen. 1758 undsatte D.
Ol-mütz, tvang Fredrik till återtåg och utförde det
ryktbara överfallet vid Hochkirch. 1759 inneslöt
han general Fincks kår vid Maxen och tvang
den att giva sig. 1760 blev han slagen vid Torgau.
— D:s krigföringssätt har bedömts mycket olika,
men han torde få anses som Fredrik II :s
skickligaste motståndare.
Daunou [dåno’], Pierre Claude
Fran-q o i s, fransk författare och politiker (1761—
1840). Led. av nationalkonventet 1792, var han
den, som (1795) främst utarbetade
direktorial-författningen. Efter Napoleons tillträde till
makten drog sig D. tillbaka från politiken samt blev
prof, vid Collège de France och riksarkivarie.
Städse verksam som författare i filosofiska,
politiska och litterära ämnen, var D. särskilt känd
som fiende till nyromantiken.
Dauphin [dåfä’], fr., titel, urspr. buren av
härskarna över Dauphiné. Humbert II sålde 1349
Dauphiné till Karl av Valois (sedermera Karl V),
som vid sin tronbestigning 1364 överlät det till
sin son. Sedan bars titeln d. av franske
tronföljaren. D:s gemål kallades dauphiné. Delfinen
(fr. dauphin) i d:s vapen hade urspr. antagits
som vapenbild av Dauphin, greve av Clermont,
och upptogs sedan av grevarna av Viennois.
Efter julirevolutionen 1830 upphörde förlänandet av
titeln d.
Dauphiné [dåfine’], landskap i s. ö. Frankrike
mellan Rhöne och ital. gränsen, avvattnas av
Rhönes bifloder Isère, Dröme och Durance,
motsvarar dep. Isère, Dröme (största delen) och
Hautes-Alpes; c:a 20,400 km2, 925,000 inv. D.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
