Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - David - David (apostel) - David I (skotsk konung) - David II Bruce (skotsk konung) - David, Christian Nathan - David, Eduard - David, Sir Edgeworth - David, Félicien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
475
David
476
Men Saul förföljde honom, och D. tillgrep
därför den förtvivlade utvägen att med sin friskara
fly till den filisteiske konungen Akis i Gat.
Först efter Sauls död kunde D. återvända till
Juda, där han blev filisteisk vasallkonung i
He-bron över Juda stam. En son till Saul vid namn
Is-Baal (Is-Boset) blev konung över de norra
stammarna. Is-Baal blev emellertid lönnmördad,
och D. smordes då till konung över hela Israel.
Filistéerna förstodo nu, att D. kunde bli farlig
för dem, och bröto in i Juda. Men D. slog dem
så grundligt, att de icke mer utgjorde någon
fara. Därefter underkuvade han Moab, Ammon
och Edom samt flera arameiska riken och gjorde
därigenom Israel till en av de mest betydande
staterna i Främre Asien. — Av utomordentlig
betydelse blev det, att D. erövrade Jerusalem
med dess starka borg, Sion, och gjorde det till
rikets huvudstad. Jerusalem blev även religiös
medelpunkt, när D. flyttade Jahves ark dit. D.
utnämnde en del ämbetsmän och lade därigenom
grunden till en ämbetsmannaklass, som fick stor
betydelse i Israel. Själv utövade D. den högsta
rättskipningen. — Enl. seden hos dåtidens
konungar hade D. många hustrur, och hans
familjeliv var mycket olyckligt. Hans äktenskapsbrott
med Bat-Seba och mordet på hennes man, Uria,
hämnade sig genom liknande brott av hans egna
barn.
Enl. traditionen var D. en framstående
psalmdiktare, och G. T. förutsätter, att han skrivit
omkr. hälften av psalmerna i Psaltaren. Hans
betydande poetiska begåvning har tagit sig
uttryck i sorgesången över Saul och Jonatan.
Osäkert är däremot, om han skrivit någon av
psalmerna i Psaltaren.
D. är näst Mose Israels största namn i
politiskt hänseende. Han lyfte Israel från dess
van-maktsställning och gjorde det till ett mäktigt
rike. Men även religiöst sett fick han en
utomordentlig betydelse. Han blev i eminent grad en
konung efter Jahves vilja, och han och hans rike
blevo jämte paradiset de förebilder, som lades
till grund för teckningen av det kommande
mes-sianska riket och dess konung. — Jfr A.
Ba-entsch, ”D. und sein Zeitalter” (1907); A. D.
Cooper, ”D.” (1943, sv. övers, s. å.).
Dävid, Västmanlands apostel. Han var enl.
traditionen en kluniacensmunk av engelsk börd
och uppges ha kommit till Sverige på 1020-talet.
Han arbetade som missionär först i s. delen av
landet och sedan i Västmanland, särsk. i nuv.
Munkatorp. Minnesdag 25 juni (även 15 juli).
Jfr Toni Schmid, ”Eskil, Botvid och D.” (i
Scandia 1931).
David [dei’vid], skotska konungar. 1)
David I (1084—1153) blev härskare över s.
Skottland 1107, konung 1124. I
inbördesstri-derna i England ingrep han till förmån för
Matilda, Henrik I:s dotter, och anföll den
framgångsrike tronpretendenten Stefan av Blois
1135 men besegrades 1138 vid Cutton Moor
(”standarslaget”).
2) David II Bruce (1324—71) var son
till Robert Bruce (Robert I) och efterträdde
denne 1329. Edvard III av England, som
strävade att underkuva Skottland, stödde emellertid
tronpretendenten Edvard Baliol, och D. måste
efter dennes seger 1333 vid Halidon Hill fly till
Frankrike. Då skottarna fördrivit Baliol,
återvände D. 1341 med fransk hjälp men blev
tillfångatagen av engelsmännen 1346 och satt fången
till 1357-
Da’vid, Christian Georg Nathan,
dansk politiker av judisk börd (1793—1874).
Han blev 1823 fil. dr i Göttingen och 1830 prof,
i statsekonomi i Köpenhamn samt övergick s. å.
till kristendomen. D. uppsatte 1834 den liberala
veckotidningen Fædrelandet. Till följd av ett
tryckfrihetsåtal 1835 miste han, ehuru frikänd,
sitt ämbete. Han blev 1840 led. av
fångvårds-kommissionen och var 1849—58 överinspektör
för fängelserna. D. bekämpade som kungavald
medlem av 1848 års grundlagsstiftande
riksförsamling de nya rösträttsbestämmelserna som
alltför demokratiska samt tillhörde 1850—52
folke-tinget. Från 1854 till sin död var han chef för
statistiska byrån och därjämte, från 1858,
na-tionalbanksdirektör. Som kungavalt riksråd
1854—66 tillhörde han den konservativa
helstats-oppositionen och motsatte sig 1863 november
författningen för kungariket och Slesvig. Efter
kriget var han 1864—nov. 1865 finansminister
och sökte som sådan vid grundlagsrevisionen
förgäves åvägabringa ett konservativare landsting.
D:s anteckningar om åren 1863—65
offentliggjordes av Aage Friis i dansk Hist. Tidsskr., 8:5,
1914. En därtill knuten polemik ang. D:s
ställning till Halls politik fördes mellan E. Arup
och Friis i Scandia, I, 1928 och, III, 1930 samt
i dansk Hist. Tidsskr., 9:6, 1929.
David [dä’vit], Eduard, tysk politiker av
judisk börd (1863—1930), fil. dr. Han var
1891—94 gymnasielärare i Giessen, 1896—98
socialistisk tidningsredaktör i Mainz och 1896—
1908 led. av Hessens lantdag. Medl. av tyska
riksdagen 1903—18 och från 1920 samt 1919—
20 av nationalförsamlingen. Han besökte 1917
Stockholm i samband med försöket att där få
till stånd en internationell socialistkongress för
samförståndsfred. 1919 var han inrikesminister
och 1922—27 Tysklands representant i Darmstadt.
D. har bl. a. skrivit ”Sozialismus und
Land-wirtschaft” (1903; 2:a uppl. 1922) och ”Die
Sozialdemokratie im Weltkrieg” (1915).
David [déi’vid], Sir Tannatt Willis
Edge-w o r t h, engelsk-australisk geolog (1858—1934);
1891 prof, vid universitetet i Sydney. D. ledde
1897 djupborrningen på korallön Funafuti bland
Elliceöarna och deltog 1907—08 i Shackletons
antarktiska expedition. I det vetenskapliga livet
i Australien var D. en av de mest framträdande
personligheterna.
Davi’d, F é 1 i c i e n César, fransk
kompositör (1810—76). Han begav sig 1830 till Paris,
där han blev elev av konservatoriet. Han trädde
vid denna tid i beröring med Saint-Simonisterna
och skrev för dem även några körsånger. Då
denna sekt 1833 upplöstes av regeringen, företog
han med flera av dess medl. en resa till orienten,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
