Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - De la Brache, Helga - Delacroix, Eugène - Delacroix, Henri - Delacroix, Léon - Delafield, E. M., pseud. för Edmée Elizabeth Pasture
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
533
Delacroix—Delafield
534
öden i ungdomen lämnade hon rätt fantastiska
och delvis motsägande uppgifter. Hon skulle
bl. a. länge ha varit internerad i Vadstena och
förlorat sina legitimationspapper, vilka hon sade
sig ha 1842 personligen överlämnat till dåv.
kronprinsen, Oskar. Hon begärde 1859 och
1860 att återfå dem och lyckades i stället
genom statsrådsbeslut 1861 erhålla en årlig
pension av 1,200 rdr rmt, att utgå av
Utrikesdepartementets hemliga medel. 1868 höjdes
pensionen till dubbla beloppet. Sedan emellertid dåv.
lektor C. Norrby 1870 anfört skäl för att
hon skulle vara
identisk med en viss
tull-vaktmästardotter, A
u-rora Florentina
Magnusson (f.
1817), anställdes ny
undersökning, varpå
pensionen indrogs,
enär ”all ovisshet om
den s. k. Helga De la
Braches börd upphört”.
Med hjälp av olika
sakförare sökte hon
sedermera till sin död
1885 göra sina
furstliga bördsanspråk
gäl
lande. Den siste av hennes sakförare, förre
landstingsmannen P. A. Johansson, höll dem
därefter vid liv genom broschyrer,
tidningsartiklar, rättegångar m. m., tills även han
avled, 1917. — Riksarkivaren E. Hildebrand
uppvisade 1910 i en broschyr (”Den senaste s. k.
Vasasagan. Kritiska studier”) ohållbarheten av
hypotesen om ett Gustav IV Adolfs äktenskap
n:r 2 med drottning Fredrika. Nämnas bör
även, att prins Gustav av Vasa i brev vid flera
tillfällen (bl. a. 1870 och 1875) stämplat henne
som bedragerska. Ett mycket subjektivt
mot-inlägg mot Hildebrands broschyr (”Fröken De la
Brache. Bedragerska el. konungadotter?”, 1911),
av pseud. Harald Hilding (statsgeolog N. O.
Holst) avtrycker en mängd akter i tvistefrågan.
Jfr även C. Hallendorff, ”Från Karl XV:s
dagar” (1924).
Delacroix [dolakrcoa’], Eugène, fransk
målare (1798—1863). Han var en av
centralgestalterna i måleriets historia under 1800-talet,
den romantiska riktningens representative
företrädare. D. tog föga intryck av sin lärare
Guérin, och påverkades huvudsakligen av
Ru-bens och venetianska kolorister samt av
engelsmannen Constables i Paris utställda landskap.
Han debuterade 1822 med ”Dante och
Vergi-lius i underjorden”, 1824 följd av ”Blodbadet
på Chios”, en scen från grekernas frihetskrig,
och var sedan rastlöst verksam i nästan 40 år.
I stark motsats till den härskande klassiska
skolans regeltvång och abstrakta plastiska
formgivning införde D. i måleriet rörlighet, oro och
lidelse samt gav färgerna sjudande liv,
våldsam styrka och glans. Efter en resa till
Marocko 1832 upptog han orientaliska ämnen. D.
hade förut i den patetiskt storslagna ”Friheten
på barrikaden” förhärligat revolutionen 1830.
Sina ämnen valde han huvudsaki. ur bibeln,
historien, myterna och dikten, även ur djurens
liv. Bland hans mest representativa verk äro
”Sardanapals död”, ”Korsfararnas intåg i
Kon-stantinopel”, ”Jesus på korset”, ”Jesus sover i
skeppet”, ”Don Juans båt”, ”Medea”,
”Lejonjakt”, ”Hästar i strid”,. ”Marockanskt bröllop”
samt monumentalmålningarna ”Apollos strid med
Python”, ”Jakob brottas med ängeln”, ”Heliodor
förjagas ur templet” m. fl. — Alltifrån sitt
första uppträdande stod D. i första ledet av
samtida målare, vann
dock aldrig
popularitet, hade inga
elever, blev högst olika
bedömd och nådde
först under sin sista
tid officiellt
erkännande. Hans
dagböcker (”Journal
d’Eu-gène D.”, utg. 1893—
95) äro högst
innehållsrika och givande.
Ett 20-tal av hans
målningar finnes i
Louvren, andra i
Versailles, i franska provins-
muséer och flerstädes i utlandet. Nationalmuseum i
Stockholm äger en målning samt teckningar. —
Monogr. av G. Dargenty (1885), J. Meier—Graefe
(2:a uppl. 1922), R. Escholier (1926—29) m. fl.
Delacroix [dalakrcoa’], Henri, fransk
psykolog (1873—1937), prof, i psykologi vid
Sor-bonne. Han behandlade särsk. religions-,
språk-och konstpsykologiska frågor. Framför allt har
mysticismen blivit föremål för D:s
forskningsarbete. Bland hans viktigare skrifter må nämnas
”Essai sur le mysticisme spéculatif en
Alle-magne au XIVe siècle” (1900), ”Études d’histoire
et de psychologie du mysticisme; les grands
mystiques chrétiens” (1908), ”La religion et la
foi” (1922), ”Le langage et la pensée” (1924)
och ”Psychologie de Fart” (1927).
Delacroix [dalakrcoa’], Léon, belgisk
politiker (1865—1929). Han var advokat i Bryssel
och katolsk högerman samt blev nov. 1918
ministerpresident och finansminister i en
koalitions-ministär, som rekonstruerades efter valen nov.
1919. D. genomdrev en stor rösträttsreform
(april 1919), men ministären avgick nov. 1920.
D. var irån 1921 Belgiens ombud i
skadestånds-kommissionen.
Delafield [de’lafild], E. M., pseud. för E
d-mée Elizabeth Marie Monica P a s t u r e,
engelsk författarinna (1890—1943), 1919 g- m.
A. P. D a s h w o o d, utgav 1917 ”Zella sees
herself”, en glänsande psykologisk teckning av en
kvinnlig egoist, ett exemplar av den typ, som
hon aldrig upphörde att satirisera över. Hon
hade sitt nöje av att blotta känslosamhet,
konstnärs fåfänga, tillgj ordhet och brist på sunt
förnuft. Av hennes senare arbeten må nämnas
”The pelicans” (1918), ”Tension” (1920), ”Mrs
Harter” (1924), ”The chip and the block” (1925),
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
