Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - De la Gardie, 3. Jacob - De la Gardie, 4. Magnus Gabriel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
537
De la Gardie
538
riksmarsk. I kriget i Livland var han befälhavare
under konungen, blev 1621 generalguvernör över
Riga och Livland, 1630 som riksmarsk ordf, i
Krigskollegium samt 1633 en av
riksförmyndarna, i vilkas krets han troget stödde Axel
Oxenstierna. 1618 hade han äktat Ebba Brahe.
4) Magnus Gabriel D., den föreg:s son,
greve till Läckö och Arensburg, rikskansler
(1622—86). Han blev efter omsorgsfulla
studier i Uppsala och utrikes överste vid
Livgardet 1645 och gjorde sitt första fälttåg under
Gustav Horn i Skåne. Fulländad hovman och
därtill utrustad med ett tilltalande yttre och en
livlig begåvning, vars svagheter först
småningom trädde i dagen, vann han drottning Kristinas
synnerliga ynnest, sändes som ambassadör till
Frankrike 1646, blev riks- och krigsråd 1647
och förmäldes s. å. med Karl X Gustavs syster,
prinsessan Maria Eufrosyne. D. blev general
1648, deltog under sin svågers befäl i Prags
belägring och hugnades efter freden med talrika
skänker och förläningar. D:s håg låg från
början åt krigaryrket. Sträng ordning och
sparsam hushållning voro ej hans sak, och han
sattes på en för honom främmande post, när han
blev riksskattmästare i dec. 1652. D:s
verksamhet i detta nya kall blev emellertid snart
avbruten: invecklad i ömtåliga tvister med
medtävlare, föll han i drottningens djupa onåd och
förvisades från hovet (dec. 1653).
Genom Karl X Gustav blev D. efter någon
tid återinsatt i utövning av sitt
skattmästar-ämbete (jan. 1655), men konungen, som
ingalunda var okunnig om sin svågers svaga sidor,
lämnade ej på allvar styrelsen av rikets finanser i
dennes händer. D. följde honom i stället i det
polska kriget, i det att han i juni 1655
utnämndes till generalguvernör i Livland och
tillika konungens ställföreträdare i ledningen av
hela krigsväsendet i östersjöprovinserna. Han
visade sig emellertid vara en dålig fältherre, utan
initiativkraft och rådighet. Konungen fråntog
honom också befälet. Bättre passade honom utan
tvivel uppdraget att som förste legat vid
kongressen i Oliva (1659—60) leda
fredsunderhandlingarna.
Genom Karl Gustavs testamente utsågs D.
1660 till rikskansler. Hans verksamhet på denna
post intill konungens myndighet 1672 har hos
samtid och eftervärld ofta rönt starkt klander
men endast delvis med rätta. Den ställning som
ledande statsman efter Axel Oxenstiernas
föredöme, som han snart nog började eftersträva,
var han förvisso icke vuxen. I sin strid med
riksskattmästaren Gustaf Bonde tillgrep han
orättvisa tillvitelser för väld och egennytta och
motarbetade kortsynt Bondes sunda strävan att
minska statsskulden. Hjälpsam och välgörande
men slösande i sin enskilda hushållning,
fantasirik och sangvinisk, var D. icke mannen att ordna
rikets finanser. Men även hans motståndare kunde
taga miste, och D. har påvisat förekomsten av
uppenbara fel i ”Blå boken”.
Vida bättre förutsättningar ägde D., när han
rörde sig på den yttre politikens område. Vid-
Magnus Gabriel De la Gardie. Målning, tillskriven
H. Münnichhoven. Maltesholm.
sträckt kännedom om det europeiska
statssystemet kan ej frånkännas honom; snabb
uppfattning, vältalighet och lätthet att finna uppslag
och umgås med människor voro för honom
utmärkande. För det franska förbund, vars
konsekvente förkämpe han var, kunde göras
gällande talande skäl: Frankrike var dock Europas
starkaste makt, och så länge ej Sverige sällade
sig till Ludvig XIV:s fiender, låg det i dennes
intresse att upprätthålla dess maktställning. En
blind lydnad har D. aldrig åsyftat, och
subsidie-hänsyn var varken för honom el. för hans
motståndare i första rummet avgörande.
D., som 1672—75 genom den unge konungens
förtroende ägde det avgörande ordet i
riksstyrelsen, var emellertid icke den, som kunde bota
vad som brast. Från höjden av makt gick han
nu snabbt mot sitt fall. Vid riksdagen 1675
hade han att kämpa mot en fientlig
sammanslutning inom rådet. Att hans fiender — dock
utan framgång — kunde våga anklaga honom
för högförrädiska uttalanden är ett tydligt
tecken på hans maktlöshet. Rörelsen bland
ständerna vände sig mot förmyndarstyrelsen i dess
helhet och tog sig uttryck i förmyndarräfsten,
som nu inleddes genom tillsättning av en
granskande kommission. Konungens tillit hade D.
väl ännu icke mist — för partiernas split stod
Karl vid denna tid ganska likgiltig —, men han
förverkade den, då han i rikets trångmål
visade sig ur stånd att bistå med råd och dåd och
i stället drog sig undan såväl från rådets
överläggningar som från statsärenden i allm. Lyckan
svek honom också som befälhavare vid norska
gränsen (från 1676), ty i aug. 1677 blev D. vid
Uddevalla överraskad av en mycket överlägsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
