Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Delbos, Yvon - Delbrück, Clemens von - Delbrück, Hans - Delbrück, 1. Rudolph von - Delbrück, 2. Berthold - Del Cano, Sebastian - Delcassé, Théophile
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
551
Delbrück—Delcassé
552
radikalsocialistiska
partiet och medl. av
kammaren, i vilken
han 1932 blev v.
talman. D. var jan.—
juni 1936
justitieminister i Sarrauts
ministär och blev s. å.
sitt partis ledare
efter Daladier. Han var
utrikesminister juni
1936—juni 1937 i
Blums ministär samt
1937—38 i
Chau-temps’ och sept. 1939
—juni 1940 undervisningsminister i Daladiers
och Reynauds regeringar. Han häktades i
maj 1943 och sändes till Tyskland, där
han 1945 befriades av allierade trupper. I
jan. 1947 blev han minister utan portfölj
i Ramadiers ministär, kvarstod som sådan vid
ombildningen i okt. s. å. men utelämnades, då
Schuman i nov. s. å. bildade ny regering.
De’lbrück, Clemens von (adlad 1916),
tysk ämbetsman och politiker (1856—1921). D.
blev 1902 oberpresident i Ostpreussen och 1905
preussisk handelsminister samt var 1909—16
statssekreterare i riksinrikesministeriet och 1914
—16 även vice president i preussiska
statsmi-nisteriet. En kort tid, okt.—nov. 1918, var han
chef för Vilhelm II :s civilkabinett. Han anslöt
sig efter revolutionen till det nybildade
tysknationella folkpartiet, var led. 1919-—20 av
konstituerande nationalförsamlingen och från
1920 till sin död av tyska riksdagen. D:s
minnen, ”Die wirtschaftliche Mobilmachung in
Deutschland 1914”, utgåvos 1924, ”Reden 1906
—16” 1917. Biogr. av J. v. Delbrück (1922).
De’lbrück, Hans, tysk historiker, politiker
(1848—1929). Han deltog i 1870—71 års krig,
blev 1873 fil. dr, var en tid den preussiske
prinsen Valdemars guvernör samt blev vid
Berlins univ. 1885 e. o. och 1896 ord. prof, i nyare
historia. —D. gjorde sig känd först genom
en kritik av den klerikale J. Janssens uppfattning
av tysk historia under nyare tiden (”Historische
Methode”, i Preussische Jahrbücher 1884),
senare genom en mängd betydande krigshistoriska
arbeten, t. ex. ”Die Strategie des Perikles,
er-läutert durch die Strategie Friedrichs des
Gros-sen” (1890),
”Friedrich, Napoleon,
Molt-ke” (1892) och det
stort anlagda verket
”Geschichte der
Kriegskunst” (7 bd,
1900—36). Flera av
D:s arbeten behandla
Tysklands nyare
historia, t. ex.
”Bis-marcks Erbe” (1915)
och ”Krieg und
Politik” (3 bd, 1918
—19; betr, åren 1914
—18), ”Ludendorff,
Tirpitz, Falkenhayn” (1920) och ”Ludendorffs
Selbstportrait” (1922; en häftig stridsskrift,
vari D. underkänner ej blott dennes
politik utan även hans krigskonst; framkallade
flera motskrifter) samt ”Vor und nach dem
Weltkrieg” (1926). Nämnas må även D:s
”Historische und politische Aufsätze” (2:a uppl.
1907) och ”Weltgeschichte” (5 bd, 1924—28).
Stort inflytande utövade D. som utgivare 1883
—1919 (t. o. m. 1889 tills, m. H. von Treitschke)
av den ansedda tidskriften Preussische
Jahrbücher. Som led. av tyska riksdagen 1884—90
och preussiska lantdagen 1882—85 tillhörde D.
de moderatkonservativa. Efter 1919 anslöt sig
D. till det tyskdemokratiska partiet. — Monogr.
av J. Schmidt m. fl. (1928).
De’lbrück. 1) Martin Friedrich Rudolph
von D., tysk statsman (1817—1903). Han blev
1848 ministerialdirektor och chef för handelsavd.
i preussiska handelsministeriet. 1853 års
tullförening mellan de tyska staterna och 1862 års
handelsfördrag mellan Preussen och Frankrike
voro huvudsakligen en frukt avD:s verksamhet.
1867 blev han president i Nordtyska förbundets
kanslerämbete. Genom en mission hösten 1870
till de sydtyska hoven bidrog han kraftigt till
den tyska enhetens skapande. 1871 blev D.
president för det nyupprättade rikskansliet. Som
led. av tyska riksdagen 1878—81 hävdade han
mot Bismarcks protektionism en liberal
tull-och handelspolitik. Jfr D:s ”Lebenserinnerungen
1817—1867” (2:a uppl. 1905).
2) Berthold D., den föreg:s brorson,
språkforskare (1842—1922), prof, i jämförande
språkforskning och sanskrit i Jena 1873—1913.
Han har särsk. genom sina betydande huvudverk,
”Altindische Syntax” (”Syntaktische
Forschung-en”, V, 1888) och ”Vergleichende Syntax der
indogermanischen Sprachen” (delarna III—V av
Brugmann-Delbrück, ”Grundriss der
vergleich-enden Grammatik”, 1893—1900), gjort sig känd
som samtidens främste syn taktiker.
Del Cano, Sebastian, spansk
världsom-seglare (d. 1526), deltog i Magalhäes’ expedition
och fullbordade efter dennes död den första
världsomseglingen ombord på ”Victoria” 6 sept.
1522.
Delcassé, Théophile, fransk statsman
(1852—1923). Han var urspr. journalist och
skrev utrikespolitiska artiklar i den av Gambetta
grundade tidningen La République Franqaise.
1889—1919 tillhörde D. deputeradekammaren.
Han var jan.—dec. 1893 understatssekreterare
för kolonierna under Ribot och Dupuy, ivrade
för ett särsk. kolonialdepartement, var dettas
chef under Dupuys andra ministär (maj 1894—
jan. 1895) och verkade för utbyggandet av
Frankrikes kolonialvälde i Afrika. I Brissons andra
ministär blev D. juni 1898 utrikesminister och
kvarstod på denna post under fyra följ. ministärer
(Dupuy, Waldeck-Rousseau, Combes, Rouvier). I
Fashodaaffären 1898, vilken ytterst var en följd
av D :s egen afrikanska politik som
kolonialminister, vek han för Englands krav på fransk
reträtt. Mars 1899 följde en konvention mellan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
