Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Delorme, Marion - Delorme, Philibert - Delos - Delphi - Delphinapterus - Delphinium - Delphinus - Delpino, Federico
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
567
Delorme—Delpino
568
Philibert Delorme: Ingångsportalen från slottet Anet.
sarnas anhängare. Hennes öden äro romantiskt
skildrade av A. de Vigny i ”Cinq-Mars” (1826)
och av Victor Hugo i ”M. D.” (1829).
Delorme [dalå’rm], Philibert, fransk
arkitekt (omkr. 1515—70), en av den franska
högrenässansens ledande konstnärer. D. byggde
bl. a. Frans I:s gravmonument i Saint-Denis,
ledde 1548—59 alla Henrik II :s
slottsbyggnads-arbeten (bl. a. Anet, delar av Fontainebleau)
och påbörjade 1564 för Katarina av Medici
Tuilerierna i Paris. Bland D:s skrifter märkes
”Nouvelles inventions pour bien bastir” (1561).
Délos, nu kallad Mikra’ Dhi’los, ”lilla D.”,
till skillnad från Megale DhiTos, ”stora D.”
(det forna Rheneia, ön v. om D.), liten ö i
Egeiska havet (areal 5 km2; största höjd ö. h.
118 m, berget Kynthos), tillhörande
Kykladerna, vilkas medelpunkt den bildar. Består av
urberg och är obebodd. Berömd i mytologien
som tvillingsyskonen Apollons och Artemis’
födelseort.
Bortsett från de arkeologiska fynden, som
visa, att ön varit bebyggd i mykensk
(förgre-kisk) tid, och ett omnämnande i ”Odysséen”, är
det äldsta vittnesbördet om D. den homeriska
hymnen till den deliske Apollon. Den skildrar
gudens födelse men nämner också, att jonerna
samlade sig på D. och anställde tävlingar,
förbundna med sång och dans, till gudens ära;
förmodligen ägde också en marknad rum. D:s
betydelse berodde på dess ställning som
föreningspunkt för de på öarna boende jonerna.
Samlingen ägde rum vid Apollons tempel och fest,
men i religiöst hänseende kan D. icke jämföras
med Delfi.
Då efter segern över perserna städerna på
Egeiska havets öar och kuster slöto ett
förbund för att under Atens ledning fortsätta
striden (Deliska förbundet), blev D. säte
för förbundets råd och kassa; förbundskassans
överflyttning till Aten 454 f. Kr. betecknar
förbundets förvandling till ett rike under Atens
överhöghet. Aten sände glänsande
festbeskickningar till de vart fjärde år firade stora spelen
på D. Det apolliniska kravet på renhet
stegrades därhän, att ingen fick födas el. dö på
gudens heliga ö; därför lät redan Peisistratos,
och 426 f. Kr. Aten, företaga en rening; alla
gravar öppnades, och deras innehåll fördes till
Rheneia. Efter peloponnesiska kriget blev D.
självständigt men kom snart åter under Atens
inflytande. Vid 200-talets slut och i början av
1 oo-talet f. Kr. blev D. en betydande
transito-hamn. Sedan romarna besegrat Perseus av
Ma-kedonien, fördrevo de den gamla befolkningen,
överlämnade ön till Aten och gjorde den till
medelpunkt för handeln, särsk. slavhandeln,
genom att där inrätta en frihamn (166 f. Kr.).
Under Roms mäktiga skydd konkurrerade D. ut
Rhodos och ärvde efter Korints förstöring
(146 f. Kr.) även dess handel. Denna
blomst-ring avbröts av härjningarna i krigen med
Mithridates (88 och 69 f. Kr.); efter den sista
skövlingen tog handeln andra vägar.
Det heliga området och staden ha utgrävts av
fransmännen sedan 1877. Ruinerna äro mycket
vidsträckta och härstamma till övervägande del
från hellenistisk tid, d. v. s. från det romerska
inflytandets dagar. Från mykensk tid finnes en
grav, som är den äldsta kultplatsen: från äldre
grekisk tid flera tempel, bl. a. Apollons och
Artemis’, och skattehus. Vid hamnen ligga
magasin. S. härom äro bostadskvarteren med många
ganska väl bibehållna hus, teatern och de
främmande gudarnas (den syriska Afrodites, Serapis’,
Anubis’, Isis’) helgedom. I n. ligger det heliga
området med tempel och andra byggnader och
n. om detta en basar, avsedd för de italiska
köpmännen, och vidare den ”heliga sjön” och
talrika ruiner. Från D. härstamma bl. a. Nikandras
Artemis, den Archermos vanl. tillskrivna Nike,
arkaiska kvinnofigurer och naxiernas koloss (en
naken Apollonstaty). — Litt.: ”Exploration
archéologique de D.” (1909 ff.).
De’lphi [-fi], se Delfi.
Delphina’pterus [-f-], se Vitfisk.
Delphinium [-fi’-], se Riddarsporre.
Delphinus [-fi’-]. 1) Se Delfin. —■ 2) Lat.
namn på dauphin. Jfr Ad usum.
Delpi’no, F e d e r i c o, italiensk botanist
(1833—1905), prof, vid skogsakad. i
Vallom-brosa (1871), sedan vid univ. i Genua (1876),
Bologna (1884) och Neapel (1894). D. räknas
till växtbiologiens grundare och har gjort viktiga
insatser på pollinations- och spridningsbiologiens
områden. D:s betydelsefullaste arbete är ”Teoria
generale della fillotassi” (1883), som behandlar
växternas bladställning, vars inre och mekaniska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
