Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Demetrios (makedoniska konungar) - Demetrios (syriska konungar) - Demetrios från Faleron (grekisk statsman) - Demetrius - Demidov, släkt - Demidov, Aleksej Alekesejevitj - Demilitarisera - De Mille, Cecil B. - Demimond - Deminutiv - Demirbasch - Demirgian, Ohan (Habib effendi el. Habib bej) - Demisec - Demission - Demiurg - Deml, Jakub - Demmin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
575
Demetrios—Demmin
576
2) D. I I, sonson till D. Poliorketes, son till
Antigonos Gonatas, var konung av Makedonien
239—229 f. Kr.
Demetrios (lat. Demètrius), två syriska
konungar. 1) D. I Sotér (reg. 163—150 f. Kr.),
son till Seleukos Filopator i Syrien, förde krig
bl. a. mot Judas Mackabeus. — 2) D. II N
i-kätor (”segraren”), den förres son och
efterträdare (d. 125 f. Kr.). Råkade i fångenskap
hos parterna 139. Frigiven ur fångenskapen,
återvann han resterna av riket, sedan hans
broder och efterträdare under fångenskapen,
Antio-chos VII Sidetes, stupat.
Demetrios från Fal è ron (lat. Demètrius
Phaléreus), grekisk statsman och filosof av den
peripatetiska skolan (omkr. 350—280 f. Kr.). Då
Aten kom under makedonisk överhöghet, satte
Kassandros honom till stadens styresman (317
f. Kr.); hans förvaltning medförde en betydande
materiell blomstring. Då Demetrios Poliorketes
307 f. Kr. intog Aten, måste D. fly, hatad och
dömd till döden av den segrande demokratien.
Han fann en tillflykt hos Ptolemaios I i
Egypten. D. var en produktiv författare i filosofi,
statsvetenskap, retorik o. s. v.
Demètrius, ryska storfurstar, se Dimitrij.
Demidov [-i’daf], rysk släkt. Nikita D.
(1656—1725) bedrev vapenfabrikation under
Peter I, grundade järnverk och bergverk i Ural.
Flans son Akinfij (1678—1745) exploaterade
silvergruvorna i Kolyvan, vilka grundläde
släktens oerhörda förmögenhet. Flera av dess
medlemmar gjorde sig kända för välgörenhet och
mecenatskap, bl. a. Pavel Grigorjevitj
(1738—1821), som lät anlägga den botaniska
trädgården i Moskva och upprättade ett lyceum
i Jaroslavl, samt Pavel Nikola jevitj
(1798—1840), som stiftade det s. k. demidovska
priset, utdelat av ryska vet.-akad. Dennes
broder A n a t o 1 i j Nikolajevitj (1813—70)
var en tid chargé d’affaires hos hertigen av
Toscana, som utnämnde honom till furste av
San Donato. Han var 1840—45 g. m.
Jé-röme Bonapartes dotter Mathilde.
Demidov [-i’ daf ], Aleksej A 1 e k s e j
e-vitj, rysk författare (1883—1934), skrev, själv
bonde, en rad skildringar av ryskt bondeliv
efter revolutionen, bl. a. den självbiografiska
”Ivans liv” (1923) och ”Virvelvinden” (1929).
Demilitarisera, avskaffa anstalter av militär
natur.
De Mille [dami’1], Cecil B., amerikansk
filmregissör (f. 1881). Innan D. knöts till
filmen, hade han stor framgång vid teatern som
skådespelare, regissör och författare. Tills, m.
Lasky grundade han Paramount, där han
stannat hela sitt liv. Bland storfilmer, som D.
signerat, märkas ”De tio budorden”, ”Ropet från
Volga”, ”Konungarnas konung”, ”1 korsets
tecken”, ”Cleopatra” och ”Korsriddarna”. Hans
produktion omfattar även lustigt och realistiskt
tecknade äktenskapsdramer. Stundom har D. i
sina praktfilmer givit uttryck åt vad som kallats
”filmens förljugenhet”: slösande, vräkig lyx i
uppsättningarna, osannolika händelseförlopp,
bris
tande hänsyn till logik o. s. v., men han har
också imponerat och alltid räknats som en av de
stora regissörerna. Under senare år har han bl. a.
sökt ämnen från de amerikanska pionjärernas
tid.
Demimond [-må’Qd] (fr. demimonde),
halvvärld; ordet bildades av A. Dumas d. y., som
i pjäsen ”Le demi-monde” (1855) med d. avsåg
en klass av urspårade individer i Paris, vilka i
det yttre efterhärmade societetens eleganta
levnadssätt och stodo emellan le monde, (stora)
världen, och de prostituerade; numera vanl. om
kvinnor av detta slag.
Deminutiv [el. dö’-], se Diminutiv.
Demirba’sch, turk, (av demir, järn, och basch,
huvud), ”järnhuvudet”, turkiskt binamn på Karl
XII efter kalabaliken i Bender.
Demi’rgian, O han, urspr. Habib e f f e
n-di el. Habib b ej, egyptisk äventyrare av
armenisk börd (1837—omkr. 77), son till
egyptiske utrikesministern Stephan bey. 1866 anlände
D. med arabiska fullblodshingstar från kediv
Ismail pascha till Karl XV, lyckades vinna
kungens förtroende, blev svensk medborgare 1867,
understallmästare i K. m:ts hov 1868, stallmästare
1869. Trots varnande röster upptog Karl
”De-miurgen”, som han i Sverige skämtsamt kallades,
i sin intimaste umgängeskrets. 1871—72 spelade
han en huvudroll i kungens planer att äkta den
polska adelsdamen Marya Krasiriska, sedermera
grevinna Raczyriski (1854—84). Om D:s öden
efter Karl XV:s död vet man föga; han dog i
Marseille.
Demisec [damisä’k], fr., halvtorr (om
champagne).
Demission (fr. demission, av lat. demi’ttere,
nedsläppa), nedläggande (av ett ämbete). Brukas
särskilt om ministärer (och medl. av sådana),
varvid oftast redan anhållandet om avsked kallas
d. — Verb: Demissionèra, begära avsked,
avgå.
Demiu’rg (grek. demiurgo’s, av démos, folk,
och e’rgon, verk), urspr. en, som idkar en
offentlig el. allmännyttig verksamhet; verkmästare,
byggmästare, konstnär; i Ättika före
Peisistra-tos’ välde hantverkarna som tredje samhällsklass
bredvid adeln och bondeklassen; hos Platon
gudomen som skapande, ordnande, världsbildande
makt; hos gnostikerna en från den högste guden
skild och honom underordnad skapare av
sinnevärlden, hos Marcion identifierad med den
gam-maltestamentlige guden och då uppfattad som ett
relativt ont väsen; hos nyplatonikerna
världssjä-len, som danat materien och själv utgör en andra
emanationsform av det absoluta.
Deml, Jakub, tjeckisk präst och författare
(f. 1878). Tillhör den katolska riktningen inom
modern tjeckisk litteratur. D:s bästa arbete är
”Miriam” (1916), en samling prosalyrik, präglad
av innerlig religiositet och mystisk uppfattning
av kärleken.
Demmin [däml’n], stad i Pommern, vid Peene,
47 km s. om Stralsund; 14,000 inv. — D., som
under 1600-talet var starkt befäst, intogs 1631 av
Gustav II Adolf, som lät förstärka dess
befäst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
