Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - De Wahl, 1. Anna - De Wahl, 2. Anders - Dévai Biró, Mátyás - De Valera, Éamon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
657
Dévai Biro—De Valera
658
(1844—89), sedan 1867 g. m. musikern Oscar
D. (1832—73), som blev orkesteranförare 1858
vid Södra och 1871 vid Mindre teatern i
Stockholm. Hon var från 1855 elev hos Selinder och
anställd vid hans barnteater, 1866—72 anställd
vid Södra teatern, 1872—84 huvudsaki. vid
Mindre teatern med kortare utflykter till Södra
och Nya teatrarna i Stockholm och Nya teatern
i Göteborg, 1884—85 vid Svenska teatern i
Helsingfors och 1886—87 vid Vasateatern. Bland
hennes roller märkas Maria i ”Den ondes
besegrare”, Fragoletto i ”Frihetsbröderna”, Vanda i
”Storhertiginnan av Gerolstein”, Bronislawa i
”Tiggarstudenten”, Serpolette i ”Cornevilles
klockor”, Amor i ”Orfeus i underjorden”, Lille
hertigen, Téblomma samt Stina i ”Närkingarna”. —
D. ägde en rik fond av humor, friskhet och
behag, söm i förening med den nätta stämmans
utsökt musikaliska behandling gjorde henne till
Stockholmspublikens förklarade gunstling.
2) Anders de W., den föreg:s son,
skådespelare (f. 1869 “å). Efter
kontorsanställ-ning var han elev vid Dramatiska teatern
1889—91, engagerad hos A. Lindberg 1891
—92, hos A. Ranft 1892—1907 (första året
i landsorten, 1893—95 i Göteborg, somrarna
1892—95 vid Djurgårdsteatern, 1895—98 vid
Vasateatern och 1898—1907 vid Svenska teatern).
Tidigt populär genom sina framställningar av
ungdomsroller av alla slag, ss. Ville i hans eget
älskvärda proverb ”För tidigt”, Paul i
”Tofslärkan”, Nordin i ”Andras affärer”, Olof i ”Per
Olsson och hans
käring” och Hans i
”Ungdom”, stod D.
efter utvecklingsåren
vid Vasateatern, där
han bl. a. spelade
Fritz i ”Älskog”,
Lyc-koper, Mäster Olof
samt Håkon i
”Kungs-ämnena”, snart som en
centralgestalt i svenskt
teaterliv. Bland hans
roller på Svenska
teatern från denna
period må antecknas Bengt
lagman i ”Bröllopet
på Ulfåsa”, Lill-Klas, prins Erik i ”Gustaf
Vasa”, Erik XIV, Lars Wiwalt i ”En
lyckoriddare”, Magnus i ”Folkungasagan”, Paul Lange,
Karl Henrik i ”Gamla Heidelberg”, Prinzivalle i
”Monna Vanna”, Guido i ”Lucifer”, Arme
Henrik, Sang i ”över förmåga”, Helge i ”Johan
Ulfstjerna”, Falk i ”Kärlekens komedi” och
prins Henrik i ”Henrik IV”. D. var 1907—19
anställd vid Dramatiska teatern och spelade där
bl. a. Kreon i ”Antigone”, Valentin i
”Äventyret”, Envar i ”Det gamla spelet om Envar”, Axel
i ”Kamraterna”, Hamlet, Perseus i ”Perseus
och vidundret”, Herboth i ”Den stora scenen”,
prinsen i ”Det var en gång”, Latour-Latour i
”Den gröna fracken”, Titus, Erasmus Montanus,
Aladdin samt Chlestakov i ”Revisorn”. Efter att
vårsäsongerna 1920—22 ha varit anställd vid
Svenska teatern och där spelat bl. a. Struensee
samt Petruchio i ”Så tuktas en argbigga”
återgick D. 1922 till Dramatiska teatern, som han
med kortare avbrott tillhörde till våren 1939.
Bland hans roller från senare år märkas Henrik
IV (Pirandello), Sigismund i ”Livet en dröm”,
Markurell i ”Markurells i Wadköping” och
Mar-cus Antonius i ”Julius Caesar”. D. har med stor
framgång gästspelat i Köpenhamn, Oslo och
Helsingfors och företagit turnéer i svenska
landsorten. Som uppläsare intar han en obestridd
särställning och har som sådan utsträckt sina
turnéer till Amerika. Han har även framträtt i
en rad filmer. 1941 utgav han diktsaml.
”Fest-kvittrare och lite vittrare”.
D. är en skådespelare av stora mått och stora
medel. Hans framställning bäres främst av ett
impulsivt temperament och en utomordentligt väl
skolad deklamation. Hans fantasi är lysande,
och såväl humorns som känslans värme väller
i rika flöden från djupet. — Litt.: P. Lindberg
och S. af Geijerstam, ”A. de W.” (1944).
Dévai Biro [bi’rå], Må ty ås, ungersk
reformator (omkr. 1500—1545). Han var
lärjunge av Melanchthon och arbetade ivrigt för
reformationen i Ungern. D. måste vid
turkarnas infall i Ungern fly. Han vanns i Schweiz
för calvinismen och blev vid sin återkomst
ban-brytare för denna i hemlandet.
De Valera [davalfara], Eamon, irländsk
statsman (f. 1882). Efter studier i Dublin blev
han 1901 matematiklärare vid Blackrock College.
Han kom i beröring
med nationaliströrelsen
och anslöt sig 1913 till
Irish Volunteers. Vid
upproret påsken 1916
ledde han ett av
rebellernas förband i
trakten av Dublin och gav
sig först efter flera
dagars strid. Han
dömdes till döden,
men straffet
förvandlades till livstids
fängelse. Med anl. av
den allmänna
amnestien blev han följ.
år frigiven. Han blev nu ledare för
nationalistpartiet Sinn Féin och valdes till medl. av
brittiska parlamentet. Han arresterades ånyo i
maj 1918, anklagad för att ha planerat en ny
resning, men lyckades i febr. 1919 fly från
Lin-coln-fängelset i England och valdes i april s. å.
till president för den av det nyupprättade, illegala
irländska parlamentet Dåil Éireann proklamerade
republiken. Han vistades därefter en längre tid
i U.S.A. och motsatte sig den uppgörelse med
brittiska regeringen, som godtogs av Dåil
Éireann. Han avgick från presidentposten och
ställde sig 1922 i spetsen för den av Sinn Féins
ytterlighetsriktning inledda revolten mot
fristatsregeringen. Denna lät häkta honom vid ett
folkmöte i aug. 1923 och höll honom fängslad till
juli 1924. Han beslöt nu övergå till en något
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
