Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dido - Didot, familj - Didrik av Bern - Didrik Slagheck - Didring, Ernst - Didunculus - Didus - Didym - Didyma - Didymograptus - Didymograptusskiffer - Didymótichon - Didynamia - Diebitsch Zabalkanskij, Hans Carl Friedrich Anton von (Ivan Ivanovitj Dibitj)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
699
Dido—Diebitsch Zabalkanskij
700
Dido (på puniska Helissd), enligt sagan
Kar-tagos grundläggarinna. D., dotter till en konung
i Tyros, skall, sedan brodern Pygmalion dödat
hennes make, ha flytt till Libyen, där hon av
konung Jarbas fick köpa så mycket land, som
kunde omslutas med en oxhud. Hon lät då skära
huden i fina remmar och omslöt så det område,
där borgen Byrsa sedan uppfördes och Kartago
uppväxte. Då Jarbas under krigshot anhöll om
D:s hand, gav hon sig döden på bålet. — En
omgestaltning av sagan förekommer bl. a. hos
Vergilius, som låter Aeneas på flykten från
Troja landa vid Kartago, där D. intages av
häftig kärlek till främlingen och, då denne på
Jupi-ters bud reser vidare, förtvivlad dödar sig själv.
Didot [didå’], fransk boktryckar- och
bok-handlar familj. Stamfadern var Franqois
D. (1689—1757), sedan 1713 boktryckare i
Paris. — Hans äldste son F r a n ? o i s A
m-broise D. (1730—1804) utvecklade
boktryckarkonsten och förbättrade pappersfabrikationen.
Han uppfann de gjutna ”stegen” (fyrkantiga
blystycken), införde velängpapperet i Europa, göt
vackra antikvatyper (de didotska typerna) och
förbättrade handpressen. Hans son Pierre
D. d. ä. (1760—1853) utgav noggranna och
praktfulla folioupplagor av klassiska författare. En
annan son Firmin D. (1764—1836) övertog
1789 faderns stilgjuteri och förfärdigade typerna
för broderns praktverk (se bild 6 å pl. vid
Boktryckarkonst). Dessutom förbättrade han
skriv-stilstyperna. Efter honom kallade sig familjen
därefter för F i r m i n-D. Firman existerar ännu
under namn av Firmin-D. et c:ie.
Didrik av Bern, folkdiktningens namn på
öst-gotiske konungen Teoderik den store. I
Tyskland blev sagan om Didrik och hans hjältar satt
i förbindelse med andra sagor, näml, den urspr.
östgotiska Ermanariksagan och den
frankisk-bur-gundiska Völsung-Niflunga-sagan, vilken
sammangöts med minnet av hunnernas konung Attila.
Till Norden torde sagorna om Didrik och
hans hjältar ha kommit redan på noo-talet
genom smärre nordtyska kväden. De möttes här,
företrädesvis i Danmark och Sverige, av några
mycket bleknade minnen om Sigurd och andra
forntidshj ältar. Båda dessa traditioner alstrade
kämpavisor, av vilka några äro bevarade. Vid
mitten av 1200-talet uppträdde en norrman, som
samlade och samarbetade en i många hänseenden
utmärkt framställning av hela sagokretsen, den
s. k. PiÖrekssaga (utg. av H. Bertelsen 1905—
u). Denna norska saga har på 1400-talet lagts
till grund för en svensk omarbetning, ”Sagan
om D.” (utg. 1850—54 av Hyltén-Cavallius). På
äldre svensk historieskrivning har sagan om D.
utövat stort inflytande, i det den uppfattats som
historia i st. f. som sagodiktning.
Didrik Slagheck, ärkebiskop, se Slagheck.
Didring, Ernst, författare (1868—1931).
Han var 1890—1914 tjänsteman i
Järnvägsstyrelsen, 1913—18 teateranmälare i Dagen och
Aftonbladet. D. debuterade 1897 som dramatiker
med ”Midnattssol” och skrev sedan ett tjugotal
sceniska verk, av vilka flera haft stor framgång
i Sverige och några även utomlands; nämnas
må karaktärsdramerna ”Högt spel” (1909),
”örnarna” (1910), ”Valuta” (s. å.), ”En moder”
(1911), ”Eros”, tre enaktare: ”Vid korsvägen”,
”Segraren” och ”Nattkyparen” (1912),
”Arvtagarna” (1914), ”Elna Hall” (1917), dramat från
världskrigsåren ”På väg till friheten”, en trilogi:
1) ”Råttfällan”, komedi; 2) ”Fången”, tragedi;
3) ”Riket”, drömspel (1919); vidare ”Jefta”
(1912), ”Gustav II Adolf” (1917), på blankvers,
samt ”Vilddjuret” (1929). Bland D:s romaner
och berättelser, stundom med socialt patos,
märkas den mäktiga norrlandsskildringen ”Malm” (3
bd, 1914—19), släktromanen ”Sigrid Persdotter
Bjurcrona” (1922), kustskildringarna ”Stormens
öar” (1925) och ”Mäster lotsen” (1926) samt
”Skådespelerskan” (1928).
Didu’nculus, se Tandduva.
Didus, se Drontfåglar.
Didym antogs förr vara ett kemiskt
grundämne (Di), som ingick i den av C. G. Mosander
1842 upptäckta d.-jorden, men har senare av
C. Auer v. Welsbach visats vara en blandning
av två grundämnen, neodym och praseodym.
Di’dyma, Apollons orakel s. om Miletos. Den
sista sträckan av den heliga vägen, som ledde
dit (från hamnplatsen Panormos, bortåt 2 km),
kantades av arkaiska statyer, av vilka somliga
nu finnas i British Museum. Templet förstördes
av perserna 494 f. Kr. 333 påbörjades en
väldig, aldrig avslutad nybyggnad. D. började
utforskas av fransmännen, och ruinernas
friläggning fullbordades av tyskarna. — Litt.: Th.
Wie-gand, ”D.” (1941 ff.).
Didymogra’ptus, se Graptoliter.
Didymogra’ptusskiffer, graptolitsskifferfacies
inom översta delen av ceratopygeserien samt undre
och mellersta delen av asaphusserien. Undre
d. (”phyllograptusskiffer”) är känd från Skåne,
Västergötland, Dalarne, Härjedalen, Jämtland
och Lappland, övre d. säkert känd endast
från Skåne. I Norge uppträder d. med likartad
utbildning.
Didymötichon [ÖiÖimå’tikån], se Dimotika.
Didyna’mia, se Linnés sexualsystem.
Diebitsch Zabalkanskij [di’bitj [-zabalka’n-skaj],-] {+zabalka’n-
skaj],+} Hans Carl Friedrich Anton
von (Ivan Ivanovitj Dibit j),
greve, rysk militär (1785—1831). Han var
född i Schlesien, följde 1801 sin fader
i rysk tjänst och utmärkte sig under fälttågen
1805—07. Dec. 1812 slöt han med
preussiske generalen Yorck konventionen i
Tau-roggen; efter slaget vid Leipzig 1813 blev han
generallöjtnant och åtnjöt stort förtroende hos
tsar Alexander. Under kriget mot Turkiet 1828
—29 blev D. i början av 1829 högste
befälhavare och övergick Balkan; Adrianopel föll, och
D. tågade mot Konstantinopel, varefter kriget
slutades. D. fick hedersnamnet Zabalkanskij
(”Balkanövergångaren”) och blev fältmarskalk.
Under polska upproret segrade han 1831 vid
Grochöw och Ostrolqka men dog 10 juni s. å.
i kolera.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
