Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dio (Cassius Dio) - Dio Caesarea - Dio Chrysostomus - Diocletianus, Gaius Aurelius Valerius - Diocletianus’ termer - Diodon hystrix - Diodoros - Diœces - Diœcia - Diofantisk analys - Diofantos - Diogen - Diogenes från Apollonia - Diogenes från Seleukia - Diogenes från Sinope
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
747
Dio Caesarea—Diogenes
748
Dinotherium giganteum. Rekonstruktion.
vare (omkr. 155—235 e. Kr.), bördig från
Ni-caea i Bitynien. Han beklädde höga ställningar
i Rom (senator, konsul). Han utarbetade Roms
historia från början till 229 e. Kr. Bevarade
äro böckerna 36—54 (69—10 f. Kr.) och i
förkortad form 55—60 (9 f. Kr.—46 e. Kr.),
dessutom utdrag och fragment. Trots sina brister är
D:s verk en mycket viktig historisk källa för den
tid de bevarade delarna behandla.
Di’o Caesarea, sedan Antonius Pius’ tid namn
på en stad ett stycke n. v. om Nasaret, av
Jo-sefus kallad Sepphoris och identisk med det nuv.
Saffurie. D. var på Jesu tid s. Galiléens mest
betydande stad och blev senare en härd för
rabbinska studier.
Di’o Chryso’stomus, se Dion Chrysostomos.
Diocletiänus, Gaius Aurelius V a 1
e-rius (omkr. 243—316) romersk kejsare, enl.
uppgift son till en frigiven. Han blev soldat,
officer och konsul, utropades av trupperna till
imperator 284 och blev efter Carinus’ död
hyllad som kejsare 285. D., en av romarrikets
främsta härskare och statsmän, insåg, att han ej
ensam kunde med kraft styra det ofantliga
väldet, och tog därför s. å. till medregent fältherren
Maximianus, från
286 kallad
augus-tus; 293 tillkommo
ytterligare två,
Galerius och
Con-stantius, med något
mindre befogenhet
och titeln caesar.
D. avsåg därmed
att införa en fast
tronföljd: en
augustus med sin
caesar skulle styra
östern, en annan med sin caesar västern; efter
vissa år (man antar 20) skulle de båda augusti
efterträdas av caesarerna och nya sådana utses. Lagar
och förordningar utfärdades i allas namn. D.
införde den absoluta monarkien i österländsk anda
(med diadem, titeln dominus et deus, ”herre och
gud”, hovceremoniel o. dyl.). — Riket tryggades
utåt genom framgångsrika krig (mot galler,
britter, perser, egypter). — Den inre förvaltningen
omorganiserades. Provinserna uppdelades i
mindre (tills. 101, sammanförda i 12 dioceser);
kejserlig förvaltning ersatte kommunal självstyrelse.
Italien, förut fritt från grundskatt, likställdes
med övriga provinser. Rom var ej längre
huvudstad, då D., som styrde orienten, residerade
i Nicomedia och Maximianus i Milano. Senatens
roll som riksregering var utspelad. Den civila
och militära förvaltningen skildes åt;
ämbetsmännen ordnades i rangklasser med bestämda titlar.
— Mot de kristna utfärdade D., som ville
på-nyttföda riket i gammalromersk anda, ett edikt
303; ur den häftiga förföljelse, som nu utbröt,
den långvarigaste och mest systematiska av
kris-tendomsförföljelserna, framgick kristendomen
segrande och luttrad. — D. nedlade 305 sin spira
och drog sig tillbaka till sitt slott invid Salona
(i det nuv. Spalato) i Dalmatien samt förmådde
Maximianus att samtidigt avgå. Inom kort fick
D. bevittna, hur hans tronföljdssystem ramlade
under nya pretendentstrider.
Diocletiänus’ termer, se Rom.
Di’odon hy’strix, se Igelkottsfisk.
Diodöros (grek. Dio’doros, lat. Diodörusj,
grekisk historieskrivare från Sicilien (därför
kallad Siculus), levde under lulius Caesar och
Augustus. Han författade en världshistoria från
världens början till Caesars krig mot gallerna,
kallad ”bibliotek”. Av dess 40 böcker äro
bevarade 1—5 och u—20. Värdet av D:s
framställning beror på de källor, som han använt;
huvudsaki. genom hans bearbetning äger man
kännedom om en rad förlorade betydelsefulla verk.
Diæces [diesè’s], se Dieces.
Diæcia [dié’sia], se Linnés sexualsystem.
Diofa’ntisk analys, se Diofantos.
Diofa’ntos (grek. Dio’fantos), grekisk
matematiker i Alexandria (omkr. 250—omkr. 330).
D:s originalitet bestod i att han i den rent
geometriskt betonade grekiska aritmetiken införde
studiet av räknekonsten, varvid han nyskapade
symboler. Hans huvudverk var ”Aritmetiken”,
där han finner en mängd problem ur ”den
obestämda analysen”, sådana uppgifter, som resultera
i ett större antal obekanta än ekvationer.
Begränsar man dylika problem till heltalslösningar,
är den gängse benämningen diofantisk a n
a-1 y s, vilken dock är missvisande, enär D. blott
begärde rationella rötter till ekvationerna. Han
var antikens siste store matematiker.
Diogen [jè’n], fotografisk framkallare,
utgörande det sura natriumsaltet av
aminonaftol-disulfonsyra.
Dio’genes (grek. Dioge’nes) från
Apol-1 o n i a, grekisk filosof på 400-talet f. Kr. D.
söker på ett eklektiskt sätt förena Anaximenes’
och den joniska skolans naturfilosofiska
grundåskådning med andra teorier, främst med
tankegångar hos Anaxagoras.
Dio’genes (grek. Diogenes) från S e 1 e
u-kia, grekisk filosof på 100-talet f. Kr.;
tillhörde den stoiska skolan. Han vistades 156—155
f. Kr. som atenskt sändebud i Rom, där han
genom filosofiska föredrag utbredde stoicismen.
Dio’genes (grek. Dioge’nes~) från Sinope,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
