Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Diplomatarium - Diplomati
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
757 Diplomati 758
handskrivna d. förskriva sig från senare hälften
av 1600-talet. Så t. ex. kallas örnhielms,
Pering-skiölds och Hadorphs avskriftsamlingar d. Även
E. Benzelius d. y. gjorde samlingar till ett
kyrkligt d., och längre fram på 1700-talet påbörjade
N. R. Broocman ett ”Opus diplomaticum
Sue-ciæ”, som han ämnade utgiva men aldrig hann
fullborda. Under 1770—80-talen gjorde E. M.
Fant och C. G. Nordin förarbeten till ett d.,
vilka dock ej gåvo större resultat. Först i
1800-talets förra del blevo planerna på ett omfattande
d. verklighet i Sverige. 1829 utgavs bd 1 av ”D.
suecanum. Svenskt d.”, av J. G. Liljegren,
omfattande en kronologisk serie av urkunder till
Sveriges historia fram till 1285, hopsamlade från
olika håll efter en 1827 tryckt plan. Liljegrens
verk har fortsatts av B. E. Hildebrand, och
senare av Riksarkivet genom E. Hildebrand, S.
Tunberg och E. Nygren; det har förts fram till
1355. Arbetet på denna serie fortsättes under
ledning av E. Nygren. Därjämte har en senare
serie, omfattande tiden från 1401, sedan 1875
utgivits av C. Silfverstolpe och därefter K. H.
Karlsson. Av ”D. suecanum” utges även ett
”Appendix”, omfattande ”Acta pontificum
sveci-ca”; därav har utkommit en vol., omfattande
”Acta cameralia” 1062—1372, utg. av L. M. Bååth.
Även d. rörande lokalt begränsade områden ha
utgivits: ”D. dalekarlicum” (för Dalarne) av C.
G. Kröningssvärd och J. H. Lidén (3 bd, suppl.,
1842—53), ”D. dioecesis lundensis. Lunds
ärkestifts urkundsbok” av L. Weibull (bd 3—6, 1900
—39) och ”Jämtlands och Härjedalens d.” av K.
E. Löfqvist och R. Swedlund (under utgivning
sedan 1943).
Av stor betydelse för svensk historia äro motsv.
verk från Sveriges grannländer. ”D. norvegicum”
började utgivas 1847. Det omfattar f. n. 18 bd.
I danska riksarkivet förvaras en stor handskriven
urkundssamling, det s. k. ”Langebeks d.”, från
1700-talets mitt. I Danmark ersattes dock d. t. v.
av det av K. Erslev m. fl. utg. ”Repertorium
diplomaticum regni danici mediævalis”, en
förteckning med utdrag ur medeltidsbreven; 1938
började ett danskt d. utgivas, uppdelat på två
serier, omfattande resp, breven före och efter
1250; av den senare serien har intill 1948 bd 1—5
och 9 utkommit, omfattande tiden 1250—1327.
Jämsides med detta verk utges ”Danmarks riges
breve”, vari dokumenten återges i översättning;
och i samband därmed publicerades ”Corpus
dip-lomatum regni Danici” (7 faskiklar) med
faksi-miletryck av de i original bevarade dokumenten.
Dessutom ha mindre d. utgivits: ”D. Christierni
primi” (1856), ”Kjöbenhavns d.” (8 bd, 1872—
87) m. fl. ”Finlands medeltidsurkunder” utg. i
8 bd 1910—35. — Motsvarande verk finnas i stor
mängd i de flesta europeiska länder, men namnet
d. är mindre brukligt. För Sveriges historia
viktiga äro t. ex. ”Urkundenbuch der Stadt Lübeck”,
”Hanserecesse” och ”Hansisches Urkundenbuch”,
” Mecklenburgisches Urkundenbuch”.
Diplomati (fr. diplomatie, av grek. di’ploma,
skrivelse, brev), dels vetenskapen om staternas
ömsesidiga förhållanden, dels och vanligast den
verksamhet, som har till uppgift att handha en
stats politiska förbindelser med andra stater, dels
slutligen sammanfattande benämning på de
personer, som användas vid skötandet av en stats
officiella förbindelser med andra stater.
Så länge verkligen ordnade stater funnits
bredvid varandra i erkänt rättsförhållande, har det
varit nödvändigt för deras ledare att dem emellan
uppehålla mer eller mindre fasta förbindelser,
vanl. besörjda genom sändebud. De äldsta
historiska källorna icke blott från greker och romare
utan även från de gamla österländska
kulturfolken omtala sådana beskickningar. Det romerska
väldets uppstigande till en fullkomligt
dominerande ställning inom medelhavsvärlden gjorde
emellertid i det närmaste slut på alla förbindelser
av likställd art. I den mån det europeiska
statssystemet vid medeltidens slut vann större stadga
genom nationalstaternas konsolidering mot
kyrkans och kejsardömets universalistiska tendenser,
inställde sig snart för regeringarna nödtvånget
att träda i fasta förbindelser med varandra.
Särskilt starkt blev detta behov i Italien, där de
olika småstaterna sökte överflygla varandra
genom sammanslutningar i rivaliserande förbund.
Det visade sig därvid lämpligt att hos en och
annan betydande granne hålla ständiga sändebud
(residentes), som kunde oavlåtligt bevaka sin
regerings intressen. Föredömet från Italien vann
efterföljd i Spanien och Frankrike, småningom
även inom germanska stater, så att bruket att hos
främmande regeringar hålla residenter var
ganska utbrett vid slutet av 1500-talet. Venedig,
Frankrike och senare Nederländerna gingo i
spetsen för denna utveckling. Till Norden trängde
nyheten långsammare. Sverige höll blott
tillfälligt under 1500-talet residenter. Den katolska
reaktionens anlopp påskyndade från 1600-talets
början Sveriges successiva övergång till
systemet med fasta beskickningar, som kunde
konsekvent iakttaga fientliga makters planer och träffa
motåtgärder. Sveriges deltagande i trettioåriga
kriget medförde en starkare utveckling; de
ständiga legaterna eller residenterna på alla de orter
i Tyskland, där svenska intressen särsk. borde
bevakas, hade likväl minst lika mycket
förvaltande som rent diplomatiska funktioner. Först
fr. o. m. westfaliska freden gällde det som regel,
att de mera betydande europeiska staterna höllo
fasta beskickningar hos andra viktigare makter.
Sedan slutet av 1600-talet ha d:s organisation
och arbetssätt knappast undergått några
principiella förändringar men naturligtvis rönt många
tekniska förbättringar. 1800-talets starka
ekonomiska uppsving föranledde, att man lade
synnerligen stor vikt vid konsulatväsendet. Även
började man då oftare än förut handlägga ärenden
av vittomfattande betydelse på allmänna
konferenser och kongresser. Förutom i handelsfrågor
har i både modern och äldre tid d. i stor
omfattning tagits i anspråk för allehanda privaträttsliga
och administrativa ärenden.
De intressen, som d. hade att bevaka, fattades
länge som övervägande dynastiska. Detta blev
fallet särsk. under århundradet närmast efter de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
