Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Djupgrävning - Djupgående - Djuphacka - Djuphavsbildningar, djuphavsavlagringar (abyssiska el. batyala avlagringar) - Djuphavsdjur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
799 Djupgående—Djuphavsdjur 800
kastas i den uppkomna fåran och så fortsättes,
tills den sista fåran fylles med den först
uppgrävda jorden. Som d. är ett ganska dyrbart
arbete, kan den vanl. ej utföras annat än i
mindre skala.
Djupgående, hos ett fartyg, det lodräta
avståndet från vattenytan till fartygets understa
punkt. Ligger fartyget lika djupt för och akter,
säges det ligga på ”jämn köl”. Är d. större
akter än för, säges fartyget äga ”styrlastighet”,
varmed förstås skillnaden mellan d. akter och
för. Ligger fartyget djupare för än akter,
säges det ”ligga på näsan” el. äga ”negativ
styrlastighet”. D. avläses merendels genom på båda
stävarna anbragta mätskalor, s. k. åmning.
Djuphacka, åkerbruksredskap med stort, brett
blad för djup hackning; brukas huvudsaki. vid
uppodling av kärr- och mossjord.
Djuphavsbildningar, d j u p h a v sa vl
ag-ringar (a b y s s i s k a el. batyala
avlagringar), sedimentära avlagringar på
havets botten. D. äro av två huvudslag, som
stundom kunna vara blandade: terrigena d.,
bildade av material från land, och p e 1 a g i s k a
d., i regel (undantag röda leran) uppkomna
genom hopande av döda planktonorganismers
kalkskal el. kiselskelett, som sjunkit till botten. De
förra d. uppstå i närheten av kuster och i
in-hav, de senare längre ut i oceanerna och utgöra
d. i egentligaste bemärkelse.
De terrigena d. äro följ: blått slam
(”blålera”, t. ex. i Skagerak), grönt slam (med
glau-konitkorn), rött slam (utanför stora tropiska
floder, som föra detritus av laterit, t. ex.
Ama-sonfloden), kalkslam (i Medelhavet och Röda
havet), vulkanslam och korallslam (från
korallrev). Isberg medföra ofta stenar och
morängrus, som vid deras smältning avlagras på
havsbottnen. De terrigena d. förekomma i regel ovan
i,8oo m men kunna stundom sträcka sig ända ned
på 4,ooo—5,ooo m djup.
De pelagiska d. upptaga 3/4 av hela
havsbottnen och bruka indelas i fem slag. G 1 o b i g
e-r i n a s 1 a m (förr uppkallat efter
foraminifer-släktet Biloculina) täcker Vs av havens botten
(på djup av 8oo-—6ooo m; särskilt i Atlanten
och Indiska oceanen) och bildas av de små
kalkskalen av foraminiferer, som leva i plankton,
främst bland dem släktet Globigerina. En föga
utbredd avart av denna d. är p t e r o p
od-s 1 a m m e t, vari de för blotta ögat synliga
kalkskalen av molluskgruppen vingfotingar
(pteropoder) dominera över foraminiferskalen.
Diatomacéslammet, som i motsats till
de föreg. är utmärkande för kallare hav, består
till minst 2/s av diatomacéers kiselskelett, i
övrigt av f or amini ferskal. Den röda d j u
p-havsleran kännetecknar de stora djupen
under 4,000 m och är den mest utbredda av
alla d.; den täcker 61% av Stilla havets
botten (i övriga oceaner mindre utbredd). Dess
uppkomst är ännu ej helt utredd. Till största
delen består den av lera, främst uppkommen
genom förvittring av pimsten och andra
vulkaniska produkter, som under långliga tider varit
utsatta för havsvattnets påverkan. Dess röda
till bruna färg beror på en betydande halt av
järnoxid och brunsten. På sina håll kan leran
innehålla kiselskelett av radiolarier och övergår,
då dessa utgöra mer än 20 °/o, i r a d i o 1 a r i
e-s 1 a m (i Stilla och Indiska oceanernas tropiska
delar). Inbäddade i leran anträffas de mest
motståndskraftiga hårda delarna i havsdjurens
kroppar, överdragna av ofta mycket tjocka
lager av brunsten. Dylika mangankonkretioner av
intill ett barnhuvuds storlek äro särsk. vanliga
i Stilla havets öppna tropiska delar. — Litt.:
J. Murray och J. Hjort, ”Atlanterhavet” (1912);
N. Holmgren, ”Ur havens djup” (1925).
Djuphavsdjur, dels bottendjur, dels pelagiska
(d. v. s. fritt i vattnet levande) djur, som
förekomma i haven på större djup än omkr. 400 m.
Kännedomen om d. är i allt väsentligt vunnen
under de senaste 75 åren; banbrytande blev här
främst Challengerexpeditionen 1872—76. Ännu
på 1840-talet hävdade framstående forskare, att
havsdjupen under omkr. 550 m vore i avsaknad
av allt liv. Nu känner man d. från ända till
över 10,000 m djup, där den danska
Galathea-expeditionen fann sjögurkor, maskar och
kräftdjur i Filippinergraven 1951.
Om man också bland d. finner nästan alla
djurklasser representerade, äro de företrädda av
helt andra grupper än dem man finner i ytligare
vattenlager. Särskilt talrika vid bottnen äro
koralldjuren, tagghudingarna (ej minst
krino-idéerna), de högre kräftdjuren och fiskarna.
Bland de pelagiska d. märkas främst, utom
kräftdjur och fiskar, maneter, pilmaskar och
bläckfiskar.
De på större djup rådande livsbetingelserna,
främst knappheten, resp, frånvaron av solljus,
sätta sin prägel på d.; särsk. fiskarna, som i
regel äro små, förete ofta ett bisarrt utseende.
Ett svagt solljus tränger ned till 1,000 m djup,
men vid 1,700 m är det helt utsläckt; de
violetta strålarna tränga djupast ned, de röda
utsläckas först. Därför blir rött en lika god
skydds färg som svart i havets
”skymnings-regioner”; bland pelagiska d. äro också små,
svarta fiskar och röda räkor där mest
framträdande. Även nere i ”den eviga nattens regioner”
finnas emellertid ljuskällor, i det att relativt
många d. äro självlysande djur; särsk.
pelagiska kräftdjur, bläckfiskar och fiskar äga ofta
talrika högt utvecklade lysorgan. Vissa lysorgan
utsända färgat ljus. Hos bläckfisken
Thaumato-lampas diadema lysa lysorganen i blått, rött och
vitt. Vissa med marulken besläktade fiskar bära
på huvudet en tentakel (ibland av enorm längd)
med en knoppformig förtjockning, som lyser.
Dessa rovfiskar torde med en dylik lykta locka
till sig sitt byte, som dragés till ljuset.
Som naturligt är, ha belysningsförhållandena
i havsdjupen i särskild grad inverkat på d:s
ögon, som för att kunna tillgodogöra sig det
svaga ljuset (från solen el. från djuren själva)
ofta äro av enorm storlek (hos vissa kräftdjur
Vs av kropps längden). Egendomligast äro de
hos en del fiskar och bläckfiskar från skym-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
