Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Djurgeografi, zoogeografi - Djurgård - Djurgården
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
807
Djurgård—Djurgården
808
Parti från Parkvägen på Djurgården.
senare utbredningscentra, från vilka de från
isen befriade områdena koloniserades.
Havets djurvärld uppvisar två olika
aspekter, det fria vattnets fauna, p e 1 a g i a 1 e n
samt bottnens fauna, benthalen. Pelagialens
plankton har, tack vare havsströmmarna, stora
spridningsmöj ligheter — de spridningsekologiska
hindren spela därför här mindre roll än de s. k.
existensekologiska, d. v. s. förekomsten betingas
huvudsakligen av artens miljöfordringar.
Somliga äro bundna till vatten i närheten av kust, s. k.
n e r i t i s k a former, andra förekomma blott långt
ut i havet, oceaniska former. En del
djurformer äro bundna till de övre vattenlagren, äro
epipelagiska, andra finnas endast i
djupare skikt, batypelagiska, hit höra bl. a.
en del djuphavsfiskar, ofta av fantastiskt
utseende. — Den marina bottenfaunan uppträder
i följande regionala bälten: i) litoralen
(tidvattens- och svallbältet), 2) sublitoralen (det
ständigt submersa bälte, som beväxes av den
makroskopiska floran), 3) elitoralen
(mikroflo-rans bälte), 4) profundalen (bottnen
karakteriserad av multnande växtdelar), 5) archibenthalen
(saknar växtlämningar, bottnen karakteriseras av
från landytan utspolade minerogena partiklar;
på kontinental stupen ned mot abyssalen, till vilken
den utgör en övergång), 6) abyssalen (bottnen
uppbygges av skalrester av nedsjunkande
plank-tiska djur samt av vulkanisk aska och
meteorstoft ; dess avlagringar tillväxa mycket
långsamt). I abyssalen råder stor monotoni med
hänsyn till alla fysikaliska förhållanden.
Existens- och i regel även spridningsekologiska
hinder äro föga framträdande. Djuphavsfaunans
arter ha ofta en mycket vid utbredning, någon
geografisk regionindelning blir därför här
knappast motiverad. — De grundare vattnens
djurvärld röner däremot stor påverkan av klimat,
havsströmmar och tillförsel av näring och sediment från
kusterna. Dessutom ha även
historiska faktorer spelat en
stor roll för dessa djurs
utbredning. Så har under
tertiärperioden det s. k.
Te-thyshavet, vilket som en
havsarm tvärs över
Sydeuropa och Västasien förenade
Atlanten och Indiska
oceanen, bildat en utomordentligt
viktig spridningsväg. Istiden
har även för havets
innevånare spelat en väldig roll.
Efter Ekman (1935) kan
man urskilja följande
regioner för de
grundvattensben-thala djuren: 1) en
indoväst-pacifisk fauna; 2) en tropisk
amerikansk fauna; 3) en
tropisk västafrikansk fauna;
4) och 5) en nordlig och en
sydlig tempererad fauna, som
trol. böra uppdelas i flera
områden; 6) och 7) en ark-
tisk och en antarktisk fauna.
Litt.: N. Rosén, ”D.” (1914); R. Hesse,
”Tiergeographie auf ökologischer Grundlage”
(1924); T. Gislén, ”Epibioses of the Gullmar
Fjord”, 1—2 (1929—30), ”Physiographical and
ecological investigations concerning the littoral of
the Northern Pacific”, 1—4 (1943—44); S.
Ekman, ”Tiergeographie des Meeres” (1935); R.
Hesse & A. Smith, ”Ecological animal geography”
(i937).
Djurgård, inhägnad skogs- och betesmark, i
regel avsedd för hållande av dovhjortar, förekom
förr täml. allmänt vid kungl. slott och större
herresäten och finnes ännu kvar på en del
ställen, t. ex. Gripsholm och Wrams-Gunnarstorp.
Dessa d. el. hjorthagar voro täml. små, 50—100
har. Numera har man övergått till att inhägna
stora områden på 1,000 har el. mera och håller
där hjort, rådjur, hare, fasaner m. m.
Djurgården, område i n. ö. Stockholm mitt
emot Lidingö, varifrån det skiljes genom Lilla
Värtans fjärd av Saltsjön. D. omfattar två
huvuddelar, en större, Norra D., och en mindre,
Södra D., skilda från varandra genom
Djur-gårdsbrunnsviken och D j urgårdsbrunnskanalen.
Norra och Södra D. bilda tillsammans
Stockholms märkligaste naturpark. Den äger ett av
Europas vackraste ekbestånd. Det område, som
numera benämnes Södra D., hette i äldre tider
Valmundsön (namnet nämnes f. g. 1286),
sedermera förvanskat till Valdemarsön. En del
av denna och ett område på Norra D. skänktes
1288 av Magnus Ladulås till Klara kloster, som
vid medeltidens slut var i besittning av nästan
hela ön. Vid Gustav Vasas reduktion lades dessa
områden under kungl. förvaltning och några
kungl. ladugårdar uppfördes där, varav
benämningen Ladugårdslandet uppkommit. Omkr. 1580
lät Johan III anlägga en mindre djurgård på
platsen, varifrån namnet D. härleder sig.
Under 1700-talet, i synnerhet under Gustav IH:s
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
