Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Djävul, Hin onde, Fan, Satan - Djävulsbesvärjelse - Djävulsbibeln
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
825
Djävulsbesvärjelse—Djävulsbibeln
826
Djävulen föser en skara syndare ned i helvetet, samtidigt som han med svansen söker öka skuldbördan för
en människosjäl, som befinner sig i vågskålen. Väggmålning från 1494 i S. Råda kyrka i Värmland.
folklagren. Luther själv delade helt medeltidens
djävulsf öreställningar. Först upplysningstiden
röjde väg i vildsnåren. Bland de första, som på
allvar gingo till kamp emot djävulstron, var
holländaren Balthasar Bekker med sin
epokgörande skrift ”Den förtrollade världen” (1691—
93), i det att han underkastade de bibliska
utsagorna om satan en exegetisk undersökning.
Nutidens protestantiska teologi försöker i
regel nå utöver den kyrkliga d.-läran, dels
spekulativt genom att införa begreppet det ondas
princip, dels psykologiskt-historiskt med
hänvisning till en äldre tids betraktelsesätt i fråga
om det mänskliga själslivet och naturfenomenen.
— Litt.: G. Roskoff, ”Geschichte des Teufels”,
I—II (1869); R. L. Thompson, ”The history
of the devil” (1929); E. Langton, ”Satan” (1945) ;
”Satan” (i ”Les études carmélitaines”, 27, 1948;
eng. bearb. 1951).
Djävulen i den bildande konsten.
Under den äldre medeltiden framställdes d.
icke i bild; man nyttjade i stället symboler,
som emellertid snarare avse att uttrycka
syndens makt än att förkroppsliga en personlig d.
Sedan de kyrkliga skådespelen, i vilka djävulen
el. rättare djävlarna ofta spelade viktiga roller,
framkallat vana vid handgriplig framställning
av djävulsskepnader, uppträda sådana fr. o. m.
11 oo-talet också i bildkonsten. Inom skulpturen
brukades huvudsaki. djävulsgestalter av sådana
former, som i skådespelen kunde åstadkommas
genom maskering och förklädnad.
Uppslags-givande synes den antika satyrskepnaden ha
varit; horn och svans höra allt framgent till
d:s attribut, men därjämte uppträda snart andra
groteska drag, bland vilka ansikten på buk,
underliv och säte äro vanliga. Djävulsgestalterna
äro så gott som alltid nakna, kroppen ofta
förvriden och vanställd, ansiktsuttrycket cyniskt
grinande. Vanligast förekomma de i
framställningarna av yttersta domen, förande själar till
helvetet el. sysslande med att pina de fördömda.
— Inom bokillustrationen och måleriet, i
synnerhet mot medeltidens slut, förekomma
djävulsgestalterna i överensstämmelse med legenden
och folktron i otaliga situationer; de ha här ofta
vida mera fantastiska former än i skulpturen.
Med skräckinjagande visionär kraft ha målare
och grafiker som Schongauer, Dürer och
Matthias Grünewald vid medeltidens slut tolkat
djävulstrons ohygglighet. — Renässansens konst
hade föga utrymme för djävulsgestalterna, som
därefter, med undantag endast för några med
bisarr fantasi utrustade konstnärer som Bosch
och Callot, förvisades till skillingtryckens
träsnitt och lantliga mästares kyrkmålningar.
Nyromantikens konst upptog någon gång
djävuls-gestalten. Karakteristisk för 1800-talet är den
elegante d., säkerligen från början inspirerad
av Goethes Mefistofeles i ”Faust”; figuren fick
sin konstnärliga utformning av Delacroix och
framställdes av sekelslutets ”satanister” (F. Rops
m. fl.) i dekadent, ofta pervers anda.
Djävulsbesvärjelse, se Exorcism.
Djävulsbibeln, Gi’gas librörum (lat. bokj ätten),
handskrift i Kungl. bibi, i Stockholm,
innehållande bl. a. G. T. och N. T., Josefos’ judiska
historia, Kosmas’ böhmiska krönika m. m.,
därjämte en av orientaliska demonbilder påverkad
bild av djävulen. D., en av de största nu kända
handskrifterna (nära 1 m hög), torde
härstamma från benediktinklostret Podlazic i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
