Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dohnányi, Ernst von - Dohrn, Anton - D’Ohsson, 1. Ignatius Mouradgea - D’Ohsson, 2. Abraham Constantin Mouradgea - Doihara, Kenji - Doisy, Edward - Doketism - Dokka - Doktor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
845
Dohrn—Doktor
846
ror, baletten ”Der Schleier der Pierette” (1910),
2 symfonier, en piano- och en violinkonsert, 3
stråkkvartetter, en cello- och en violinsonat samt
en rad pianostycken. Hans rapsodier, en del
kammarmusik samt operan ” Vo j vodens torn”
(1922) och ”Variationer för piano och orkester
över en barnvisa” (op. 25) ha vunnit stor
popularitet.
Dohrn [dårn], Anton, tysk zoolog (1840
—1909). Han blev 1867 doc. i Jena och anlade
1872—74 den zoologiska stationen i Neapel, som
under hans ledning blev den mest betydande
av dylika anstalter. I sina skrifter behandlade
D. kräftdjurens embryologi, de lägsta
ryggradsdjurens anatomi och släktskapsförhållanden samt
Medelhavets havsspindlar.
D’Ohsson [dåså’]. i)Ignatius
Mourad-gea D., diplomat, historieskrivare (1740—1807).
Av armenisk härstamning blev D. 1768
drago-man vid svenska beskickningen i Konstantinopel,
adlades 1780 på gr. av sina förtjänster som
sådan, blev 1791 legationsråd och var 1795—99
Sveriges minister i Turkiet. Av hans historiska
arbeten märkes främst ”Tableau général de
1’empire othoman” (3 bd, 1787—1820).
2) Abraham Constantin M o u r a
d-gea D., den föreg:s son, diplomat, lärd (1779
—1851). Han var född i Konstantinopel, kom
1798 till Sverige och tog 1799 kansliexamen
i Uppsala, anställdes vid utrikesexpeditionen s. å.,
blev attaché i Paris 1801, legationssekreterare
där 1805, i Berlin 1807, Sevilla 1808 och Paris
1810 samt var chargé d’affaires där 1811—dec.
1812. Han var envoyé i Haag 1817—34 samt i
Berlin och Dresden 1834—50. D., som först
var katolik, blev 1815 luteran. Han blev frih.
1828. D. var en skicklig diplomat och känd lärd.
Han studerade kemi och mineralogi under
Ber-zelius. Mera ansedd är D. dock som historiker.
Han utgav 1820 3:e delen av faderns huvudarbete
och skrev ”Des peuples du Caucase” (1828) samt
”Histoire des mongols” (4 dir, 1834—35; ny
uppl. 1852), ett mycket anlitat arbete.
Doihara, Kenji, japansk militär (1883—
1948), började som inf.-officer och kom snart
in i generalstaben. D. hade från 1918 under
ett par decennier sin huvudsakliga verksamhet
i n. Kina, där han blev allmänt känd som
ledare av ett vittgrenat spionerinät samt av en
intensiv propaganda för Manchuriets lösgörande
från Kina. Sedan Manchuriet i sak blivit
lydrike under Japan från 1932, blev D. chef för
Kuan-tung-arméns underrättelseväsen och
fortsatte med motsvarande verksamhet betr,
infogandet av de 5 nordprovinserna kring Peking
under japanskt välde, vilket slutl. 1937 ledde till
utbrottet av kriget mellan Kina och Japan.
Därefter gjorde D. en tid trupptjänst som fördel
-ningschef samt blev 1941 generalinspektör och
chef för de japanska arméflygstridskrafterna.
D. arresterades i sept. 1945 av amerikanarna.
Han dömdes till döden 1948 och avrättades.
Doisy [däl’si], Edward Adelbert,
amerikansk biokemiker (f. 1893), prof, i medicinsk
kemi vid univ. i S:t
Louis. D. lyckades
1939 framställa två
något olika
K-vitami-ner, Kt ur luzernfrö
och K2 ur fiskmjöl, i’
ren, kristallinisk form
och redan s. å.
syntetiskt ett med det
naturliga vitaminet
identiskt K-vitamin, av
stor betydelse vid
behandlingen av
blöd-ningssjukdomar, framför allt blödningar hos
nyfödda barn. Jämte dansken Henrik Dam,
K-vitaminets upptäckare, erhöll D. nobelpriset 1943
”för renframställningen och fastställandet av den
kemiska naturen samt för den syntetiska
framställningen av detta vitamin”.
Doketi’sm (av grek. dokei’n, synas), den
teori, som helt el. under vissa restriktioner
förnekar Kristi fulla mänsklighet, särsk. att han
ägt en verklig mänsklig kroppslighet. Mot denna
åskådning fingo redan några av N. T:s skrifter
anledning att kämpa. Den fick i den gamla
kyrkan rätt stor utbredning, företrädesvis inom
gnosticismen. Även bland de kathariska rörelserna
under 1000- och noo-talen hade denna åskådning
talrika anhängare.
Dokka, älv i s. Norge, se Randsfjorden.
Doktor (lat. do’ctor, lärare, av docére, lära,
undervisa), person, som genom avlagd
licentiatexamen samt författande och försvar av en
gradualavhandling erhållit högsta lärdomsgraden
inom en akademisk fakultet; i allmänna
språkbruket även praktiserande läkare. — En
övergång till ordets bruk som titel bildade den
gamla beteckningen av i synnerhet kyrkofäderna
såsom doctöres ecclèciae. Under medeltiden blev
sedan ordet en hederstitel för åtskilliga filosofer,
företrädesvis skolastiker. Sålunda var do’ctor
ange’licus attribut för Tomas från Aquino,
do’c-tor seräphicus för Bonaventura, do’ctor subtilis
för J. Duns Scotus o. s. v. Fr. o. m.
universitetens upprättande kom ordet d. att beteckna
högsta akademiska lärdomsgraden inom varje
fakultet.
I Sverige benämndes före 1878 innehavare av
doktors grad i fil. fakulteten magister. D.
utnämnas (”kreeras”) av univ. och fakulteter (dock
äger K. m:t rätt att utnämna teol. d.), ofta
under särsk. högtidliga ceremonier
(promotion). Som tecken på doktorsvärdighet användas
numera: inom alla 4 fakulteterna gyllene ring
Teol. dr (Uppsala)
Teol. dr (Lund)
Tekn. dr
Doktorsringar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
