Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dolgorukij, Dolgorukov, släkt - Dolichopodidae - Dolichos - Dolichotis - Dolikocefal - Doliner - Dolium - Dolivo-Dobrowolsky, Michael - Dolk - Dolksteklar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
851
Dolichopodidae—Dolksteklar
852
ten D. hade stort inflytande. Efter dennes död
sökte D. och hans fader, A leks ej, skaffa
kronan åt D:s syster Jekaterina A 1 e
k-sejevna Dolgorukova (1711—47),
med vilken Peter II 1729 trolovat sig, men
försöket misslyckades, och far och son
förvisades till Sibirien. — V a s i 1 i j Mi c h a j 1 o v i t j
D. (1722—82) erövrade 1771 Krim och fick
därför tillnamnet Krimskij. — Ivan
Michajlovitj D. (1764—1823), guvernör
i Samara, en av Rysslands mera betydande
skalder, skrev filosofiska och patriotiska dikter,
epistlar och satirer m. m. (utg. 1802 och senare)
samt memoarer (1840). — Vasilij A n d r e j
e-vitj D. (1803—68), ett av Nikolaus I:s trogna
redskap, var krigsminister 1852—56 och
polisminister 1857—66. — Petr Vladimir
o-vitj D. (1816—68) förvisades för sin under
pseud. C o m t e d’A 1 m a g r o utg. ”Notices
sur les principales familles de la Russie” (1841;
sv. övers. 1843) och utgav i Paris ”La vérité
sur la Russie” (1860; sv. övers. 1861), för
vilken han dömdes till ständig landsflykt och
förlust av sina gods i Ryssland. — Om
Jekaterina Michajlovna Dolgorukova
se Alexander II, kejsare av Ryssland.
Dolichopo’didae [-k-], se Styltflugor.
Do’lichos [-k-], släkte bland b al j väx te
r-n a, närstående till Phaseolus, med över 30 arter,
som växa mellan vändkretsarna, företrädesvis i
Gamla världen. D. lablab, h j ä 1 m b ö n a, odlas
mångenstädes i varmare länder, särsk. i Egypten
och Främre Indien, där de omogna baljorna
och de bruna el. svarta bönorna spela en viktig
roll som födoämne.
Dolicho’tis [-k-], se Mara.
Dolikocefäl, långskalle.
Doliner, trattformade fördjupningar i
karst-områden, vanl. uppkomna genom instörtande av
taket över en underjordisk hålighet.
Dölium, ett gastropod-(snäck-) släkte av
ordningen Prosobranchia och fam. Doliidae. Skalet
är tunt, ovalt, bukigt och spiralräfflat med kort
spira, vid mynning
och krenelerad
yt-terläpp. D. lever nu
i tropiska och
subtropiska hav. D. är
känt sedan
kritti-den. Det sura
sekretet från vissa
arters mycket stora
spottkörtlar
innehåller fri
svavelsyra. Denna tjänar
till att omvandla
kolsyrad kalk till
svavelsyrad, vilken
sedan lättare raspas
sönder av djurets radula. D. är nämligen ett
rovdjur, som med sin väldiga utstjälpbara snabel
borrar hål på djur, vilka skyddas av kalkskal.
Mest känd är D. galea, Medelhavets största
snäcka.
Dolivo-Dobrowolsky [dåli’vå-dåbråvå’lski],
Dolium galea.
Flintdolk från hällkisttid (t. v.) och parerdolk med
springklinga från slutet av 1500-talet.
M i c h a e 1, tysk elektrotekniker (1862—1919),
huvudsaki. verksam vid A. E. G. Han
utarbetade grunderna för elektrisk energiöverföring
medelst trefasström och konstruerade härför
erforderliga maskiner. Vid den epokgörande
kraftöverföringen Lauffen—Frankfurt a. M.
1891 var D. livligt verksam.
Dolk (fr. poignard, dague, eng. dagger, it.
pugnale), kort stickvapen. D. som stötvapen
förekommer hos nästan alla folk. I sin enklaste
form utgöres den av en vass stenskärva, en
bambuflisa, ett tillspetsat djurben el. dyl. Även
hos högre stående folk, som börjat använda
metaller, brukas stundom primitiva dolkar för
rituella ändamål. På vissa melanesiska öar ha
d. klinga av rocktaggar och äro stundom
två-spetsade. De i Sudan förekommande
dolkkni-varna fästas i en ring om handleden. En
bekant dolkform är den vitt spridda, åldriga och
i många former förekommande javanesiska,
kallad kris. — Under 1500—1600-talen användes d.
framför allt av den italienska skolan vid
fäktning med värja, varvid den hölls i vänster hand
(rapiren i den högra), och bland de latinska
folken ha andra former av dolkfäktning
förekommit in i vår tid, då den däremot i Sverige
ägt rum endast vid uppvisningar vid kamp mot
bajonett- el. sabelbeväpnad. Under i:a
världskrigets skyttegravsstrider kom dolken åter till
användning som närstridsvapen, och d o 1 k s t r i d
övas nu i alla arméer (vid när strid och i mörker).
Dolksteklar, ScoWidae, fam. av
gaddsteklar-nas underordning. Hithörande arter äro solitära
(ej samhällsbildande) steklar; båda könen äro
försedda med vingar. Benen äro korta och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
