Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dominica - Dominicus - Dominicus målare - Dominier - Dominikanorden el. Predikarorden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
865
Dominicus—Dominikanorden
866
(9,800 inv.) på v. kusten. D. tillhör Antillernas
inre, vulkaniska ökedja; kusterna äro branta;
högsta toppen, Morne Diablotin, når 1,447 m
ö. h. I denna fanns förr en kratersjö, som
dock försvann 1902 samtidigt med
vulkanutbrottet på Martinique. Talrika solfataror och
heta mineralkällor finnas. Vegetationen är
yppig; bergssluttningarna klädas av värdefull
timmerskog. Invånarna äro negrer och mulatter,
de flesta fransktalande; på en reservation leva
400 kariber (blott få rasrena). D. frambringar
stora mängder frukt (limetter, apelsiner) och
har jordens största limettexport; odling av kakao,
socker och bomull. — D. upptäcktes av
Colum-bus 3 nov. 1493 (en söndag, dies domini ca),
koloniserades på 1600-talet av fransmän och blev
brittisk besittning 1763. — Litt.: P. Chemin
Dupontès, ”Les Petites Antilles. Étude sur leur
évolution économique” (1909).
Domi’nicus (sp. Domingo), dominikanordens
stiftare (1170—1221). Han var född i Gamla
Kastilien av god familj (uppgiften, att han
tillhört släkten Guzman, är dock obestyrkt) och
blev efter avslutade skolstudier kanonikus i
Osma (omkr. 1199). Under upprepad vistelse
i s. Frankrike, mötte han sitt livs stora uppgift,
kampen mot kättare. Sydfrankrike
översvämmades vid denna tid av albigenser, till vilka påvliga
legatpredikanter utsänts. Till dessa slöt sig D.
Ur denna hans omvändelseverksamhet framväxte
predikar- el. dominikanorden. Sina senare
levnadsår tillbragte D. på resor i sin ordens
angelägenheter. Kort efter det att denna erhållit
sanktion avled D. Till hans liv har legenden
knutit en mängd under. Han kanoniserades
redan 1234 av Gregorius IX. — Litt.: P.
Man-donnet, ”Saint Dominique” (2 bd, 1938).
Domi’nicus målare, se Ver Wilt.
Domi’nier, se Dominion.
Dominikanorden el. Predikarorden,
jämte franciskanorden den förnämsta av t i
g-garordnarna, stiftad av Dominicus.
Dennes försök 1215 att grunda en ny orden med
uppgift att, genom själavård och undervisning
motverka kätteriet strandade till en början vid
Lateransynoden s. å., och han hänvisades att
ansluta sig till någon av de redan godkända
or-densreglerna. Han valde då
premonstratens-(augustin-)orden. 1216 erhöll han emellertid av
Honorius III bekräftelse på en i viss mån
självständig ordensbildning. — D. anslöt sig i fråga
om den yttre formen för sitt arbete till
franciskanorden. Den var en prästorden. På det första
generalkapitlet i Bologna (1220) infördes
fullständig egendomslöshet och tiggeri. För d., som
i regel lade vikten på kyrkoläran, var
fattigdomen mindre ett medel till människans helgande
än till att vinna frihet att utan hänsyn verka
för ordens syften.
Redan under stiftarens livstid nådde orden en
storartad utveckling. En kvinnlig ”andra orden”
samt ”tertiarier” bidrogo därtill. Den ”tredje
orden” skulle urspr. sörja för tryggandet av
kyrkans egendom men blev senare en botorden
NF V — 28
med dominerande omvändelseintresse. De
privilegier, som påvestolen tillförsäkrat
franciska-nerna, frihet från subordination under biskoparna
och rätt att var som helst predika och mottaga
bikt liksom även till förtäckt egendomsbesittning,
kommo också d. till del. Budet om fattigdom
tillämpades mindre rigoröst än hos franciskanerna.
Med sitt i regel övervägande intellektuella
intresse vände sig d. med förkärlek till de bildade
samhällsklasserna.
Bestämmelserna om fasta och tystnadsplikt
iakttogos i början strängt. Ordensdräkten
lånades först från augustinorden. Från 1219
uppto-gos kartusianernas vita underklädnad samt svarta,
med kapuschong försedda mantel, därav namnet
svartbröder. Enl. ordensstadgarna 1228
leddes varje kloster av en för livstiden vald
prior. I spetsen för orden står en i Rom
resi-derande general, vald för livstid av
generalkapitlet. Orden var delad i provinser med var
sin provinsial, utsedd för 4 år.
D. hade från början på sitt program
vetenskapligt studium. 1230 erövrade den under en
universitetsstrid flera lärostolar vid univ. i
Paris, där dess munkar länge hade ledningen.
Orden upprättade även för sina olika provinser
egna högskolor. Till de mest lysande namnen i
d:s historia höra Kölnskolastikerna Albertus
Magnus och Tomas från Aquino. Mystikerna
mäster Eckart, Johann Tauler och Heinrich Suso
räknas också dit.
Sedan 1232 utnämnde påvarna inkvisitorer
nästan uteslutande bland dominikanerna. Tecken
till ordens förfall framträda under den stora
schismens tid. Jesuitorden trängde sedermera
dominikanerna i bakgrunden. Reuchlins strid
med Kölndominikanerna och därefter
reformationen, franska revolutionen och sekulariseringen
i Tyskland vid 1800-talets början bidrogo till
ordens fortgående försvagande. I senare tid har
emellertid d. i viss mån upplevat en renässans.
D. räknade omkr. 1930 över 6,000 medl. i 30
provinser och 330 konvent. Dess högsta
medl.-antal (c:a 30,000) torde ha nåtts i slutet av
1600-talet. Ordensgeneralen bor fortfarande i
Rom. Den kvinnliga grenen av D. räknade
omkr. 1930 80 kloster och 3,000 medl. samt,
om tertiariegrenen medräknas, c:a 1,000 kloster
och 20,000 medl. D:s största betydelse har legat
dels på det vetenskapliga arbetets, dels på
predikoverksamhetens områden. Vidare har d.
bedrivit en omfattande mission.
Inom de skandinaviska länderna vann
d. en ej ringa utbredning, och Norden bildade
redan tidigt en särskild ordensprovins, Dacia.
Redan 1222 fick Lund ett dominikankloster, ej
långt därefter Sigtuna och småningom många
andra städer i Sverige, Danmark och Norge.
Skenninge systrakonvent omtalas först 1282
men torde ha grundats något tidigare. Sedan
1915, resp. 1921 och 1931 ha dominikaner åter
verkat i Danmark, Norge och Sverige. 1947
inköptes en fastighet i Lund för inrättande av
kapell och skolhem under dominikanernas
ledning. — Litt.: M. Heimbucher, ”Die Orden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
