Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dominion - Dominium - Domino - Dominus - Domitianus, Titus Flavius - Domitius, släkt - Domkapitel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
869
Dominium—Domkapitel
870
Dominobrickor upplagda i spel.
dade asiatiska d., Indiska unionen, Pakistan och
Ceylon. D.-status inbegriper rätt att utträda
ur samväldet, vilket Burma genast begagnade sig
av, då det blev självständigt (1947). Irländska
fristaten (numera Eire) fick status som d. 1921
men har enl. sin 1937 helt på eget bevåg
antagna nya författning ett ännu lösare samband
med Storbritannien. Newfoundlands d.-status
suspenderades 1934. I juli 1947 avskaffades
ordet d. i benämningen på departement och
ministrar, som handlägga ärenden angående samväldets
självständiga medl.
Domi’nium, lat. (av do’minus, herre),
äganderätt, herravälde.
Domino [då’minå] (eg. böjd form av lat.
do’minus, herre). 1) Ett slags maskeraddräkt,
fotsid, vid kappa, vanl. av siden, med kapuschong
(och svart halvmask); bärare av sådan dräkt. —
2) Prästkappa med kapuschong (i s. Europa).
— 3) Spel med rektangulära små brickor (vanl.
28) av ebenholts el. svart buxbom, på ena
sidan täckta av (el fen-) ben. Brickorna äro delade
i 2 fält, markerade med ögon från 0 till 6.
Spelarna, 2—4 stycken, få vardera 7—5 brickor;
återstoden bildar talongen. De spelande utlägga
turvis sina brickor i en rad, varvid lika
tecknade fält läggas intill varandra. Dubbelbricka
(med lika antal ögon på båda fälten) berättigar
till förnyad utläggning. Saknar någon passande
bricka, skall talongen anlitas. Den vinner, som
först får slut på sina brickor el., om ingen
lyckas därmed, den som har minsta antalet ögon
på de icke utsatta brickorna.
Do’minus, lat., husbonde, herre, härskare;
från senromersk till långt in i nyare tid (även
i Sverige) hederstitel för person av det lärda
ståndet (stundom i vokativformen domine).
Domitiänus, Titus Flavius, romersk
kejsare (51—96 e. Kr.; reg. 81—96), son till
Vespasianus. Han efterträdde år 81 sin broder
Titus på tronen. Som kejsare visade sig D.
begåvad och
talangfull men
härsklysten, ofta hård,
längre fram även
misstänksam och
grym. Han övertog
84 censuren på
livstid och bestämde
sedan senatens
sammansättning; denna
korporation
förlorade därigenom sin
självständighet, och
förhållandet blev alltmera spänt, i synnerhet som
D. ville kallas dominus et deus, ”herre och gud”.
Bland krigsföretag under D:s regering må
nämnas Agricolas tåg till Britannien. D:s eget fälttåg
mot chatterna var av betydelse för fredens
bevarande och tidigare erövringars vidgande
(trekanten mellan Rhen och Donau) och tryggande, men
kriget mot den kraftfulle Decebalus i Dacien
var mindre lyckligt. I den inre förvaltningen
visade sig D. under de första åren som en
dugande och energisk furste, höll noggrann uppsikt
över ämbetsmän och ståthållare, vakade över
gudstjänsten och uppförde ståtliga byggnader. Då
finanserna ej tålde de stigande utgifterna, tillgrep
D. avrättningar samt konfiskeringar av de
förmögnas egendom o. dyl. Slutligen bildades en
sammansvärjning vid hovet, och D. mördades
18 sept. 96.
Domi’tius, romersk släkt. Gnaeus D. var
make till Agrippina d. y. och far till L u c i u s
D. Ahenobarbus (kejsar Nero). Gnaeus
C a 1 v i n u s D., anhängare till Caesar, slöt sig
efter mordet på denne till Antonius.
Domkapitel (av lat. do’mus [Do’mini] =
[Herrens] hus, och capi’tulum, kapitel). Dess
ursprung är att söka i de vid 100-talets slut
som rådgivande församlingar vid biskoparnas
sida framträdande presbyterkollegierna.
Munklivets ordningar satte snart sin prägel på
pres-byterierna. Till skillnad från munkarna kallades
biskopskyrkornas sammanlevande präster canonici.
Riktlinjerna för framtiden gåvos av biskop
Krodegang av Metz genom hans omkr. år 760
utfärdade bestämmelser för klerus där.
Katedralkyrkornas präster skulle bo i samma hus
(claustrum) som biskopen och stå under hans
tillsyn, följa en viss gemensam dagordning,
bl. a. iakttaga de 7 för varje söckendag
föreskrivna bönetimmarna (horae c an oni c ae) samt
föra ett kristligt och broderligt liv. Synoden i
Aachen (816) skärpte regeln för kanoniskt liv
(vita canonica’). Sammanslutningen fick namnet
kapitel närmast därav, att dagl. ett kapitel ur
bibeln förelästes. Sedan övergick namnet till
samlingsrummet, slutligen till de där församlade.
Vid biskops- och domkyrkor blev namnet d.
Under 900- och 1000-talen upplöstes av olika
skäl denna munkartade gemenskap. Olika grader
av ämbeten inrättades, och stora prebenden
tilldelades capitulares, d. v. s. kaniker, som hade
rösträtt i kapitlet och bestämd stol i kyrkans
kor. Vid 4:e Lateranska mötet (1215) erhöllo
d. rätt att ensamma välja biskop. Denna valrätt
inskränktes sedan av påvens provisionsmakt,
d. v. s. rätt att själv tillsätta biskop. Under
senare medeltiden förvärldsligades kapitlen
alltmer, på samma gång som deras rikedomar växte.
Vid Tridentinska mötet (1545—63) ändrades d.
till helt andliga institutioner.
De protestantiska kyrkorna ersatte i regel d.
med andra former för kyrkostyrelse: i Tyskland
med konsistorier, inom de calvinska
kyrkosamfunden med presbyterial författning. I engelska
episkopalkyrkan fingo kapitlen sin uppgift
be
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
