Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Donau - Folkrättsliga förhållanden - Donaueschingen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•885
Donaueschingen
886
Donau vid Järnporten. Se även bilder å pl. vid sp. 881.
lanbergen och rinner nu åt s. förbi Budapest
■över nedre ungerska slätten. Nedanför Budapest
upptagas stränderna till stor del av öde
sand-marker, träsk och sumpiga skogar, längre ned
går floden i starka vindlingar mellan döda
flodarmar och träsk. D. mottar nu från Alperna
Drava och Sava, från Karpaterna Theiss. Dessa
floder bilda med huvudfloden jämte kanaler ett
vidsträckt, segelbart flodnät. Ett stycke nedanför
Dravas inlopp återtar D. sin urspr. ö. s. ö.
riktning. Efter Savas inflöde, vid Belgrad, för D.
nära dubbelt så mycket vatten som vid Budapest.
D. mottar nu Temes och Morava. I stora
krökar banar floden sig en 130 km lång väg genom
Banatbergen. I Kazanpasset (Nedre Klisura)
sammantränges floden mellan höga bergväggar
till 150 m bredd, i Järnporten vid Or?ova längre
ned är flodbädden på en sträcka av 2 V2 km
fylld av klippor, som endast lämna plats för
smala flodrännor. Floden går därefter i en
vidsträckt båge åt s. kring den valakiska slätten
och följer därvid i allmänhet den branta randen
av bulgariska taffellandet; på norra sidan låga
översvämningsmarker och sjöar. Från n.
upptagas Jiul, Olt, Arge?, från s. Timok, Isker,
Osma, Jantra. Där D. möter Dobrudschap-latån,
blir riktningen nordlig, och floden sväller vid
högvatten ut över det 15—20 km breda
träsklandet, Balta, mellan huvudfloden och dess
sidogrenar. Därunder upptager D. från v. Ialomi|a
och längre norrut Seret, vänder sig vid Galafi,
där D. är 700 m bred och 20—40 m djup, mot
ö., upptager slutligen den sista större bifloden
Prut. 50 km nedom Pruts inflöde börjar floden
sin deltabildning; den delar sig i en nordlig gren,
Chilia, och en sydlig, Tulcea, som åter delar sig
i grenarna Sulina och S:t Georgskanalen. På
gr. av Chilia-mynningens ständiga förgrening i
en massa armar är den ej ägnad för sjöfart.
Det är den mellersta, vattenfattiga
Sulina-myn-ningen, som genom ständigt muddringsarbete
hålles öppen för sjöfarten till 7,5 m djup, så att
fartyg på 6,000 ton kunna nå upp till Galafi
och Bräila. Deltat uppges till storleken vara
2,500—4,300 km2. Mellan Järnporten och
Kazanpasset är floden ofullständigt reglerad och kan
blott med svårighet trafikeras av smärre fartyg
(ej vid lågvatten). Till Regensburg (ändpunkten
för den regelbundna D.-sjöfarten) gå fartyg om
intill 1,2 m djupgående. Trafiken har ej nått
samma omfattning som på Rhen och Elbe på
grund av bristfällig flodreglering och avsaknad
av kanal förbindelser med angränsande flodsystem.
En modern kanal, R h e n—M a i n—D o n a
u-kanalen, utgående från Regensburg, är
under anläggning och skall ersätta den äldre L u
d-wigskanalen.
Folkrättsliga förhållanden. D. har länge varit
föremål för internationella reglerings- och
över-vakningsåtgärder. Efter Krimkriget upprättades
enl. Parisfreden (1856) Europeiska
Do-naukommissionen (Commission
euro-péenne du Danube, CED) med uppgift att
kontrollera D:s mynningsområde och att sörja för
segelbarhet upp till Isaccea.
Verksamhetsområdet utsträcktes 1883 till Bräila. Enl.
Versailles-f reden och jämlikt särskilda traktater 1921
genomfördes internationalisering av hela D. Som
nytt kontrollorgan med väsentligen tekniska
uppgifter och befogenhet till allmän uppsikt på
sträckan Bräila—Ulm tillsattes
Internationella Donaukommissionen
(Commission internationale du Danube, CID) med
representanter för samtliga strandstater samt för
Storbritannien, Frankrike och Italien. Tyskland
utträdde 1936 och försökte efter annexionen av
Österrike 1938 förmå övriga strandstater att
utesluta västmakterna. Som ett motdrag
överlämnade de sistn. 1939 frivilligt CED:s viktigaste
höghetsrättigheter till rumänska staten utan att
uppgiva CED:s allmänna kontroll av D:s
mynning. I sept. 1940 tvingade Tyskland de små
strandstaterna att ombilda CID, varvid
Storbritannien och Frankrike uteslötos. Det betydde,
att Tyskland reellt övertog kontrollen över D.
Efter 2:a världskriget sökte västmakterna
genomdriva nya bestämmelser om D :s
internationalisering, och sådana inrycktes också i
fredsavtalen 1947 med Bulgarien, Rumänien och
Ungern. Flodfarten på D. skulle vara fullt fri
för alla folk. Bestämmelserna hade tillkommit
mot ryskt motstånd, och på en konferens, som
hölls 1948 i Belgrad och vid vilken
Storbritannien, Frankrike, U.S.A., Jugoslavien, Rumänien,
Ukraina, Ungern, Ryssland, Tjeckoslovakien och
Bulgarien voro representerade, beslöts, att
kontrollen över skeppsfarten på D. skulle åvila en
enda Donaukommission med representanter för
de på konferensen företrädda stater, som ägde
strandrätt vid D. Representanterna för
västmakterna protesterade mot beslutet.
Litt.’. C. V. Suppan, ”Die D. und ihre
Schiff-fahrt” (1917); H. Hajnal, ”The Danube, its
historical, political and economic importance”
(1920); S. Szende, ”Maktspelet kring D.” (1938).
Donaueschingen [dånauäVinan], stad i s. ö.
Baden, vid Donaus källflod Brigach, ovanför
sammanflödet med Brege; 6,000 inv. Slott och
stort bibliotek med dyrbara handskrifter, mynt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
