Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Douglas, 3. Ludvig - Douglas, 4. Archibald - Douglas, skotsk ätt - I. Den äldre, direkta linjen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
919
Douglas
920
marskalk. Under i :a världskriget gynnade han
den tysk-vänliga aktivism, som gjorde sig
gällande i Sverige.
4) Wilhelm Archibald D., den föreg:s
son, greve, militär (f. 1883 W7), underlöjtnant
i Livreg:s dragoner 1901, löjtnant vid
Generalstaben 1913. Då finska frihetskriget utbröt 1918,
gick D. i finsk tjänst. Han återinträdde i
Generalstaben i aug. s. å., var ryttmästare vid
Livreg:s dragoner 1919—22, återinträdde därefter
i Generalstaben, där han blev major 1924. D.
blev överstelöjtnant vid Livreg. till häst 1928,
överste och chef för Norrlands dragonreg. 1930,
sekundchef för Livreg. till häst 1935,
generalmajor och militärbefälhavare för övre Norrlands
trupper 1937, arméinspektör 1942 samt
generallöjtnant och chef för armén 1944, från vilken
post han avgick 1948. D. har utövat militär
lärarverksamhet samt bl. a. varit ordf, i 1943 års
officersutbildningskommitté. D. har medarbetat i
”Finlands frihetskrig skildrat av deltagare” (8 bd,
1921—28) samt utg. ”Operationerna kring
Tammerfors 1918” (1925), ”Kriget i Finland 1918”
(1928) samt ”Jag blev officer” (1950).
Douglas [da’glas], berömd skotsk adelsätt.
Namnet härledes från gael. dubh glas (”svart
vatten”) och har upptagits efter stamslottet D.
Castle i Douglasdale (grevsk. Lanark). Släktens
äldste med säkerhet kände stamfar var W i
1-liam de Dufglas, nämnd i urkunder 1174
—1213. Ättens äldsta direkta linje (”linjen D.”)
utslocknade på manssidan 1488 med 9:e earlen av
D. Dess tre övriga huvudlinjer äro Angus,
M o r t o n (el. D a 1 k e i t h-linjen) och
Queensberry. Anguslinjen nådde 1633
markisvärdighet och 1703 titel hertig av D.; dess
huvudgren utslocknade 1761, och markistiteln
bibehölls då inom en sidogren. Denna har sedan
1698 skotsk hertigtitel av H a m i 11 o n och
sedan 1711 brittisk hertigtitel av Brandon
och fick 1864 bekräftelse på en äldre fransk
hertigtitel av Chåtellerault. Till
Morton-Dalkeith-linjen hörde grenen D. of Whittinghame;
den är utslocknad i Skottland men fortlever i
Sverige och Baden. Stamgodset övergick 1761 till
en systerson till den siste hertigen av D. och
vidare genom arv och gifte, när hans ätt 1857
utgick, till earlen av Home. Sedan 1875 äger
dennes ätt, D o u g 1 a s-H o m e, brittisk
pärs-värdighet (Lord D.) och innehar D. Castle.
Släkten D:s gods lågo på båda sidor om
eng-elsk-skotska gränsen, och den kom därför att
spela en ledande roll i gränsstriderna under senare
medeltiden och in på 1500-talet. Många
medlemmar av ätten innehade förtroendeposter som
”warden of the Marches” (gränsförsvarets
ledare och skotska kronans representant i
gränsområdet). Släkten deltog även oavlåtligt i
Skottlands inre strider, ofta i ledande ställning.
Den äldre linjen, som genom
giftermålsförbin-delser var befryndad med konungahuset (Stuart),
intog i regel en patriotisk hållning, men flera
medlemmar av Anguslinjen fördes genom
engelska förbindelser över landsförräderiets gränser.
I. Den äldre, direkta linjen. — William de
D., the hardy (”den djärve”), deltog i Wallaces
resning och dog i engelsk fångenskap 1298. Hans
son James D. (d. 1330), kallad ”den gode”,
var i unga år den bästa vapenbroder Robert
Bruce hade under frihetskriget mot
engelsmännen. Hans vapenbragder under dessa strider äro
frejdade i skotsk sägen och historia (bl. a. i
Walter Scotts ”Castles dangerous”). Robert
Bruce gav honom på dödsbädden sitt svärd och
gav honom i uppdrag att, till uppfyllande av
konungens korstågslöfte, föra dennes hjärta i strid
mot de otrogna (enligt en annan uppgift till
Heliga gravens kyrka). D. lämnade 1330
Skottland för att uppfylla sitt löfte och stupade s. å.
i strid mot morerna i Andalusien. Brodern A
r-c h i b a 1 d D. blev 1333 Skottlands regent och
stupade s. å. mot engelsmännen. Hans son W i
1-liam D., i:e earl av D. (d. 1384), förmedlade
1363 ett fördrag mellan skotske konungen David
Bruce och Edvard III av England om de båda
rikenas framtida förening men hyllade 1371 efter
Davids död som skotsk konung Robert II (Stuart)
mot villkor om giftermål (1373) mellan D:s son
och Roberts dotter Isabel. Sonen, James D.,
2:e earl av D., stupade 1388 i en ryktbar, i
ballader besjungen gränsstrid vid Otterburn mot
Henry Percy (”Hotspur”). Earlvärdigheten och
släktgodsen övergingo till hans faders kusin
Archibald D., the grim (”den fule”), 3:e
earl av D. (d. 1400), oäkta son till ”den gode” D.
Denne blev nu den mäktigaste mannen i
Skottland och lyckades 1390 vinna Robert HI:s dotter
Margareta till äkta åt sin son Archibald
D. Denne, 4:e earl av D. (d. 1424), blev 1402
starkt misstänkt för att ha anstiftat mordet på
sin svåger, tronarvingen David Stuart. D.
tillfångatogs s. å. i en gränsstrid av Henry Percy
(”Hotspur”), deltog kort därpå i dennes
misslyckade resning mot Henrik IV och satt 1403—
08 i engelsk fångenskap. 1423 förde han en
skotsk hjälptrupp till Karl VII av Frankrike
under dennes krig mot engelsmännen, upphöjdes
som lön därför till hertig av Touraine men
besegrades i grund 1424 av hertigen av Bedford
vid Verneuil och stupade själv i slaget. Hans
ständiga nederlag skaffade honom vedernamnet
the tyneman (”förloraren”). Dennes son
Archibald D., 5:e earl av D. (d. 1439), var liksom
fadern hertig av Touraine men lyckades aldrig
tillträda sitt franska hertigdöme. Hans unga
söner, William D., 6:e earl av D., och
David D., lockades svekfullt av Jakob II :s
förmyndare till hovet, anklagades för högförräderi
och avrättades 1440. Därpå skingrades den stora
komplexen av familj egods inom ätten, vilken
sedan aldrig helt återfick sin forna samlande makt.
Earlvärdigheten och en del av godsen tillföllo
den i mordkomplotten inblandade James D.,
the gross (”den tjocke”), 7:e earl av D. (d. 1443),
en yngre bror till 4:e earlen. Hans son
William D., 8:e earl av D. (d. 1452), kom i
konflikt med sin ungdomsvän Jakob II och blev
trots erhållet lejdebrev 1452 dräpt av konung
Jakob vid en ordväxling. Hans bror och arvtagare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
