Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Doumergue, Gaston - Doumic, René - Doumpalm - Do, ut des - Doux - Dowden, Edward - Dowding, Sir Hugh - Dove, 1. Heinrich Wilhelm - Dove, 2. Alfred - Dover - Dover patrol - Doves vindvridningslag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
925 Doumic—Doves
aug. 1914—mars 1917 först utrikesminister, sedan
kolonialminister under Viviani och Briand. Febr.
1923 blev D. senatens president och valdes 13 juni
1924 till Frankrikes president, varvid han med
515 röster mot 309 besegrade Painlevé, de
radikalas kandidat. Som president vann han allmän
uppskattning. Efter sin avgång 1931 var han
febr.—nov. 1934 chef för en nationell
samlings-ministär. När D. efter utrikesministern Barthous
mord i Marseille i okt. ombildade regeringen i
mera högerbetonad riktning, ökades oppositionen
från regeringens motståndare, och då
majoriteten av de socialradikala ministrarna i nov.
avgick, måste D., som uppgjort ett förslag att
stärka regeringschefens maktställning, avgå. —
Litt.: Biogr. av P. Lafue (1933).
Doumic [domi’k], René, fransk kritiker
(1860—1937). D. blev efter avslutade studier
gymnasielektor i Paris, medarbetade flitigt i
tid-skrifspressen och blev 1906 direktör för Reveu
des Deux Mondes. Han invaldes 1909 i Franska
akad., vars ständige sekr. han blev 1923. D.
var en konservativ och traditionalistisk kritiker
i Brunetières anda, ehuru han huvudsaki.
behandlat 1800-talets litteratur, särsk. dramat. Bland
hans många arbeten kunna nämnas ”Histoire de
la littérature franqaise” (1888), ”De Scribe å
Ibsen” (1893), ”Les jeunes” (1896), ”Etudes sur
la littérature franqaise” (1896—1909).
Doumpalm [döm-], se Dumpalm.
Do, ut des, lat., ”jag giver, för att du må
giva (något i gengäld)”, från romerska rätten
härrörande uttryck. — Med d o-u t-d e s-p o 1
i-t i k i nationalekonomiskt avseende menas en
tullpolitik, i vilken parterna vid traktatförhandlingar
framlägga vissa normaltariffer, på vilkas grund
de jämka med varandra. — Som
religionsveten-skaplig term betecknar D. uppfattningen att med
offer, böner o. dyl. kunna s. a. s. köpa el. byta
sig till gudens välvilja och bistånd.
Doux [do], fr., mild, söt; se Champagne.
Dowden [daudn], Edward, irländsk
litteraturhistoriker (1843—1913), blev 1867 prof, i
eng. litteraturhistoria vid Dublins univ. De mest
kända av D:s arbeten äro ”Shakespeare” (1875),
”Studies in literature” (1878), monogr. över
Shel-ley (2 bd, 1886), Browning (1904) och
Mon-taigne (1905). Hans ”Poems” utgåvos 1876.
Dowding [dau’düj], Sir Hugh Caswall,
baronet (1943), brittisk flygmilitär (f. 1882).
Han inträdde 1914 i brittiska flygvapnet, där han
sedan tjänstgjorde hela 1 :a världskriget; group
captain (överste) 1919, air commodore 1920,
flygmarskalk 1933. D. blev 1919 chef för
engelska jaktflyget och övrigt luftförsvar och vann
1940—41 i denna befattning, trots numerär
underlägsenhet, bl. a. genom mästerligt lett
försvar, segern över tyskarna i ”slaget” om
Storbritannien”.
Dove [då’fa]. 1) Heinrich Wilhelm
D., tysk fysiker och meteorolog (1803—79), prof,
i Berlin 1845—79, föreståndare för Preussisches
meteorologisches Inst. 1848—79. Han arbetade
outtröttligt på organisationen av den meteorolo-
vindvridningslag 926
giska forskningen.
Han vidgade
kunskapen om jordens
temperaturförhållanden
(iso termkartor, 1849),
ett led i hans arbeten
om väderlekens
operiodiska ändringar i de
tempererade zonerna,
vari kampen mellan
luftens polar- och
ekvatorialströmmar
var huvudtemat. 1827
formulerade D. sin
vindvridnings-
1 a g, enligt vilken vinden oftast vrider sig
med-sols. D. betecknades vid sin död som
världsme-teorologiens fader. D:s huvudverk äro
”Meteoro-logische Untersuchungen” (1837) och ”Das Gesetz
der Stürme” (1857, 4:e uppl. 1873).
2) Alfred D., den föreg:s son, historiker
och publicist (1844—1916), prof, i Breslau 1874,
i Bonn 1884, i Freiburg i. Br. 1897. Som
historiker var D. den klassiska liberalismens stora
gestalt. D:s verk belysa klart klyftan mellan
Bismarcks rike och den klassiska liberalismen.
Bland hans arbeten märkas: ”Alexander v.
Hum-boldt auf der Höhe seiner Jahre” (i K. Bruhns,
”Alexander v. Humboldt”, 2, 1872), ”Das
Zeit-alter Friedrichs des Grossen und Joseph II.”
(1883, ofullbordad), ”Luthers Bereutung für die
Neuzeit überhaupt” (1883), ”Ausgewählte
Schriftchen vornemlich historischen Inhalts”
(1898), ”Bismarcks Bedeutung für Jung und Alt”
(1899), ”Grossherzog Friedrich von Baden als
Landesherr und deutscher Fürst” (1902). D. var
bredvid Dilthey, Spränger och Meinecke en av
Tysklands största idéhistoriker. — Litt.: F.
Meinecke, ”Preussen und Deutschland im 19. und 20.
Jahrhundert” (1918).
Dover [dåu’va], stad på s. ö. kusten av
England vid Kanalen, grevsk. Kent; 40,000 inv. D.
ligger vid en liten inbuktning av kusten, där
floden Dours dalgång öppnar sig mellan höga
kritklippor. Historiskt intager D. en märklig
ställning som den främsta av Cinque ports (se
d. o.). Platsen har sedan äldsta tider betraktats
som en av nycklarna till det engelska inlandet.
I båda världskrigen var också staden en mycket
utsatt punkt, och i synnerhet under det andra
var den målet för talrika tyska flygräder samt
för art.-beskjutning. Vid slutet av 1941 hade
c:a 9,000 byggnader skadats. Bland de tre
skadade kyrkorna var den delvis mycket gamla S:t
Mary. D:s mest dominerande byggnad är den
vidsträckta borgen Dover Castle med fyrtorn från
romartiden (möjl. Storbritanniens äldsta
byggnad). Stora hamnutvidgningar gjordes 1897
—1900, då även örlogshamnen byggdes
(nedlagd 1919). Passagerartrafiken över Kanalen, på
Calais (38 km), Ostende och Dunkerque, är
synnerligen livlig. Staden är en omtyckt badort.
Dover patrol [dåu’va patråu’1], se Bacon,
Sir R. H. S.
Doves vindvridningslag, se Dove 1).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
