Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dråp - Dråsning, drösning - Drägg - Dräkt - Egypten - Grekiska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
45
Dråp—Dräkt
46
Dråp, uppsåtligt dödande av människa i
hastigt mod. D. behandlas i Strafflagen 14:3
och belägges enl. denna med straffarbete på
livstid el. 10 år, såvida icke synnerligen
förmildrande omständigheter föreligga, t. ex. att den
dräpte genom eget åtgörande, förolämpning o.
dyl. framkallat gärningen, i vilket fall straffet
kan nedsättas till straffarbete i 6 år. Har
däremot, som ofta, gärningsmannens uppsåt icke
varit att döda utan endast att utöva en större
el. mindre grad av misshandel, bedömes
gärningen som misshandel, varav döden följt, men går
ofta under benämningen d.
Dråsning, drösning, fröns och kärnors
avfallande före el. vid skörden.
Drägg, grums, bottensats, särsk. om jäst;
även bildligt: avskum, slödder.
Dräkt. Människan har ej anlagt kläder på
grund av blygsamhet utan av andra skäl.
Skamkänslan har utvecklat sig först sedan man blivit
van att bära vissa plagg. I varma länder saknas
klädedräkt alldeles hos många folk. I kalla
regioner har människan naturligtvis genom dräkt
sökt skydda sig mot kölden (eskimåer,
nordasiater). Som skydd mot taggar, insekter el. dyl.
ha anbragts vissa plagg, ss. sandaler, benskydd
o. dyl. Andra tjänstgöra som skydd mot regn
el. mot fiendens vapen. Viktigt är enligt de
primitivas uppfattning också att hölja sig för
att bättre motstå demoners anfall, varför hos
eljest oklädda folk vid vissa kritiska tillfällen de
närmast utsatta personerna väl insvepas och
skylas. Dräkten övergår ofta småningom till
smyckande höljen.
Som den äldsta d. torde den enkla manteln
av djurhud få betraktas. Denna bäres över
skuldrorna el. kring höfterna och förekommer
alltjämt hos primitiva stammar. Också högre
stående folk kläda sig i skinn, där detta är
nödvändigt på grund av klimatet, ss. hos arktiska
folk, el. där djurhudar äro det bästa till hands
varande materialet, ss. hos pampas- och
prä-rieindianer. Vanliga material för tillverkning av
klädesplagg äro hos andra folk gräs- el.
bast-flätning, barktyg och vävnader av bomull el.
ull. Den i Sydamerika vitt spridda ponchon
är ett vanligt tygstycke med hål i mitten, genom
vilket huvudet trädes. Regnkappor av gräs el.
blad användas av vissa melanesier och papua,
av palmblad i Mexico och Afrika. Verkligt
praktfulla voro fjädermantlarna från Hawaii.
Ländkläden — ofta rikt ornerade — och olika
slag av blygdbetäckningar av växlande material
och typ äro vanliga i tropiska länder. I fråga
om fotbeklädnad är sandalen, av skinn, trä, blad
el. gummi, vidast utbredd, men skor el. stövlar
av skinn förekomma också. Huvudet skyddas
ofta av en hatt el. mössa av flätverk, bast, blad,
vävnad el., när den är avsedd att tjäna som
hjälm, av andra motståndskraftiga material. Den
fullständigaste klädnaden finner man helt naturligt
hos de arktiska folken. Särsk. eskimåernas
utmärker sig för sin ändamålsenlighet. Många
nordamerikanska indianstammar hade också
fullständig beklädnad (livplagg och benkläder) av skinn.
Hos kulturfolken kunna de viktigaste
klädesplaggen, liksom hos naturfolken, återföras
till ett begränsat antal typer: skörtet el.
manteln, ett tygstycke av avlång form,
vilket på ett el. annat sätt lindas kring kroppen,
ponchon, skjortan och rocken, den
förra sluten, den senare öppen framtill.
Därtill komma byxorna, som i likhet med skj
ortan och rocken troligen utvecklats ur skörtet.
I Egypten buro männen i regel endast ett
höftkläde, kvinnorna ett rörformigt plagg, som
räckte från bröstet till smalbenen. Den senare
formen är urtypen för skjortan. Förnäma
personer, män och kvinnor, buro jämte el. i st. f.
dessa plagg ett större skört, en mantel, som
lindades två el. flera varv kring kroppen och även
täckte axlar, bröst och rygg. Stundom, särsk. i
senare tid, bars också en snäv el. vid skjorta.
Materialet för dessa plagg var linne el. bomull.
Sandaler förekommo, likaså huvudbonader, de
senare hos förnäma personer utstyrda med
olikartade diadem och värdighetstecken. Assyrer och
babylonier buro en snäv skjorta, ofta med
gördel; skörtet kvarlevde hos dem som en smal
mantel av tungt, praktfullt tyg, vilken bars av
de förnäma lindad flera varv kring kroppen.
Också där utbildades huvudbonaden som
värdighetstecken. De forna perserna buro snäva
långbyxor och däröver ett skjortformat plagg;
liknande dräkter nyttjades av andra folk i Främre
Asien.
Den grekiska
ett skört, ett
avlångt
tygstycke, som från
vänster lades
om kroppen och
sammanhölls av
en knut, ett
spänne, en nål
el. några styng
på högra axeln
el. på vänstra
axeln och under
högra armen. I
d:s urform var för båda könen
Dorisk peplos. T. v. i äldre, öppen
form, i mitten i senare, sluten
form. T. h. schema för vikningen
och sammanfästandet på axlarna.
klassisk tid förekom detta ålderdomliga plagg
som mansdräkt hos lantbefolkningen under
namnet chlaina el. chlamys (tämligen korta plagg, det
förra bestående av ett rektangulärt, det senare av
ett rundat
tygstycke) samt i den
do-riska kvinnodräkten såsom peplos,
ett plagg, som bars
med utvikt
överkant och nådde till
fotterna men
lämnade kroppens
högra sida obetäckt (se
fig.). Sammansydd
vid högra sidan,
blir peplos snarlik
den från orienten
införda
skjortlik-nande chiton; me-
Den rent grekiska dräktens
utveckling från öppen form t. v.,
till sluten chiton t. h. I mitten
nederst visas plagget utbrett.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
