Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Duchesne (Duchenius el. Quercetanus), André - Duchesne, Louis - Duchess - Duchessa - Duchesse - Duchessespetsar - Duchobortser - Ducis, Jean François - Ducking - Duclos, Jacques - Ducommun, Élie - Ducos, Pierre Roger - Ducrot, Auguste Alexandre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
79
Duchesne—Ducrot
80
Duchesne [dy/ä’n] (lat. Duchenius el.
Quercetanus), André, fransk historiker
(1584—1640). Beskyddad av Richelieu, blev han
kungi. geograf och historiograf. D. gjorde
enorma materialsamlingar och fick hedersnamnet
”franska historieskrivningens fader”. Förnämst
av D:s många verk är ”Historias Francorum
scriptores” (5 bd, 1636—49), liksom flera andra
fortsatt av sonen Fr an ? o i s D.
Duchesne [dy/ä’n], Louis Marie Olivier,
fransk katolsk kyrkohistoriker (1843—1922).
1878 blev han prof, i kyrkohistoria vid École
de théologie i Paris. D. koncentrerade snart sin
forskning kring påvedömets och kyrkans äldsta
historia och kult och utgav 1889 sin mest
berömda skrift, ”Origines du culte chrétien” (5:e
revid. uppl. 1920). För
att ostört få fullfölja
sin forskning flyttades
han 1895 till Rom som
direktör för École
franqaise. Han
fullbordade den viktiga
editionen av ”Liber
pontificalis” (1886—
92) och den
banbrytande undersökningen
av ”Fastes épiscopaux
de 1’ancienne Gaule”
(3 bd, 1893—1915).
Efter Leo XIH:s
död blevo ultra-
montanernas angrepp allt häftigare, emedan D.
”förstörde katolska kyrkans ärevördigaste
traditioner.” Då D. utan att bekymra sig härom
började utge det samlade resultatet av sina
forskningar i ”L’histoire ancienne de 1’Église” (ny
uppl. 3 bd, 1906—08), befanns detta verk
betänkligt närma sig det av Pius X 1907 fördömda
kätteriet modernismen; det uppfördes 1912 på
Index.
Duchess [da’t/is], eng., hertiginna.
Duchessa [dokä’sa], it., hertiginna.
Duchesse [dy/ä’s], fr., hertiginna.
Duchessespetsar [dy/ä’s-], moderna,
knypplade nederländska spetsar med blommönster.
Duchobortser [dokåbå’r-] (ry. duchobo’rtsi,
förnekare el. bekämpare av den Helige ande), en
av de äldsta och intressantaste bland de många
ryska sekterna. Dess äldsta historia är höljd i
dunkel. Sekten ”upptäcktes” av polisen omkr.
1750 men var då redan ett organiserat samfund
med förgreningar i flera provinser. —
Grundtanken i d:s lära är uppfattningen av gudomen som
världssjälen (de förneka Guds personlighet och
världens skapelse) och som ”andligen inneboende
i människosjälen”. Liksom kväkarna förkasta de
all yttring av våld, ss. krig, kroppsstraff o. s. v.,
och utmärka sig för arbetsamhet, enkelhet i
seder, hjälpsamhet och kärleksfullhet mot alla.
Ohyggliga äro de förföljelser och grymheter,
för vilka d. varit utsatta. Genom Leo Tolstojs
ingripande erhöllo vid senaste sekelskiftet omkr.
10,000 d. en tillflyktsort i Canada, där de
upprättade blomstrande kolonier.
Ducis [dysi’], Jean Franqois, fransk
författare (1733—1816). D. var den förste,
vilken sökt göra Shakespeare tillgänglig för fransk
teaterpublik. Han omarbetade schablonmässigt
Shakespeares tragedier efter den fransk-klassiska
estetikens krav, så att föga el. intet utom namn
och lokaliteter återstod av originalen.
Ducking [da’kig], se Boxning, sp. 668.
Duclos [dyklå’], Jacques, fransk politiker
(f. 1896), en av grundarna av det franska
kommunistpartiet. Han blev 1926 led. av
deputeradekammaren. 1944—46 var han vice talman i de
konsultativa och konstituerande
nationalförsam
lingarna. Han är sedan 1946 sekr. i
kommunistpartiet och ordf, i dess parlamentariska grupp.
Ducommun [dykåmö’], Élie, schweizisk
politiker och
författare (1833—1906). Han
var 1856—65 medl. av
Genèves och 1868—71
av Berns ”stora råd”.
Som ivrig
fredsvän organiserade D.
den på
fredskongressen i Rom 1891
beslutade Internationella
fredsbyrån i Bern,
redigerade dess organ
Correspondance
bimen-suelle och ledde
energiskt och offervilligt
dess verksamhet. För
sin kraftiga f redspropaganda fick han 1902
hälften av Nobels fredspris.
Ducos [dykå’], Pierre Roger, greve,
fransk revolution sman (1747—1816). Vid
revolutionens utbrott var D. advokat, blev 1792 medl.
av konventet, där han tillhörde ”Slätten” (la
plaine) och röstade för Ludvig XVI:s död.
Under direktoriet uppträdde han kraftigt mot
roja-listerna, blev efter 30 prairial (18 juni) 1799
själv medl. av direktoriet och efter statskuppen
18 brumaire s. å. konsul jämte Bonaparte och
Sieyès, av vilken senare han lät leda sig i
politiska frågor. Av Napoleon upphöjdes D. 1808
i grevligt stånd. Landsförvisades som
”konungamördare” 1816.
Ducrot [dykrå’], Auguste Alexandre,
fransk general (1817—82). Han blev
brigadgene-Yal 1858 och divisionsgeneral 1865. Som
divisionschef under Mac Mahon deltog han 1870 i
slaget vid Wörth. I Chålonsarmén var han
kårchef, övertog vid Sedan på Mac Mahons order
högsta befälet, då denne blev sårad, men fick
efter ett par timmar lämna befälet till Wimpffen.
D. blev fånge men lyckades snart rymma och fick
i Paris befälet över 2:a armén. Invald i
nationalförsamlingen i febr. 1871, bekämpade han
demokratien och kritiserade skarpt national
försvarsregeringen men utträdde 1872 och blev s. å.
kårchef. 1878 blev han avskedad från kårbefälet,
misstänkt för delaktighet i statskuppsplaner. D.
skrev bl. a. ”La journée de Sedan” (1871) och
”La défense de Paris” (4 bd, 1875—78). Litt.:
”La vie militaire du général D., d’après sa cor-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
