Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dunning - Dunois, Jean - Dunoyer, Charles - Dunoyer de Segonzac, André - Dunsany, Edward Plunkett - Duns Scotus, Johannes - Dunst - Dunstable - Dunstan, Den helige - Duntravsläktet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
111
Dunois—Duntravsläktet
112
André Dunoyer de Segonzac: Landskap, 1923.
farandet har fått sitt namn av sin amerikanske
konstruktör.
Dunois [dynæa’], Jean, greve av D. och
Longueville, vanl. kallad ”bastarden av Orléans”,
fransk härförare (1403—68). Han var naturlig son
till Ludvig av Orléans samt brorson till Karl VI
av Frankrike. D. försvarade 1428—29 Orléans,
till dess staden räddades av Jeanne d’Arc, och
stödde henne sedan trofast. Efter hennes död
fortsatte D. befrielsekampen mot engelsmännen,
erövrade 1436 Paris samt slutligen 1451 Bayonne
och Bordeaux.
Dunoyer [dynæaje’], Barthélemy Charles
fransk nationalekonom (1786—1862). Efter
julirevolutionen blev D. prefekt i dep. Somme och
1838 medl. av Conseil d’état men drog sig tillbaka
efter Napoleons statskupp 1851. Hans förnämsta
arbete är ”De la liberté du travail” (3 bd, 1845),
vari han hävdade den fria konkurrensen. Efter
D:s död utkom hans ”Le second empire et une
nouvelle restauration” (2 bd, 1865), som angrep
andra kejsardömet.
Dunoyer de Segonzac [dynæaje’ da [-soga-za’k],-] {+soga-
za’k],+} André, fransk målare och gravör (f.
1884), utgående från modernistgruppen Les
fau-ves. Han har i olja och akvarell givit motiv från
Ile-de-France och Provence samt även graverat
en följd landskap; dessutom har han illustrerat
ett antal bokverk.
Dunsany [dansä’ni], Edward John
More-ton Drax P 1 u n k e 11, Lord D., irländsk
dramatiker (f. 1878). D:s dramer och prosaverk äro
skrivna på ett färgrikt språk och ofta
synnerligen fantasifulla. I hans stora produktion
märkas ”The glittering gate” (1909), ”The gods of
the mountain” (1911), ”A night at an inn” (1916),
”Alexander and three small plays” (1925), ”The
curse of the wise woman” (1933), ”The
pronoun-cements of the grand Macaroni (If I were
dictator)” (1934), ”My Ireland” (1937), ”Plays
for earth and air” (s. å.), ”Patches of sunlight”
(1938), en självbiografi, ”Mirage waters” (s. å.),
dikter, ”The story of Mona Sheehy” (1939).
Duns Scotus, Johannes, filosof och
teolog (omkr. 1266—1308), till börden sannolikt
engelsman. D., som var franciskanmunk,
tjänst
gjorde med stor framgång som lärare vid univ.
i Oxford. Han dog i Köln, dit han sänts bl. a.
för att medverka vid grundandet av ett univ.
D. var en ytterst skarpsinnig tänkare. Hans analys
var inträngande, och ej utan skäl erhöll han
namnet ”doctor subtilis”. I sitt system vänder
sig D. särskilt emot Tomas från Aquino. För
Tomas är den fullkomliga kunskapen det högsta,
och teologien blir därför, som den högsta
vetenskapen, spekulation. Också enl. D. är teologien
den högsta vetenskapen, men dess högsta
ändamål är något praktiskt, näml, själens frälsning.
Frälsningen är något individuellt och icke ett
verk av nödvändigheten utan av friheten. Den
kan därför icke behandlas av filosofien, ty denna
är en vetenskap om det allmänna. Tron, på
vilken teologien vilar, är icke en spekulation, en
förståndsakt, utan en viljeakt. D. drar en
konsekvens ur detta betraktelsesätt, då han sätter
viljan högre än förståndet. Viljan är enl. D. fri.
Detta gäller även Guds vilja. Att något är ont
beror enl. D. därpå, att Gud bestämt det som
ont. Guds vilja är endast bunden av
motsägelselagen, d. v. s. det, som Gud väljer, måste vara
motsägelsefritt. Med D:s lära om viljan som det
högsta sammanhänger ock hans förklaring, att
en del teorier, som man förut trott sig kunna
bevisa med intellektet, icke kunna vara föremål
för bevis. — D:s förnämsta verk är ”Opus
Oxoniense”, fullbordat 1305—06, en kommentar
till Petrus Lombardus’ ”Sententiarum libri
quat-tuor”. En kritisk ed. av D:s ”Opera omnia” har
börjat utkomma, 1—2 (1950). — Litt.: R.
See-berg, ”Die Theologie des Duns Scotus” (1900);
C. R. S. Harris, ”D.” (2 bd, 1927).
Dunst, ett slags mycket fina fågelhagel.
Dunstable [da’nstabl], gammal stad i
Bed-fordshire, s. England, n. v. om London; 9,000
inv. D. är känt som centrum för segelflygsporten
kring Chiltern Hills. I närheten den bekanta
Whipsnades zoologiska park (250 har).
Dunstan [da’nstan], Den helige, engelsk
kyrkopolitiker (909—988), ärkebiskop av
Canterbury 959. Han påbörjade en omfattande
reformation av klosterlivet efter
Benedikts av Nursia regel. Æp
Han stödde det politiska
en-hetsverk, som fortsattes av
Alfred den stores
efterträ-dare, men hävdade även
kyrkans sj älvständighet
gentemot såväl kungamak- Ca}
ten som Rom. Festdag 19/s.
— Litt.: J. A. Robinson, (SFn
”The times of Saint D.”
(1923)-
Duntravsläktet,
Epilo’bi-um, artrikt, nästan
kosmo-politiskt växtsläkte av fam.
Oenotheraceae, omfattande
örter med långa, smala, VM
fyrkantiga fröhus och små, \j
långhåriga frön. 17 arter,
därav flera allmänna, i Sve- Epilobium
rige. Mest känd är E. an- angustifolium.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
