Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Durskala - Durtain, Luc (eg. André Nepveu) - Durtonart - Durtreklang - Duruy, Victor - Dury, John - Durych, Jaroslav - Dus - Dušan, Stefan - Dusart el. Dieussart, Jean Baptiste - Dusch - Duse, Eleonora
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
131
Durskala—Duse
132
Durskala, den diatoniska skala, vari de halva
tonstegen ha sin plats mellan 3:e och 4:e samt
7:e och 8:e tonerna, t. ex. c d e f g a h c.
Durtain [dyrtä’], Luc (eg. André
Nep-veu), fransk författare (f. 1881). Han slöt sig
till G. Duhamel och hans unanimistiska krets. D.
har varit en outtröttlig resenär, som hämtat sitt
stoff från alla världsdelar. Han har bl. a.
skrivit ”L’étape nécessaire” (1913), ”Baltique” (1928)
och Rysslandsstudien ”L’autre Europé” (s. å.).
I serien ”Conquétes du monde” ingå bl. a. ”Ma
Kimbell” (1925), Amerikastudierna
”Quaran-tième étage” (1927) och ”Hollywood dépassé”
(1928), vidare ”Dieux blancs, hommes jaunes”
(1930), ”Captain O. K.” (1931), ”Vers la ville
kilomètre 3” (1933) samt ”Frank et Marjorie”
(1934). Bland hans senare arbeten märkas ”La
guerre n’existe pas ...” (1939), ”Calendrier
per-pétuel pour les grands et les petits” (1940),
”Corps féminin” (1941), ”Histoires fantastiques
pour les jeunes et les vieux” (1942) och ”Les
secrets du rève” (1944). Jfr Y. Chatelain, ”L.
D. et son æuvre” (1933).
Durtonart, se Tonart.
Durtreklang, se Treklang.
Duruy [dyryi’], Victor, fransk historiker
och statsman (1811—94). D. vann som
historielärare vid Collège Henri IV (1833—61) stort
anseende. Han blev 1862 generalinspektör över
läroverken samt prof, vid École polytechnique.
Han var 1863—69 undervisningsminister och
vidtog som sådan många åtgärder för den
allmänna bildningens och särsk. elementar- och
specialundervisningens främjande. Bl. a.
organiserades flickskolorna trots prästerskapets
motstånd. Hans förslag om kostnadsfri och
obligatorisk folkundervisning strandade däremot på
det starka motståndet från det klerikala partiet.
D. utnämndes 1869 av Napoleon III till
senator men lämnade politiken efter kejsardömets
fall. Bland D:s arbeten märkas främst ”Histoire
des romains” (7 bd, 1879—85) och ”Histoire
des grecs” (3 bd, 1887—89); av hans hist.
handböcker må nämnas ”Histoire de France” (2 bd,
1852) och ”Histoire des temps mödernes” (1863).
Monogr. av E. Lavisse (1895).
Dury [djö’ri], John, se Duræus.
Durych [do’rik], Jaros la v, tjeckisk
författare (f. 1886), fältläkare i Olomouc. D., som
tillhör den tjeckiska s. k. moderna katolska
litteraturriktningen, är synnerligen mångfrestande
och har bl. a. skrivit ballader, ss. ”Panenky”
(Jungfrur; 1923), Wallensteintrilogierna
”Blou-dèni” (Förvillelser; 1929; ty. övers., ”Friedland”,
1933; eng. övers., ”The descent of the idol”,
1935) och ”Rekviem” (1930; ty. övers., ”Die
Karthause von Walditz”, 1934), som anses vara
den tjeckiska historiska skildringens höjdpunkt,
essäer, självbiografien ”Vzpominky z mlådi”
(Ungdomsminnen; 1928) samt den skönlitterära
monogr. ”Ot Brezina” (1918).
Dus, i tärningsspel: tvåa.
Dusan [do’/an], Stefan, serbisk härskare
(omkr. 1308—55). Han blev konung 1331 efter
ett uppror mot fadern, Stefan Uros III, vilken
dödades. Linder upprepade krig mot Ungern och
grekiska kejsardömet lyckades D. fördubbla sitt
rikes omfång; han underlade sig bl. a. Albanien
och större delen av Makedonien, Epirus och
Tes-salien. D. gjorde den serbiske ärkebiskopen till
patriark och kröntes påskdagen 1346 av denne
till ”tsar över serber och greker”. D:s planer
att erövra Konstantinopel och hejda osmanernas
infall i Europa omintetgjordes av hans död (20
dec. 1355), varpå hans rike snart sönderföll.
Dusart [dyzä’r] el. Dieussart [djösä’r],
Jean Baptist e, flamsk-svensk skulptör,
verksam i Sverige på 1660-talet. Han
medverkade vid Riddarhusets dekorering och utförde
bl. a. takstatyerna ”Freden” och ”Kriget”. Han
utförde även skulpturarbeten för Delagardieska
palatset och Jakobsdal.
Dusch (fr. douche, it. doccia, av lat. du’ctus,
ledning), ett slags vattenbad, som består däri,
att vattnet i strålform träffar den badandes
kropp. D. kan i fråga om applicering indelas
i h e 1 d u s c h, omfattande hela kroppen, och
lokaldusch, omfattande endast någon del av
denna. Helduschen gives så, att den antingen
faller uppifrån och vattnet sålunda flyter över hela
kroppen (vanlig d.), eller så, att den träffar
kroppen i form av mer el. mindre fina strålar
från alla sidor (c i r k e 1 d u s c h). Den kan
komma från ett rör med mer el. mindre grov
mynning (s t r å 1 d u s c h) el. från ett rör, som
slutar med en upp- och nedvänd tratt med en
mängd fina hål (regndusch). Denna kan
falla från större el. mindre höjd; en måttlig höjd
är 3—6 m. D:s temperatur kan växla
från varm till källkall, alltefter den effekt man
avser. Temp. kan vara konstant el. fallande
(från 36° till 8°X Den kan också växla hastigt
mellan mycket höga och mycket låga temp.
(skotsk d.). Den kan träffa kroppen under
mycket växlande tryck, från den enkla, nästan
tryckfria begjutningen ända upp till ett tryck
av 3—6 atm. och därutöver. I privata badrum
har på senare tid införts s. k. h a n d d u s c h,
där strilen är rörlig och av den badande själv
med handen kan manövreras. En speciell form,
som nyttjas vid vissa badorter, är ångdusch.
I st. f. vatten använder man härvid från
kondensvatten befriad vattenånga. — Det gäller att
välja med urskillning, om man skall uppnå en
god verkan; det är bättre att nöja sig med en
mild el. medelstark duschform än att tillgripa
den starkaste, såvida ej särskilda skäl föreligga.
Duse [do’se], Eleonora, italiensk
skådespelerska (1859—1924). D. var dotter till ett
fattigt resande skådespelarpar och uppträdde
tidigt i barnroller, tillhörde sedan olika sällskap,
väckte uppmärksamhet och vann sin första stora
framgång 1879 som Prinsessan av Bagdad
(Dumas d. y.), fullföljde den vid Cesare Rossis
sällskap med bl. a. Frou-Frou och Kameliadamen,
spelade under allmän hänförelse f. ggn i Rom
1883 och reste sedan med eget sällskap i Italien.
Sin första europeiska turné företog D. 1891
och sin första amerikanska 1893. Sverige
besökte hon två gånger, 1895 och 1906. Hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
