Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Döbeln, 1. Johan Jacob von - Döbeln, 2. Georg Carl von - Döblin, Alfred - Död
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
185
Döblin—Död
186
driven till Göteborg. Där utövade han någon
tid medicinsk praktik, blev provinsialläkare
1697 i Bohus län och 1699 i Skåne samt 1710
med. prof, vid Lunds univ. Han adlades 1717.
Bland D:s skrifter må nämnas ”Beskrifning om
Ramlösa” (1708) och ”Historia academiæ
Lun-densis” (1740—42). D. upptäckte och undersökte
Ramlösa hälsobrunn, som 1707 öppnades för
allmänheten.
2) Georg Carl von D., den föreg:s
sonsons son, friherre, militär (1758—1820). Han
var född på Stora Torpa i Västergötland, blev
tidigt faderlös och ingick vid
amiralitetskadett-kåren i Karlskrona. Efter avlagd officersexamen
undergick han emellertid även juridisk examen
och tj änstgj orde
under två år hos
häradshövdingar. Vid 20 års
ålder blev han
sekundadjutant vid
Sprengt-portens värvade
regemente i Skåne och
fänrik i armén. 1780
reste D. till Frankrike
och gick i tjänst vid
ett regemente, som
1782 avgick till
Ost-indien. Där deltog
han i fransmännens
strider mot
engelsmännen och
beford
rades till kapten. Även efter freden (1783)
stannade han i fransk tjänst, till dess Gustav
III :s krig mot Ryssland utbrutit (1788); i detta
deltog han som kapten vid Savolaks’ lätta
infanteriregemente. I striden vid Porrasalmi (13 juni
1789) sårades han i pannan; från denna tid bar
han sitt berömda svarta ”band om pannan”.
Under den följande fredstiden avancerade D.
till överste (1805). Då finska kriget 1808
utbrutit, tjänstgjorde han med utmärkelse
alltifrån början och blev (april s. å.) chef för 2:a
brigaden, dit bl. a. Björneborgs regemente hörde.
Särskilt utmärkte han sig i striderna vid
Siika-joki, Nykarleby, Lappo, där han dock förlorade
kontrollen över sina trupper, och Kauhajoki.
Efter den sistnämnda striden (10 aug.) insjuknade
han men lämnade sin sjukbädd i Vasa för att
genom den segerrika fäktningen vid Juutas (13
sept.) öppna en återtågsväg för den finska armén;
en vecka senare låg han åter på sjuklägret.
(Runeberg har besjungit denna strid i ”Döbeln
vid Jutas”).
I okt. 1808 utnämndes D. till generalmajor
och befälhavare på Åland, vars vice
landshövding han även blev; på grund av sjukdom kunde
han dock ej tillträda detta befäl förrän i febr.
1809. Han försvarade sedan Åland mot ryssarna;
det lyckades honom ej att hålla ögruppen, men
svenska armén räddades över isen till
Grissle-hamn i Roslagen. Efter statskuppen, som han
ogillade, sände man D. till krigsskådeplatsen i
Norrland som chef för norra arméns 2:a
fördelning. Han kämpade där omväxlande mot
ryssarna i Västerbotten och norrmännen, som
infallit i Jämtland. Då freden slutits med
Ryssland och D. därför hemförlovade de finska
trupperna, höll han i Umeå 8 okt. ett berömt
avskedstal till dem.
Karl Johans val till tronföljare hälsades av
D. med glädje. D. blev 1812 chef för Norra
skånska infanteriregementet och 1813
generallöjtnant. Under kriget i Tyskland (s. å.) råkade
han i onåd hos Karl Johan och dömdes t. o. m.
för insubordinationsbrott till döden (1 juni s. å.).
Han hade nämligen mot kronprinsens order i maj
låtit en svensk styrka undsätta Hamburg, som
hotades av fransmännen. Straffet ändrades i
nådeväg av Karl Johan 9 juni till ett års
fängelse, och efter ett halvårs vistelse på Vaxholms
fästning fick D. resten av straffet alldeles
efterskänkt (21 dec.). 1816 blev D. ordf, i
Krigs-hovrätten.
D. anses som en av de dugligaste av de svenska
befälhavarna under kriget 1808—09. Till
karaktären var han öppen och rättfram men
betydligt hetlevrad. — Litt.: E. G. von Döbeln,
”Anteckningar om och af general von D.” 1856—
78); S. M. Waller, ”G. C. v. D.” (1947).
Dö’blin, Alfred, tysk-judisk författare (f.
1878), läkare. Han har utvecklat en rik
författarverksamhet fr. o. m. debuten 1913. ”Die
drei Sprünge des Wang-lun” (1915) förkunnade
i en brokig kinesisk inramning Taos milda,
passiva lära. ”Wallenstein” (2 bd, 1920) klädde
1 :a världskrigets hemska erfarenheter i
1600-talsdräkt, ”Berge, Meere und Giganten” (1924)
var en framtidsroman om nästa årtusendes
människor. D:s märkligaste verk är ”Berlin
Alex-anderplatz” (1929; sv. övers. 1934), historien
om en enkel, godmodig arbetare, som råkar i
olycka och blir en brottsling. Med en originell
framställningsform lyckas D.. där ge en
helhetsbild av storstadens liv. Vidare kunna nämnas
romanerna ”Der schwarze Vorhang” (1919) och
”Blaubart und miss Ilsebill” (1924), ett epos,
”Manas” (1927), dramat ”Die Ehe” (1930),
”Rei-se in Polen” (1924) och ”Jüdische Erneuerung”
(Å933)- D- lämnade Tyskland, när
nationalsocialisterna i början av 1930-talet övertogo makten.
Han uppehöll sig först i Holland, där han bl. a.
utgav romanerna ”Babylonische Wanderung”
(I934)> ”Pardon wird nicht gegeben” (1935),
”Die Fahrt ins Land ohne Tod” (1937) och ”Der
blaue Tiger” (1938), som har motiv från
Sydamerikas historia. Det judiska problemet
behandlades i boken ”Flucht und Sammlung des
Juden-volkes” (1935). Efter ett kortare uppehåll i
Palestina överflyttade D. till U.S.A., där han utg.
”Living thoughts of Confucius” (1940) och
”Bürger und Soldaten” (1941). 1946 återvände
D. till Västtyskland.
Död. 1) (Fysiol.) Det definitiva upphörandet
av de för livet karakteristiska processerna, i
främsta rummet ämnesomsättningen. De enskilda
cellerna föra till en viss grad ett självständigt
liv. Några, ss. blodkropparna och cellerna i
huden, ha en jämförelsevis kort livslängd och
ersättas ständigt av nya. I andra vävnader, ss.
nervsystemet, har man ej funnit några tecken till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
