Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Edvard II (engelsk konung) - Edvard III (engelsk konung) - Edvard IV (engelsk konung) - Edvard V (engelsk konung) - Edvard VI (engelsk konung) - Edvard VII (Albert Edward, engelsk konung)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
275
Edvard
276
Bruce och måste erkänna denne som konung av
Skottland. Till slut utbröt (1326) en stor
resning under ledning av själva drottningen, Filip
IV :s dotter Isabella av Frankrike. E. måste
1327 abdikera och mördades 21 sept. s. å.
3) Edvard III (1312—77), son till
Edvard II, konung från 1327. Stod under
för-mynderskap av sin mor och hennes älskare
Roger Mortimer till 1330, då han, hunnen till
myndig ålder, lät fängsla och avrätta Mortimer samt
förvisade sin mor till
ett slott i Norfolk.
E. återupprättade
genom segern vid
Hali-don Hill (19 juli
1333) för en tid
Englands övervälde i
Skottland men blev
sedan helt upptagen av
krig med Frankrike.
Den kapetingiska ätten
hade 1328 dött ut, och
då E. i egenskap av
Filip IV :s dotterson
gjorde anspråk på
franska tronen, bröt
kriget ut 1337, det s. k. ”hundraårskriget”.
E. segrade 1340 i sjöslaget vid Sluis, 1346 vid
Crécy samt erövrade 1347 Calais. Hans son
Edvard, Svarte prinsen, slog fransmännen vid
Poi-tiers 1356 och tog deras kung (Johan) till fånga.
Genom freden i Brétigny 1360 fick E. stora
franska besittningar men måste avsäga sig alla
arvsanspråk på Frankrikes krona. Då kriget
1369 åter började, förlorade han dock dessa
besittningar utom fem städer, däribland Calais
och Bordeaux. Under E:s sista år kämpade
två partier om makten i England, det ena
hög-aristokratiskt under E:s fjärde son, John av
Gaunt, det andra mera folkligt under hans äldste
son, Edvard. Han hade 1328 blivit förmäld
med Filippa av Hainaut, blev änkling 1369
och behärskades sina sista år av sin
vinnings-lystna älskarinna Alice Perrers. E. var en
glänsande riddare men saknade statsklokhet. —
Litt.: Mackinnon, ”History of E. III” (1900).
4) Edvard IV (1442—83; reg. 1461—70
och 1471—83), son till hertig Rikard av York,
vilken 1460 erkänts som tronarvinge men i dec.
s. å. stupat vid Wakefield mot Lancasterpartiet.
E. besegrade detta 1461, utropades s. å. till
konung och befäste sin tron genom segern vid
Towton 29 mars s. å. över Henrik VI :s
drottning, Margareta. Henrik VI insattes som fånge
i Towern, men E:s ställning blev snart åter
farlig till följd av hans högadliga anhängares
missnöje över hans giftermål (1464) med den
lågättade Elisabet Woodville. Den mäktige
earlen av Warwick gjorde 1469 uppror. E. togs
till fånga men lössläpptes snart och tvang
Warwick att fly till Frankrike. Då denne där
försonats med drottning Margareta och bägge 1470
med en stor här landstego i England, måste E.
fly till Nederländerna, där han fick hjälp av
sin svåger hertigen av Burgund. Till England
återvände han 1471, mottogs med jubel i London,
tillfångatog den av Warwick på tronen
återupp-satte Henrik VI samt segrade vid Barnet och
vid Tewkesbury. Henrik VI dog 21 maj s. å.
i Towern, trol. avlivad på E:s befallning. E.,
som stödde sig på lågadeln och borgerskapet, var
mycket populär men motarbetades av högadeln.
— Litt.: Cora L. Scofield, ”The life and reign
of Edward IV” (2 bd, 1923).
5) Edvard V (1470—83), äldste son till
Edvard IV. Han utropades efter faderns död
1483 till konung, men farbrodern, hertig Rikard
av Gloucester, vilken som ”protektor” övertagit
styrelsen, lät parlamentet förklara Edvard IV :s
äktenskap olagligt och i kraft därav underkänna
E:s tronföljdsrätt, varpå han själv kröntes till
konung. Han insatte E. och dennes broder Rikard
i Towern och lät, då ett uppror till E:s förmån
utbröt, avrätta dem.
6) Edvard VI (1537—53), son till Henrik
VIII och Jane Seymour, konung 1547. Under
E:s minderårighet fördes regeringen av hertigen
av Somerset, vilken dock redan hösten 1549
störtades och efterträddes av hertigen av
Northum-berland, som fick oinskränkt inflytande över
den sjuklige E. Av Northumberland förmåddes
konungen juni 1553 att till efterträderska utse
Henrik VIII:s systerdotters dotter Jane Grey,
som var gift med Northumberlands äldste son.
Kort därpå, 6 juli, avled E. Under hans
regeringstid genomfördes den protestantiska
kyrkoreformationen i England. Själv var E. en
bråd-mogen religiös entusiast.
7) Edvard VII (Albert Edward),
konung av Storbritannien och Irland, kejsare
av Indien (1841 ®/n—1910 V5). Var äldste son
till drottning Viktoria och prins Albert av
Sach-sen-Koburg och Gotha samt bar till sin
tron-bestigning (1901) titeln prins av W a 1 e s. Under
sin fars personliga
uppsikt fick han en
omsorgsfull,
pedantiskt systematisk
uppfostran. Han företog
som yngling
vidsträckta resor, bl. a. till
Ca-nada och U.S.A. 1860.
E. förmäldes 1863 med
Alexandra av
Danmark, dotter till
konung Kristian IX.
Tronfölj arparet, som
mest residerade på
slottet Sandringham (i
London i Marlborough
House), fick genast i stor utsträckning övertaga
de kungliga representationsplikterna, enär
drottning Viktoria efter sin gemåls död (1861)
till-bragte många år i enslig tillbakadragenhet. Hon
betog emellertid envist i det längsta tronföljaren
alla tillfällen till politiskt samarbete, och det
dröjde länge, innan han, efter flera fruktlösa försök,
lyckades åt sig utverka regelbunden tillgång till
diplomatiska depescher och referat av
kabi-nettsförhandlingar. Hans nöjesälskande
tempera
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
