Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Eggby - Egge, Lars - Egge, Peter - Eggegrund - Eggen, Arne - Eggenberg, Hans Ulrich - Egger-Lienz, Albin - Eggert, Hermann - Eggert, Joachim Nicolo - Eggertz, Victor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
297
Egge—Eggertz
298
minnessten 1939. Kyrkan har skepp och torn
från medeltiden. Ingår i Värnhems, Istrums, E.,
Öglunda och Norra Lundby pastorat i Skara
stift, Billings kontrakt; tillhör storkommunen
Valle.
Egge, Lars Hjalmar Bernhard, operettenor,
teaterchef (f. 1894 W9), har sedan 1915 varit
engagerad i Stockholm (Intima teatern, Oscars-,
Vasateatern),
Göteborg (Stora teatern),
Malmö
(Hippodrom-teatern) och Åbo,
dessutom gästspelat i den
svenska landsorten,
Norge, Danmark och
Finland. 1932—35 var
han teaterledare och
regissör vid
Oscarsteatern i Stockholm,
1935—40 ledare för
Folkparkernas operett
samt 1938—48 chef för
Stora teatern i
Göteborg. E. har återgivit
huvudpartiet i en rad operetter. G. m. 1)
skådespelerskan Sonja Looft, 2) operettsångerskan
Maja Cassel, 3) operasångerskan Isa Quensel.
Egge, Peter Andreas, norsk författare (f.
1869), arbetarson från Trondheim. Han utmärkte
sig först som humorfull skildrare av allmogeliv
i Tröndelagen och har sedan även uppträtt som
en samvetsgrann, iakttagelsestark roman- och
skådespelsförfattare. Han debuterade 1891; med
”Folkelivsskildringer” (1894), ”Nordfra” (1895)
och ”Tröndere” (1898) gjorde han en värdefull
insats. Genom konstnärs- och karaktärsromanen
”Gammelholm” (1899), äktenskapsskildringarna
”Mainætter” (1902) och ”Hjertet” (1907), den
stora bygderomanen ”Inde i fjordene” (1920)
m. fl. har han berett
sig ett ansett rum
bland de
vederhäftigaste norska
samtids-tecknarna. Bland hans
senare romaner må
nämnas ”Den hellige
sjö” (1922), ”Jægtvig
og hans Gud” (1923)
och ”Hansine Solstad”
(1925; sv. övers.
1926), en intensiv
kvinnostudie, en av
höjdpunkterna i E:s
produktion”, ”Hos
Vincent Höst” (1926),
”Drömmen” (1927), ”Han og hans dötre” (1928;
sv. övers. 1931), ”Våre gjerninger” (1929),
”Gjester” (1931), ”Vi uskyldige” (1932), ”Oprörere”
(1934), ”De unge har rett” (1935), ”Söstre og
synderinner” (1936), ”Den sommeren” (1938),
”Fortid” (1939) och ”Mennesket Ada Graner”
(1945), en kommunistisk överklasskvinnas
tragedi. Vid sidan av sina romaner har E. flitigt
framträtt som dramatisk förf. Han började med en
del komedier, präglade av älskvärd humor, ss.
”Faddergaven” (1897), ”Jacob og Kristoffer”
(1900), ”Kjærlighet og venskap” (1905) och
”Komedier” (1906), och skrev sedan en rad
allvarliga skådespel, ss. ”Idyllen” (1910), ”Felen”
(1912), ”Brist” (1914), ”Narren” (1917), ”De
svære valg” (1924) och ”Mands ære” (1937);
lustspelskaraktär ha ”Wilhelmines byraa” (1915),
”Indian summer” (1929) och ”Det er moro å
leve” (1933). E. utgav 1948 ”Minner fra barndom
og ungdom”. ”Samlede folkelivskildringer”
ut-kommo i 2 bd 1909.
Eggegrund, fyrplats med mistsignalstation och
radiofyr på skäret E. i Gävlebukten, 12 km n. ö.
om Skutskär.
Eggen, Arne, norsk tonsättare (f. 1881),
studerade vid konservatorierna i Oslo och
Leipzig, organist i Bærum. Bland E:s kompositioner
må nämnas romanser, körverk (kantaten
”Mjö-sen”, ”Olavs-oratorium”), orgelverk, musik till
Hulda Garborgs sagospel ”Liti Kirsti”, en
symfoni samt operan ”Olav Liljekrans” (uppf. på
Nationaltheatret 1940). Han har även insamlat
och arrangerat norska folkvisor.
E’ggenberg [-bärk], Hans Ulrich, furste
von E., österrikisk statsman (1568—1634). Han
blev 1597 munskänk hos ärkehertig Ferdinand
(sedermera kejsar Ferdinand II), vann dennes gunst
och övergick till katolicismen. E. blev 1615
överhovmästare hos ärkehertig Ferdinand och
ståthållare över Inre Österrike, ivrade 1619 för
Fer-dinands val till kejsare och belönades 1622 med
stora besittningar i Böhmen. Han blev 1623
riksfurste och 1625 hertig av Krumau. E. ville göra
den kejserliga politiken oberoende av Spanien
och ligan samt understödde därför från 1625
Wallensteins planer på att upprätta en
självständig kejserlig här. Efter Wallensteins fall 1634
drog sig E. tillbaka från hovet.
Egger-Lienz [-lints], Albin, österrikisk
målare (1868—1926). Han föddes i Tyrolen,
studerade i München och blev 1921 professor vid
konstakad. i Wien. Efter att ha påverkats av
Defregger, Millet och C. Meunier övergick han
till ett dekorativt förenklat framställningssätt,
t. ex. i väggmålningen ”Nibelungamas intåg” i
rådhuset i Wien.
Eggert, H e r m a n n, tysk arkitekt (1844—
1920). Bland hans verk märkas universitetet i
Strassburg, centralbangården i Frankfurt a. M.
(1889) samt rådhuset i Hannover.
Eggert, Joachim Nicolo, tonsättare
(1779—1813), av tysk härkomst. Han kom 1803
till Stockholm, där han inträdde i hovkapellet
som violinist och snart blev en mycket anlitad
kompositör vid hovet. 1808—11 var han
hovkapellmästare. E. införde Beethoven på hovkapellets
orkesterkonserter och var den förste, som ledde
en Mozartopera (”Trollflöjten” 1812). Av hans
kompositioner, utmärkta av klassisk, ren stil, må
nämnas musiken till dramat ”Mohrerne 1
Spanien” (1809), kammarmusik, 5 symfonier och
solosånger.
Eggertz, Victor, metallurg (1817—89).
Han avlade 1845 bergsexamen i Uppsala samt
var 1853—69 föreståndare och prof, vid Falu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
