Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Egypten - Fornreligion och det forntida E:s historia - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
315
Egypten
316
men, som senare fortlevde i det historiska E:s
provinser. Mot slutet av perioden funnos två
stora välden, Nordens rike, som omfattade
deltat, och Söderns rike, som omfattade
det övriga E. Tvådelningen upphörde, när c:a
3200 f. Kr. en furste av övre E., M e n e s el.
N a r m e r, erövrade Nedre E. och grundade
E:s första historiska dynasti.
Historia. För E:s historiska tid fram till
Alexander den store användes traditionellt den
indelning i 30 dynastier, som skapades av
prästen Manet ho, vilken c:a 300 f. Kr. på
grekiska sammanfattade E:s äldre historia. För
överskådlighetens skull brukar man därjämte
sammanföra dynastierna till längre avsnitt,
varvid man för perioder av kulturell blomstring och
yttre expansion traditionellt använder
benämningen ”riken”.
De två första dynastierna (c:a 3200—2740
f. Kr.) residerade i Tinis vid Abydos i övre E.
Om deras tid är icke mycket bekant, men
enhetsverket konsoliderades, och redan nu
behärskade E. de viktiga kopparbergverken på Sinai
och hade handelsförbindelser med Syrien.
Omkr. 2740 f. Kr. bestegs tronen av D j 0 s e r
(Zoser), som förläde residenset till Memfis vid
nuv. Kairo och grundade den 3:e dynastien (c:a
2740—2684 f. Kr.). Med denne furste, under vars
regering den ledande rollen spelades av hans
förste minister, den geniale Imhotep, inledes
gamla riket (3:e—6:e dynastierna, c:a 2740
—2270 f. Kr.), en period av lysande utveckling,
som nästan med ens förde den egyptiska
kulturen till sedan icke överträffade höjder. Landet
styrdes av en enväldig monark, vilken vid
periodens början betraktades som en inkarnation av
riksguden Horus, från 5:e dynastien däremot
som köttslig son till solguden Ra. Faraos
närmaste man var vesiren, som under sig hade ett
antal höga riksämbetsmän samt en oöverskådlig
skara lägre tjänstemän. Provinserna styrdes
av guvernörer, som voro kungl. förtroendemän.
Alla medborgare uppfattades som statens tjänare,
men två samhällsklasser kunna urskiljas, adeln,
som rekryterade ämbetsmän och präster, samt
folkets stora massa, som närmast hade
karaktären av statens livegna. Ett fritt
köpmannastånd började också växa fram. Förvaltningen
var väl organiserad och sköttes av avlönade
ämbetsmän. — Under den mäktiga 4:e
dynastien (c:a 2684—2560 f. Kr.) uppnådde Gamla
riket sin högsta blomstring. Gruvdriften på Sinai
utvecklades högst betydligt. Handelsexpeditioner
till Libanontrakten omnämnas i texterna, och
även med landet Punt på Somalikusten hade man
förbindelser. Erövringen av Nubien hade redan
börjat. Konst och industri blomstrade. Vid Gize
nära Kairo ligga de jättepyramider faraonerna
Cheops, Chefren och Mykerinos av
denna dynasti uppförde åt sig. — Mot slutet
av 5:e dynastien (c: a 2560—2420 f. Kr.)
började en tillbakagång, emedan
kungamakten försvagats. Genom oförsiktigt frikostiga
donationer av faraonerna hade en stor del
krono-gods övergått till stormännen, och en ärftlig
godsägaradel uppstod. Provinsguvernörerna
förvandlades till ärftliga länsfurstar. Ännu under
första hälften av 6:e dynastien (c:a 2420—2270
f. Kr.) var dock landet mäktigt och rikt.
P e p i I och hans söner fortsatte erövringen
av Nubien, och karavanhandeln på detta land
blomstrade. Under den yngre sonen, Pep i II,
som regerade mer än 90 år, började
svårigheterna. Kort efter hans död inträffade en icke
närmare känd omvälvning, och riket splittrades
i småstater, där länsfurstarna voro praktiskt
taget suveräna. Den formella överhögheten
hävdades efter någon tid av furstarna i
Herakleo-polis (9:6—io:e dynastierna c:a 2240—2060
f. Kr.). Någon yttre makt över de stora
feodalherrarna hade dessa faraoner ej, men deras
hov var ett kulturcentrum, där litteraturen
blomstrade.
De mäktigaste feodal furstarna i övre E.
residerade i Tebe. En av dem, Entef, gjorde
uppror mot konungen i Herakleopolis och
grundade ett självständigt kungarike, där Tebe
gjordes till huvudstad och dess lokalgud, Amon,
till riksgud. De tebanska kungarna, n:e
dynastien, lyckades slutl. c:a 2060 f. Kr. lägga under
sig hela E., och därmed inleddes E:s andra
storhetstid, mellersta riket (li:e—13:e
dynastierna, c:a 2060—1730 f. Kr.). Den mest
betydande av den 11 :e dynastiens faraoner var
Mentuhotep III, som med kraft hävdade
riket både i s. och n.
Med den tebanska I2:e dynastien (1995—1788
f. Kr.) började en ny blomstringstid. Kungarna,
som buro namnen
Ame-n e m h e t och S e s
o-s t r i s, voro kraftfulla
regenter. Att avskaffa
läns-furstendömen förmådde de
visserligen ej, men länen
utdelades i stor
utsträckning bland ättens
anhängare. Landets huvudnäring,
jordbruket, uppblomstrade
till följd av den omsorg
kungarna ägnade
bevattningssystemet. A m e n e
m-h e t II skapade en hel
provins genom att utdika och
odla sumptrakterna i
Fai-jum. Förbindelserna med
Syrien och Kreta voro
mycket livliga, och färder
till Punt omnämnas.
Gruvdriften på Sinai idkades
med ny energi. I Nubien
utvidgade Sesostris III
E:s besittningar ned till
andra katarakten. — Sedan
Amcnemhet III (?).
Basalt. Ny Carlsberg
Glyptotek,
Köpenhamn.
12:e dynastien ut-
slocknat omkr. 1788, försvagades kungamakten
hastigt. En tid av inbördeskrig och täta
tronskiften följde.
Den inre upplösningen följdes av en yttre
katastrof. Asiatiska horder trängde in över
nordgränsen och erövrade nästan utan svärdsslag
först deltat och sedan det övriga E.
Främling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
