Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Egypten - E. under medeltiden och nyare tiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
321
Egypten
322
lade Masr el-qähira (d. v. s. ”det segerrika Masr”,
nuv. Kairo), som sedan förblivit E:s huvudstad.
I början mäktiga och erövrande, tvungos de
slutligen att mot Jerusalems kristna konungar söka
hjälp hos sina trosfränder seldjukerna i Syrien.
Saladin (S a 1 a d d I n) åtföljde till E. en
seld-jukisk undsättningshär och tog 1171 för egen
räkning landet i besittning. Saladin, stiftaren av
aijubidernas härskarätt (1171—1250),
förenade E. jämte Syrien, delar av Arabien och
Eufratländerna m. m. under sin spira. En av
Sa-ladins efterträdare, Ajjüb, köpte omkr. 1240
tusentals slavar från Tjerkessien och Turan samt
bildade av dem en fruktansvärd livvakt, det s. k.
mamlukernas (d. v. s. slavarnas) garde. Hans
efterträdare, T u r ä n-S c h ä h, vilken 1250
tillfångatagit Ludvig IX av Frankrike under dennes
korståg, blev s. å. mördad av mamlukerna,
vilka nu blevo E:s herrar. Trots sina inbördes
strider utvecklade mamlukerna under de turanska
bahriternas dynasti (1260—1382), särskilt
under Bibars (Baibars) I (reg. 1260—77),
en förvånande kraft utåt. De förstörde de sista
spillrorna av de västerländska kristnas välde i
Syrien (erövringen av Akka 1291) och blevo
härskare över ett rike, lika stort som fordom
Saladins. Bibars tog 1261 i sitt skydd en ättling
av de abbasidiska kaliferna i Bagdad, varefter i
Kairo ett skuggkalifat upprätthölls som ett
ärftligt andligt ämbete, tills E. 1517 erövrades av
turkarna. Sedan sjövägen till Indien upptäckts,
avtog transitohandeln över E. och landets
välstånd sjönk. Slutl. dukade E. under för
osmaner-nas angrepp under Selim I.
Från turkiska erövringen till i:a
världskriget (1517—1914). Selim lät styra
den nya provinsen genom ofta ombytta turkiska
ståthållare, men de mamlukiska
provinshövdingarna (bejerna) fortsatte att härska nästan
oinskränkt, var och en i sin ort, och deras valde
ledare blev ofta (med titeln scheich-ul-beled,
”landets hövding”) den verklige regenten, medan den
turkiske paschans makt var illusorisk. Den
infödda befolkningen förtrycktes lika skoningslöst
som före den turkiska erövringen. En vändpunkt
i det av mamlukernas vilda krigarkast utpinade
landets öden inträdde genom Napoleon
Bonapar-tes ryktbara expedition till E. 1798.
I spetsen för 40,000 man och med en väldig
transportflotta avseglade Bonaparte i maj 1798
från Toulon och landsteg 1 juli vid Alexandria,
stormade staden och ryckte mot Kairo.
Mamlukerna besegrades i grund vid pyramiderna 21
juli. Medan Bonaparte fullbordade Nedre E:s
erövring, förstörde engelsmännen franska flottan
vid Abukir 1 aug. Turkiet vågade då förklara
fransmännen krig. Efter en i stort sett
misslyckad exp. till Syrien återvände Bonaparte aug.
1799 till Europa och lämnade E:s försvar åt
general Kléber, som 20 mars 1800 vid Heliopolis
vann en lysande seger över turkarna. Menou,
som övertagit befälet, sedan Kléber 14 juni 1800
blivit mördad, led flera gånger nederlag mot en
i mars 1801 landstigen engelsk armé och tvangs
att i sept. 1801 kapitulera i Alexandria.
NF VI — 11
Efter fransmännens avtåg sökte mamlukerna
med brittisk hjälp återupprätta sitt välde; men
Turkiet lyckades omintetgöra detta försök. En
av dess albanska truppers befälhavare, den
äregirige och kraftfulle Muhammed Ali blev
1805 landets guvernör. Han lät 1811 anställa
allmänt blodbad på mamlukerna och gjorde sig
därigenom till herre över E., där han genom en
rad reformer gav landet ordning: han upprättade
en inhemsk armé, som inövades på europeiskt vis,
lät bygga en flotta och utföra storartade
kanal-och dammbyggnader. Sedan han ökat sitt område
genom betydande erövringar, dels på Arabiens
västkust efter krig med vahhabiterna (1811—18),
dels i Nubien och Kordofan (1820—22),
koncentrerade han sina ansträngningar på att göra sig
fullständigt oberoende av Turkiet och med fransk
hjälp grunda ett stort levantiskt välde. Fastän han
energiskt bistått sultanen mot de upproriska
grekerna (1824—27), grep han 1831 till vapen mot
sin överherre, och hans son Ibrahim avtvang,
efter ett segerrikt fälttåg i Syrien och Mindre
Asien, sultanen fredsfördraget i Kutaia 1833,
varigenom Muhammed Alis ståthållarskap för
hans livstid ökades med Syrien. Stridens förnyade
utbrott 1839 framkallade intervention av
stormakterna (utom Frankrike), och Muhammed Ali
måste nöja sig med E. och de erövrade
Nillän-derna som ärftligt ståthållarskap med
seniorats-arvföljd efter turkisk lag. Vidare nödgades han
minska härens styrka, erlägga årlig tribut,
uppbära skatterna i sultanens namn och föra turkisk
flagga (1841). Under hans sonson Abbas
pa-scha, som vid farfaderns död 1849 blev hans
efterträdare, inträdde en muhammedansk reaktion
mot Muhammed Alis ”europeiserande” politik.
Abbas mördades 1854 och efterträddes av sin
farbror Said pascha (reg. 1854—63).
Bönderna (fellaherna) fingo nu genom
dagsverks-tvångets inskränkning och ökad förfoganderätt
över skörden avsevärd lindring i sin svåra
ställning. Lagar utfärdades mot slaveri och
slavhandel. För kommunikationerna sörjde Said bl. a.
genom att 1856 bevilja koncession åt ett franskt
bolag för byggande av en kanal genom näset vid
Suez. Det allmänna välståndet gjorde emellertid
ej några framsteg, ty Saids slöseri slukade alla
tillgångar. Hans efterträdare var Ibrahim paschas
son I sm ail (reg. 1863—79). Den rastlösa
verksamheten för landets materiella förkovran,
Suez-kanalens fullbordan (1869) samt den
uppmärksamhet, som skänktes Europas vetenskap och
konst, kastade ett förvillande sken av storhet och
förfining över början av Ismails regering. För
högt pris köpte han sig av Turkiet eftergifter
i dess överhöghet över E. Bl. a. gjordes
ståt-hållarvärdigheten ärftlig för hans manliga
efterkommande i rakt nedstigande led, och 1867 fick
han titeln ”kediv”, vicekonung. 1873 gavs nästan
fullständig politisk självständighet åt E. Även
genom erövringar sökte Ismail öka sin makt.
Han erövrade 1874 sultanatet Dar Fur men förde
utan framgång ett dyrbart krig mot Etiopien.
Samtidigt pågingo hans reformsträvanden; bl.
a. infördes ett slags folkrepresentation. (1866).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
