Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ehrenström, 2. Marianne - Ehrenström, Nils - Ehrensvärd, ätter - Ehrensvärd, 1. Augustin - Ehrensvärd, 2. August
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
347
Ehrenström—Ehrensvärd
348
2) Mariana (M a r i a n n e) Maximiliana E.,
född Pol le t, den föreg:s svägerska,
författarinna (1773—-1867). Född i Zweibrücken,
dotter till general J. F. Pollet, blev hon 1792
hovfröken hos änkedrottning Sofia Magdalena och
gifte sig 1803 med generalfälttygmästaren Nils
Fredrik E. (1756—1816). 1815—31 höll hon en
flickskola och sysslade f. ö. med litterär
verksamhet (”Notices sur la littérature et les
beaux-arts en Suède”, 1826, och ”Notice biographique
sur monsieur de Leopold”, 1830). Spirituell,
vacker och talangfull, var hon som ung föremål
för Leopolds varma beundran. En mängd brev
till och från E. förvaras i Kungl. bibi., hennes
”Anteckningar om samtida” i Sv. akad:s arkiv.
Utdrag ur hennes memoarer äro tr. i A. Ahnfelts
”Ur svenska hofvets och aristokratiens lif”, I
(1880). — Litt.: H. Schück, ”Den sista
gustavianska hovdamen” (1919).
Ehrenström, Nils Ludvig, präst (f. 1903
18/io), teol. kand, i Uppsala 1926, direktor för
Världskyrkorådets studiedep. i Genève (f. d.
Kyrkornas ekumeniska socialinst., svensk
medarbetare där sedan 1930), direktor för Nordiska
ekumeniska inst. i Sigtuna 1940—43; prof,
ho-noris causa i teol. fakulteten vid univ. i
Budapest 1946.
Ehrensvärd, ätter, härstammande från
rege-mentskvartermästaren vid Åbo läns inf.-reg. Peter
Schäffer, bördig från Stralsund. Dennes son,
översten Johan Jakob Schäffer (1666—1731),
adlades 1717 med namnet E., och hans tre söner
erhöllo 1764 friherrlig värdighet. Den äldste,
E.i), blev 1771 greve; såväl dennes ättegren som
den från hans bror, slutl. generalmajoren
friherre Fredrik E. (1719—1807), härstammande
friherrliga ätten E. fortleva.
1) Augustin E., greve, militär (1710—72).
Han ingick 1726 som volontär vid artilleriet och
blev 1734 löjtnant. 1736—38 företog han en
utländsk resa för att
studera artilleri och
befästningskonst och
blev 1739 ”kapten
ma-tematikus och
meka-■ nikus” vid
artilleriin-formationsskolan. 1741
—42 deltog E. i
ryska kriget och blev
1749 överste och chef
för artilleriet. Fr. o.
m. riksdagen 1746—
47 var han led. av
sekreta utskottet och
dess
defensionsdeputa-tion, så länge
hatt
partiet satt vid makten, och var dettas främsta
auktoritet i försvarsfrågor.
E. förordnades 1747 att med nästan oinskränkt
myndighet ”bedriva fästningsverket” i Finland.
Sveaborgs fästning, som påbörjades 1748 efter
hans planer, blev det förnämsta resultatet av
hans verksamhet. 1756 ombildades på hans
initiativ galärflottan till arméns flotta, ställdes
under hans befäl och fick sitt huvudsäte vid
Svea
borg. E:s outtröttliga verksamhet i Finland
avbröts för en tid genom pommerska kriget (1757
—62), i vilket han utkommenderades som
underbefälhavare. 1756 hade han utnämnts till
generalmajor, 1759 blev han generallöjtnant och 1761
— sedan han återställts efter en svår blessyr,
som han fått vid Pasewalk (1760) —- högste
befälhavare över svenska armén i Pommern. I
denna egenskap kunde han ej uträtta mycket.
Efter kriget återgick E. till sina arbeten i
Finland. Men vid riksdagen 1765—66 kom med.
mössornas seger reaktionen mot hattarnas
försvarsorganisation. E. uteslöts ur sekreta
utskottet, entledigades från befattningen med
fästnings-byggnaderna i Finland och skildes från befälet
över arméns flotta. Redan vid nästa riksdag,
1769—70, kom upprättelsen: av de segrande
hattarna återinsattes E. i chefskapet för
fästnings-byggnaderna i Finland och över den
återupprättade arméns flotta. 1764 blev han general av
kavalleriet och efter statsvälvningen 1772
fältmarskalk. E. dog på Saaris i Virmo socken,
Åbo län. Han ligger begraven på Sveaborg, där
en av Gustav III beslutad, av Sergel modellerad
gravvård över E. senare uppsatts. Den
framgång, som E:s djärva idéer rönte, förskaffade
honom många avundsmän, och den
självrådighet, varmed han genomdrev dem, många fiender.
Men den framsynthet och kärlek till
fäderneslandet, som präglade hans arbete, ha skänkt
honom eftervärldens odelade beundran. E. var även
skald och målare samt skicklig gravör. — Litt.:
E:s ”Anteckningar under en resa i Finland
1747” (utg. i fullständigt facsimile 1938); J.
Rosengren, ”A. E.” (1891); C. Sanmark, ”A. E.
som politiker” (1938).
2) Carl August E., den föreg:s son, greve,
generalamiral, författare och tecknare (1745—
1800). Efter tjänstgöring vid Åbo läns reg.,
arméns flotta samt på Sveaborg besökte E. 1766
Holland och
Frankrike. Samtidigt med
militära studier
ägnade han sig där åt
litteratur och konst.
Hemkommen
sommaren 1768, tjänstgjorde
E. först vid
flottavdelningen i Stockholm,
utnämndes 1771 till
kapten i flottan och
1772 — till belöning
för att ha biträtt
Sprengtporten vid
genomförandet av
revolutionen i Finland —
till major i armén samt blev 1777 överste och
sekundchef för arméns flottas finska eskader.
Vid sidan av sin militära tjänst ständigt
upptagen av starka konstnärliga intressen, tog E.
våren 1780 plötsligt ledigt från sitt egentliga
arbete och begav sig ut på en resa, som gick
över Danmark och Frankrike till Italien och
vars uteslutande syfte var studiet av konst.
Resultatet av detta studium föreligger i en rad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
