Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ehrensvärd, 6. Carl August - Ehrensvärd, 7. Albert - Ehrensvärd, 8. Gösta - Ehrensvärd, 9. Carl August - Ehrhard, Albert - Ehrhardt, Hermann - Ehrhart, Otto
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
353
Ehrhard—Ehrhart
354
från aktiv stat utnämndes E. 1924 till chef för
konungens stab. Han blev amiral 1926.
7) Johan Jacob Albert E., den föregis
bror, greve, diplomat (1867—1940). Han blev fil.
kand, i Lund 1887 och jur. dr 1895. Han blev
1903 assessor i Svea
hovrätt, 1905
expeditionssekreterare, var
1906—1908
kabinettssekreterare i Utrikes
-dep. och blev envoyé
i Bryssel och Haag
juni 1908 samt i
Washington okt. 1910. E.
var utrikesminister i
K. Staaffs andra
ministär okt. 1911—febr.
1914, blev 1915 t. f.
envoyé i Bern och
var 1918—34 envoyé i
Paris. 1919 var E.
delegerad för förhandlingar i Paris om N. F.,
Ålands- och Spetsbergs frågorna samt 1920
delegerad för Ålandsfrågan inför N. F. I de ståtliga
verken ”Ur fransk diktning” (1921), ”Fransk
medeltid och renässans” (2 bd, 1922) och ”Från
det I7:de och i8:de århundradets Frankrike”
(1926) har E. tolkat betydande partier av äldre
fransk poesi. Han blev fil. hedersdr 1927.
8) Gösta Carl Albert E., son till E.6),
greve, sjömilitär (f. 1885 W2), underlöjtnant vid
flottan 1904, kommendörkapten av 2:a graden
1922, 1923—24 chef för kustflottans
jagardivision, 1926 för dess flygförband samt 1929 chef
på pansarskeppet ”Oscar II” under expedition
till Medelhavet. 1930—32 var E. medl. av 1930
års försvarskommission och 1932—33 chef på
pansarskeppet ”Drottning Victoria”. E. blev 1933
kommendör och tjänstgjorde 1933—36 som
flaggkapten i chefens för kustflottan stab. Under
inledningen till 2:a världskriget och dess första
år var E. 1937—39 chef för Marinstaben samt
1939—42 chef för kustflottan. E., som 1938
utnämnts till konteramiral, var 1942—50 chef för
Sydkustens marindistrikt. Han blev sistn. år
viceamiral i marinen.
9) Carl August E., den föreg:s bror,
greve, militär (f. 1892 3/s), underlöjtnant vid
Svea livgarde 1913, inträdde 1918 i finska ar-
mén, där han som chef
för Skärgårdens frikår
deltog i striderna i
Åbolands skärgård och
13/4 besatte Åbo;
major s. å. E.
återinträdde som löjtnant vid
Svea livgarde på
hösten s. å. Efter
trupp-och generalstabsoffi-cerstjänst blev E.
major vid Generalstaben
1934, överstelöjtnant
1937 och chef för
pansarbataljonen vid Göta
livgarde s. å. 1940
inträdde E. i finsk tjänst
som stabschef vid svenska frivilligkåren, först
som överstelöjtnant, sedan befordrad till överste.
Efter återinträde i svensk tjänst blev E. överste
1940, var chef för Krigshögsk. 1940—41, chef
för Södra skånska inf.-reg. 1941—42. Sistn. år
blev han överste och souschef vid Försvarsstaben,
där han blev t. f. chef 1944 och samtidigt
befordrad till generalmajor. 1945 blev E. ord.
chef för Försvarsstaben och 1947
militärområdes-befälhavare för 1 :a militärområdet. Sedan V10
1948 är E. generallöjtnant och chef för armén.
E. har utg. ”Svenska försvarsprinciper” (1935)
och ”Hårt mot hårt” (1943).
Ehrhard [é’rhart], Albert, tysk katolsk
teolog (1862—1940), prof, vid katolska seminariet
i Strassburg 1889, sedan vid olika univ., senast i
Bonn 1920—27. E. är en av samtidens främsta
representanter för den katolska forskningen inom
patristiken och dogmhistorien och för en
kulturvänlig, framstegsbetonad katolicism. E. har bl. a.
skrivit ”Der Katholizismus und das 20.
Jahr-hundert” .(1902) och ”Die katholische Kirche
im Wandel der Zeiten und der Völker”, 1:1
(1935), 2:1 (1937).
Ehrhardt [è’r-], H e r m a n n, tysk militär,
partigängare (f. 1881). Han var sjöofficer,
deltog 1904 i hererokriget i Tyska Sydvästafrika,
utmärkte sig under 1 :a världskriget som
marinkapten och chef för en torpedbåtsflottilj samt
bildade jan. 1919, mestadels av demobiliserade
från flottan, en frikår,
Ehrhardtbriga-d e n. Med denna deltog han energiskt vid
ordningens återställande efter kommunistoroligheter
flerstädes. Han deltog 1920 i den s. k.
”Kappkuppen”. Efter kuppens misslyckande upplöstes
brigaden. Själv åtalades han för högförräderi,
efterspanades länge men lyckades i München
upprätta den s. k. Organisation Conzul, en
hemlig kampgrupp, som medverkade i de
sammansvärjningar, som bl. a. ledde till morden på
Erzberger och Rathenau. E. häktades i nov.
1922, lyckades juli 1923 rymma från sitt
fängelse i Leipzig, höll sig sedan dold men kunde
efter den allmänna amnestien i aug. 1925 åter
framträda öppet och ledde organisationen Wiking,
som han själv upplöste 1928. 1933 anslöt han sig
till nationalsocialismen och blev medl. av SS.
Ehrhart [é’r-], Otto, tysk författare (f.
1893), lämnade skolan som gymnasist, vandrade
på måfå söderut och österut till Konstantinopel,
tjänade i tyska marinen fyra freds- och fyra
krigsår, försökte sig som sångare och sedan som
målare. Hans första bok, ”Der gläserne Turm”
(1927), är en framtidsvision av ett ödeläggande
krig mellan ”Ameropa” och ”Asinesien”, ”Der
blaue Reiher” (1928) innehåller noveller från
Alaska. E. bosatte sig i Dachau, där han
utvecklades till en betydande skildrare av heden
och bergen samt djurlivet (”Der Paderlüh. Mein
Wald. meine Tiere und ich”, 1926; omarb. 1933
till ”Mein Bergbuch”; ”Das sterbende Moor”,
1930, en roman med entusiastisk
naturskyddsten-dens. Av E:s senare arbeten kunna nämnas
romanerna ”Bobs und Bazi” (1934) och ”J. H.
Dominik, Jagdherr von Waldpeuren” (1936),
NF VI — 12
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
