Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ekman, Carl Daniel - Ekman, Carl - Ekman, Erik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
403
Ekman
404
kokning av träflis i en lut av surt
magnesiumsulfit framställa cellulosa i fabriksmässig skala
(1874) och blev därigenom uppfinnare av den
s. k. sulfitmetoden. Sedan hans system blivit
fullt utarbetat, vistades E. mest i utlandet och
var från 1883 ledare av ett pappersbruk i
England.
Ekman, Carl Gustaf, politiker,
nykterhets-man (1872—1945). E. föddes i Munktorp,
Västmanlands län, son till soldaten K. E.
Ekman-Kraft, var först drängpojke, sedan
byggnadsarbetare, bedrev vid sidan därav affärer i mindre
skala, idkäde flitigt självstudier samt var elev
vid en handelsskola 1891 och vid Kristinehamns
praktiska skola 1894—96. Han blev 1893 chef
för Västmanland-Närkes distrikt av templarorden,
var några månader 1896 redaktör för
Malmköpings Tidning, därpå redaktionssekreterare i
Bärgslagsbladet (i Köping) och bosatte sig 1897
i Eskilstuna som centralkassör och chef (till
1908) för
Nykterhets-vännernas allmänna
sjuk- och
begravnings-kassa samt redaktör
för Sjukkassebladet. I
Templarorden blev han
1898 chefens närmaste
man, var 1899—1908
ordens chef, 1909—22
skattmästare i
ordens-styrelsen och blev 1922
chef för de då
sammanslagna nykterhets-organisationerna
Templarorden och
Na-tionalgodtemplarorden.
E. var 1902—13 stadsfullmäktig i
Eskilstuna, 1908—13 landstingsman samt 1908—13
huvudredaktör för Eskilstuna-Kuriren och 1913
—18 för Aftontidningen (i Stockholm). Han
var 1911 led. av F. K., 1912—26 lèd. av
statsutskottet och kom snart att i utskottet
och kammaren intaga en bemärkt och
inflytelserik ställning som en av de frisinnades ledande
män. Han anlitades flitigt vid
kommittéutredningar och var bl. a. 1911—18 led. av
nykterhetskommittén, vidare av 1918 års
försvarskommis-sion samt 1919—23 av försvarsrevisionen. 1924
och 1925 (ordf.) tillhörde E. särskilt utskott i
försvarsfrågan, var 1923—26 led. av
utrikesnämn-den, 1923—25 och 1929—30 riksgäldsfullmäktig
samt 1925—26 bankofullmäktig.
I nykterhetsfrågan var E. anhängare av
för-budslagstiftning, och det var på hans förslag,
som Frisinnade landsföreningens årsmöte i maj
1923 upptog arbete för lagstiftning i
förbuds-riktning på partiprogrammet, vilket beslut ledde
till partiets sprängning. E:s slutliga
avståndstagande 1923 från sammanjämkningsförslaget i
arbetslöshetsfrågan bidrog kraftigt till
ministären Brantings avgång april s. å.; hans
hållning i försvarsfrågan var av bestämmande
inverkan på tillkomsten av riksdagsbeslutet 1925,
och genom sitt underkännande av ministären
Sandlers tolkning av riksdagsdirektiven för
ar
betslöshetsunderstöd bragte han juni 1926 vid
konflikten om strejken vid Stripagrüvan denna
ministär på fall. E. bildade dänpå 7 juni s. å.
en av folkfrisinnade och liberaler sammansatt
ministär, i vilken han var stats- öch
finansminister till 30 sept. s. å., då statsrådet Lyberg
övertog finansministerportföljen. Utmärkande
för E:s politiska verksamhet var praktisk
förtrogenhet med statsfinansiella ärenden och
benägenhet för att spela ”vågmästare” mellan
ytterlig-hetspartierna. På gr. av utgången av valen till
A. K. 1928, då högern vann framgångar, och en
delvis i samband därmed uppkommen
motsättning mellan regeringens frisinnade och liberala
element, avgick den i okt 1928. E., som vid
valen fått säte i A. K., bedrev där en skarp
opposition mot Lindmans ministär. Då regeringens
stora förslag till jordbrukshjälp, i ett särskilt
utskott under E:s ordf.-skap, väsentligen beskars
och i detta skick antogs av riksdagen, avgick
ministären Lindman, och E. blev ånyo (7/g 1930)
statsminister och därjämte försvarsminister;
sistn. post lämnade han i juni 1931. Under
denna E:s andra ministär nåddes Sverige av den
svåra ekonomiska krisen. Regeringens
svårigheter voro betydande, men dess verksamhet i det
hela framgångsrik. Då Kreugerkraschen utbröt
i mars 1932, tog regeringen initiativ till ett
statsingripande, som skapade utgångsläget för
krisens lugna avveckling. Under loppet av
undersökningarna rörande I. Kreugers manipulationer
visade det sig emellertid, att E. av denna
mottagit understöd till frisinnade partiets
verksamhet (ehuru de icke tillfullo av E. redovisats)
med 50,000 kr. i okt. 1931 och även medel så
sent som W2 1932. E. förnekade offentligen
under valrörelsen, liksom inför Kreugers
konkursförvaltare, att den senare posten mottagits,
och nekade även till sin namnteckning på den
check, genom vilken den överlämnats. Detta
föranledde hans nödtvungna avgång från
statsministerämbetet 6/8 1932. Trots försök till
rehabilitering nödgades han 1933 definitivt lämna
politiken. Inom nykterhetsrörelsen var han
alltjämt aktiv; eljest var han till yrket efter sitt
tillbakaträdande från politiken godsägare och
fastighetsdirektör.
Ekman, Erik Leonard, botanist,
forskningsresande (1883—1931). Han blev fil. dr 1914 i
Lund och ägnade sig huvudsaki. åt
systematiskbotaniska undersökningar av Sydamerikas flora
(bl. a. ”West indian Vernoniae”, 1914; akad.
avh.). Efter en kortare resa i n. Argentina
(1907—08) och anställning vid Naturhistoriska
riksmuséet i Stockholm (1908—14) anträdde E.
1914 på bekostnad av Vet.-akad:s Regnellska
donationsfond en botanisk forskningsfärd till
Västindien, vilken varade till hans död. Under
tio år på Cuba och sju år på Haiti utforskade
han den västindiska floran och växtvärlden. E:s
i Naturhistoriska riksmuséet i Stockholm
förvarade samlingar, som bl. a. omfatta omkr. 2,000
nya arter, ha av sakkunniga bedömare betecknats
som de största och värdefullaste, som av någon
enskild botanist hopbragts sedan 1850-talet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
