Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ekman, 1. Jakob - Ekman, 2. Nannes - Ekman, John (skådespelare) - Ekman, John (industriman) - Ekman, 1. Karl - Ekman, 2. Ida - Ekman, Ragnar - Ekman, Robert Wilhelm - Ekman, Sven
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
407
Ekman
408
sionsföreståndare” helt ägna sig åt utvecklingen
av förbundets inre och yttre mission. 1904 blev
E. verkst. dir. i Svenska livförsäkringsbolaget.
— E. blev på 1870-talet den vid sidan av P. P.
Waldenström mest bemärkte målsmannen för
Waldenströms försoningslära och biblicism.
Motviljan mot oomvändas konfirmation och
nattvardsgång kom E. att öppet bryta med kyrkan
och drev honom att i N. T. söka det religiösa
samfundsideal, som föresvävade honom, då han
1878 tog initiativet till Missionsförbundets
bildande. Som mångårig ledare av detta förbund
i utpräglat frikyrklig riktning framstår E. som
en av den svenska
frikyrkorörelsens främsta märkesmän. Som
riksdagsman i A. K.
(1885—87, 1891—96)
ivrade han för liberala
reformer på den
kyrkliga lagstiftningens
område och gjorde sig
till tolk för en rad
frisinnade idéer, bl. a.
i nykterhets- och
fredsfrågorna. Senare
fördes han till en
åskådning, som ej
blott i försoningsläran
utan även i fråga om barndopet, nattvarden och
eskatologien företedde avvikelser från den
ortodoxa luterdomen. Hans arbete om ”Evangelii
fullhet och de ändlösa straffen” (1903), vari
allas slutliga frälsning hävdades, stötte på sådant
motstånd bland de egna tros fränderna med den
i såväl teologi som politik vida mindre radikale
Waldenström i spetsen, att E. 1904 måste
från-träda sina befattningar inom Missionsförbundet.
Bland E:s många skrifter märkas i övrigt de
av honom redigerade och delvis skrivna
”Illustrerad missionshistoria” (2 bd, 1890—91; 2:a uppl.
1893) och ”Den inre missionens historia” (5 bd,
1896—1902; ny revid. uppl. utg. av N. P.
Ollén 1921—22). — Litt.: J. W. Håkansson,
”E. J. E.” (1919).
2) Johannes (N a n n e s) Laurentius E., den
föreg:s son, industriman (f. 1877 18/io). Efter
verksamhet i utlandet var E. chef för Sävenäs
ab. 1908—14, Sandö sågverks ab. 1916 och ab.
Ytterstfors-Munksund 1920—26. E. har i mycket
stor utsträckning anlitats som sakkunnig i
offentliga utredningar och som statlig expert vid
avtalsförhandlingar med främmande länder. E. var
1928—47 dir. för Svenska
trävaruexportföreningen och tillhörde styrelsen för Sveriges
allmänna exportförening 1940—47.
Ekman, Johan (John) Ossian, skådespelare
(1880—1949). E. var 1900—03 anställd vid
Svenska teatern, ledde 1904—05 tills, m. A.
Ekermann den av dem öppnade Lilla teatern,
var 1905—18 anställd vid olika sällskap i
landsorten, 1918—23 vid Lorensbergsteatern i
Göteborg och 1923—28 vid Hälsingborgs stadsteater
samt var från 1928 åter fäst vid
Lorensbergsteatern. E. var en karaktärsskådespelare med
fantasi, kraft och temperament. Bland hans roller
märkas Per Gynt, Gustav Vasa, Gert
Bokprän-tare i ”Mäster Olof”, Jean i ”Fröken Julie”,
Maurice i ”Brott och brott”, Guido Colonna i
”Monna Vanna”, Terekine i ”Rost” och Daniel
i ”Han som fick leva om sitt liv”.
Ekman, John Valdemar, industriman (1879
—1949). E. startade 1903 en trävaruagentur i
Härnösand. Han förvärvade några år härefter
aktiemajoriteten i Dynäs ab., senare även i
Wäija ab. E. blev 1929 huvuddelägare också i
Svanö ab. Under E:s ledning ökades koncernens
industriella kapacitet väsentligt i form av bl. a.
en ny sulfatfabrik och ett pappersbruk.
Ekman. 1) Karl E., finländsk pianist och
dirigent (1869—1947). Han blev lärare ii
pianospel vid Helsingfors musikinst. 1895 och
var dess dir. 1907—12. 1912—20 var han
dirigent för Musikaliska sällskapets orkester i Åbo..
1920—30 verkade han som musikanmälare i.
Hufvudstadsbladet; prof:s titel 1932. E. utg.
talrika arrangemang av folkvisor ävensom ett
antal transkriptioner för piano. 1895 g- m- E.2).
2) Ida E., f. Morduch, den föreg:s hustru,
sångerska (1875—1942). E. företog tills, m. sin
man talrika konsertresor i olika länder och vann
stora framgångar som romanssångerska. Hon
gjorde sig särsk. känd som en ypperlig tolkare
av Sibelius’ sånger. I många år verkade hon
som sångpedagog i Helsingfors.
Ekman, Ragnar, tidningsman (f. 1901 31/i’).
Han blev 1925 redaktionssekr. i Sunt förnuft,
1926 politisk red. i Falu länstidn., 1929 i
Norrköpings Tidningar, chefred, för Örebro Dagblad
1934, för Nya Dagligt Allehanda 1938, anställd
i Högerns riksorganisation 1942, red. för
Socialmedicinsk tidskr. 1943 och för Medborgaren
1946. E. har utg. ”Hur svenska riksdagen
arbetar” (1931), ”Samhället och vi” (1937), ”Den
svenska dagspressen” (1938) och ”Samtal med
läsekretsen” (1943).
Ekman, Robert Wilhelm, finländsk
målare (1808—73). Han föddes i Nystad,
studerade 1824—37 vid Stockholms konstakademi,
reste med svenskt statsstipendium till Paris och
Italien samt återkom 1844. Han överflyttade
1845 till Åbo, där han bildade en teckningsskola
och var bosatt till sin död. Under sin
studietid i Stockholm hade han, närmast påverkad av
J. G. Sandberg, haft stor framgång med folkliga
genrer från svenska bygder. I Paris var han
elev av Delaroche. I Finland väckte han efter
sin överflyttning dit sensationellt uppseende,
främst med sina motiv ur dikter av Runeberg.
Han utförde 1849—54 fresker i Åbo domkyrka,
målade jämte finskt folkliv ceremonibilder och
altartavlor och sökte även ge de finska myternas
gestalter konstnärlig form — denna strävan
översteg dock hans förmåga. Outtröttligt verksam,
mångsidig och försökslysten, blev han en av
vägbrytarne för konsten i Finland. Monogr. av
B. Hintze (1926).
Ekman, Sven Petrus, zoolog (f. 1876 31/s).
Han blev 1904 fil. dr och doc. vid Uppsala
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
